- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
262

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— Åh nej, fördömme det, inte särde- I
les bittert, skrattade Gowan. Det är mina
slägtingar ej värda — ehuru de äro
präktigt folk och jag har den största
tillgif-venhet för dem. Dessutom är det rätt
roligt att visa dem, att jag kan hjelpa
mig dem förutan och att de gerna må gå
för f-n i våld. I alla fall svikas de flesta
på ett eller annat sätt och erfara
inflytandet af dylika missräkningar. Men det
är endå en god, herrlig verld och jag
älskar den.

— Den ligger ljus för er nu, sade
Arthur.

— Ljus som denna sommarflod,
utropade den andre med enthusiasm, och vid
Jupiter, jag brinner af beundran för den,
af ifver att inträda på dess täflingsbana.
Det är den bästa af alla gamla verldar!
Och min kallelse! Den är den bästa af
kallelser, eller hur?

— Rik på intresse och ärelystnad, skulle
jag tro, sade tClennam. , . >

— Och bedrägeri, tillade Gowan
skrattande; vi vilja ej utelemna bedrägeriet.
Jag hoppas att jag ej kommer af mig i
detta fall, men just då kunde det visa
sig, att jag är en bedragen man.
Kanske jag ej kan ta tillräckligt vigtig
uppsyn på mig. Oss emellan sagdt, tror jag
det är fara värdt att motgångar så
förbittrat mig, att jag ej förmår göra det.

— Göra, hvad? frågade Clennam.

— Uppehålla dess anseende. Hjelpa
mig sjelf i min ordning, på samma sätt
som mina föregångare lijelpt sig och slå
dunster i ögonen på folk. Att låtsa
arbeta, studera, vara ihärdig och min konst
varmt tillgifven, egna den många ensliga
dagar, för den försaka många nöjen, lefva
för den och allt så’nt der — med ett ord,
enligt regeln slå dunster i ögonen på folk.

— Men det är godt för en man att
hysa aktning för sin kallelse; att anse
sig forpligt ad att uppehålla dess anseende,
och att för den fordra den aktning den
förtjenar; är det ej så? resonnerade
Arthur. Och er kallelse, Gowan, kan
verkligen göra anspråk på denna
uppmärksamhet och dessa tjenster. Jag skulle
tro att all skön konst gör det.

— Hvilken god menniska ni är,
Clennam! utropade den andre, i det han
stannade för att betrakta honom, liksom han
hade gifvit vika för en känsla af
oemotståndlig beundran. En sådan
genomhederlig harl! Edra förhoppningar ha aldrig
blifvit svikna. Det kan man lätt se.

Det hade varit så grymt, om han hyst
någon mening under dessa ord, att
Clennam allvarsamt beslöt tro att han ej gjort
det. Utan att stanna, lade Gowan sin
hand på hans axel och fortfor skrattande
och tanklöst:

— Clennam, jag vill ogerna skingra
edra ädla synvillor och jag ville ge hur
mycket som helst (om jag egde något),
för att kunnä^ lefva’ i en dylik
rosenfär-gad dunstkrets. Men hvad jag gör i mitt
yrke, gör jag för att sälja. Hvad vi alla
göra, göra vi för att afyttra. Om vi ej
ämnade sälja det till högsta möjliga pris,
skulle vi ej göra det. Som det är arbete,
måste det göras; ,men det är lätt nog
gjordt. Allt annat ärhocus pocus. Der
ser ni en af fördelarne eller
olägenheterna af att känna en bedragen man. Der
hör ni sanningen.

Huruvida hvad Clennam nu hörde,
för-tjenade detta namn eller något annat,
inträngde det dock djupt i hans sinne. Det
rotfäste sig så der. att han började frukta
det Henry Gowan alltid skulle bli en
källa till oro för honom, och att han så
till vida vunnit föga med att afskeda
Ingen med alla hans inkonseqvenser,
motsägelser och bekymmer. Ilan kände ännu
inom sitt eget bröst en strid mellan det
löfte han gifvit, att endast framställa
Gowan i fördelaktigt ljus för mr Meagles,
och den öfvertygelse, som tvingade sig
på honom, att Gowans karakter hade
många mörka sidor. Icke heller kunde
han helt och hållet understödja sin egen
samvetsgranna naturs misstankar, att han
misskände och orätt uppfattade honom,
när han ihågkom, att han aldrig sökt
dessa upptäckter, att det varit honom en
lättnad och ett nöje att undslippa dem.
Ty han kunde aldrig glömma hvad som
varit, och han visste, att han en gång

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0274.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free