Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att en karl i grof arbetsdrägt, bestänkt jj
med kalk förärade honom kopparslantar
ansigte mot ansigte, det var någonting j
nytt.
— Hur vågar ni detta! sade han till
karlen, och brast sakta i tårar.
Muraren tog och vände honom mot
väggen så att ingen skulle se hans
ansigte, och denna handling visade så
mycken finkänslighet, och karlen var så
ångerfull och bad så innerligt om förlåtelse,
att han icke kunde afhålla sig från att
utbrista.
— Jag vet ni mente väl. Tala ej mer
derom.
— Gud välsigne er, sir, sade muraren
ifrigt, — det gjorde jag visst. Jag skulle
vilja göra mera för er än alla de andra
skvdle jag tro.
— Hvad ville ni då göra? frågade han.
— Jag skulle vilja komma tillbaka och
lielsa på er sedan jag sluppit, ut.
— Gif mig penningarne igen, sade den
andre ifrigt — och jag vill gömma dem
och aldrig ge ut dem. Tack för det!
tack, tack. Jag får ju se er åter?
— Om jag lefver en vecka till skall
ni se mig här tillbaka.
De skakade hvarandras händer och skilj
-des åt. De medlemmar som voro
samlade till en fest i klubben samma afton,
undrade hvad som händt deras fader;
han vandrade så sent ibland skuggorna på
gården och syntes så nedslagen.
SJUNDE KAPITLET.
Ittarshalaea-barnet.
Det barn som med sitt första andetag jj
insöp en luft blandad med ångorna från ji
doktor Baggages bränvin, omfattades af j
den ena generationen efter den andra af
fängelsets medlemmar, med samma
intresse som traditionen om deras
gemensamma far. Under den första tiden af
hennes tillvaro skedde detta i bokstaflig
och prosaisk mening, ty det var nästan
hvar och en nykommens första
sysselsättning vid inträdet, att vagga på sina
armar barnet, som hade blifvit födt i
fängelset.
— Med rätta, anmärkte fångvaktaren,
när hon första gången blef honom
förevisad, borde jag bli hennes guffar.
Gäldenärcn syntes obeslutsam och
öf-verlade en liten stund, derpå sade han,
— kanske skulle ni inte hafva något emot
att verkligen bli hennes guffar?
— Åh! jag har visst ingenting emot j
det, svarade fångvaktaren, om ni skulle
vilja det.
Sålunda blef det då föranstaltadt att
hon döptes en söndag eftermiddag, då
fångvaktaren, aflöst af någon annan, var
ledig från sin vakt, och att han bar hen-
ne fram till dopfunten i S:t Georges kyrka
och lofvade och bekände och afsvor å
hennes vägnar, såsom han sjelf berättade
vid återkomsten — likt en god christen.
Härigenom erhöll fångvaktaren en ny
andel i äganderätten till barnet, utom den
som han förut haft gemensamt med alla
de andra. När hon begynte gå och tala
fästade han sig allt mer och mer vid
henne, köpte en liten länstol, som han ställde
vid det höga jerngallret vid eldstaden i
vaktstugan, tyckte om att hafva henne
hos sig, när han var på vakt, och
brukade locka henne medelst små simpla
leksaker att komma och tala med honom.
Barnet på sin sida blef snart så förtjust
i fångvaktaren, att hon af sig sjelf kom
och klättrade uppför trappan till
vaktstugan alla tider på dagen. När hon satt
och sof i lilla länstolen vid elden brukade
fångvaktaren breda sin näsduk öfver
henne som ett täcke, och när hon satt der
och klädde af och klädde på sin docka
— hvilken snart blef helt olik dockor
utanför fängelsets område, och fick ett
otäckt slägttycke med mrs Baugham —
brukade han på sin upphöjda plats på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
