- Project Runeberg -  Samlade arbeten / Femte Delen. Romaner och noveller /
47

(1847-1852) [MARC] Author: Carl Fredric Dahlgren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

47

läppen mindre, hugkomsterna blekare, och i den fjerran
stående framtiden uppflammade en dagrand med tröstande
utsigt, att en annan Greta än denna kunde gifvas, som
huldrikt och ömt skulle vilja låta utse sig till en trofast
ledsagerska på den törniga lefnadsstigen.

Greta var mera att beklaga. Hon teg och led; men
såret ville ej läkas. I magister Falallelej hade bon sett
sin sällhets blomma knoppas. Den var nu fallen och
förbleknad. Ödsligt och tomt förekom henne lifvet, utan färg,
ljus, lif eller värma. Fyrveplingen, i stället att tillföra
lycka och glädje, hade endast burit motgång och sorg i sitt
sköte. Allt som gräset vissnade på tufvan, der hon på
knä emottagit och gifvit den första kyssen, blef äfven
hennes kind blekare. Kusinaget hade varit som bischoffen på
auktionen. Det söla af sirapen hade ej kunnat borttaga
det bittra och sammandragande af bresiljan. Ofta om
qvällarne, när hon ingått i sin stillhet, framtog hon ur det
lilla syskrinet de hulda åminnelserna af sina paradisiska
stunder: blomman och myrlenqvisten. Hon fuktade dem
med sina tårar, tryckte dem till sina läppar, och vakade i
denna belägenhet långt in på nätterna. Hvad som djupast
grämde henne, var det ringa dellagande magistern tycktes
hysa för hennes lidande. Sällan var han synlig oftare än
under mattimmarne. Mången gång icke då. Än var han
gången till skogen att jaga, än utfaren på sjön att fiska,
än bos grannarne att bortsqvallra någon långsam höstafton.
Greta satt emellertid ensam. Prosten svettades med upp-,
rättandet af sina husförhörs böcker, och Lasse låg vid spiseln
och sof. Så förlopp tiden. Sommaren hade gått sin kos,
svalorna uttagit sitt respass, sjön började bli mulen och
full med skrynklor i pannan, regnbäckarne svällande och
språksamma, rågstubben grå och svartstrimmig i spetsarne,
leran klibbig och djup, träden som hade de varit i
slagsmål och förlorat hårlapparne, himmelen öfverdragen med
tusch; den Engelska kolonien lät illa; gråsparfvarne
upphörde med sitt qvitter, och solen beskref aili kortare och
kortare väg. på fästet. Hvem undrar om svårmodigbeten
bär slog sitt läger, och mamsell Greta slutligen dukade
under för sitt jernhårda öde.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:37:41 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dfcsamarb/5/0059.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free