Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de han rasa på hvem som helst och t. o. m. skrida till
handgripligheter* »Om du kommer fram en stund förr ejler
senare, sade han till en baron, det betyder intet; du får
så mycket längre vara ensam med dig sjelf, Gud och
naturen, och detta är godt.»** Fångade roglar släppte han ut,
hvar han kom åt det, och tålde ej att se deras flaxande. En
vargunge, som han bemödat sig att uppfostra, fick gå lös
§å Önne, oaktadt de spratt, han stundom spelade, vid
af-yttningen skänktes den till brukspatron Waem. Denna
medlidsamhet för diur hade må hända blifvit uppväckt hos
honom under vistelsen i österlandet. Men der det gälde
tjensten, skonades hvarken djur eller menniskor. Under sina
ralttåg kunde han hela dagar spränga af, så att det var
svårt att följa honom, och tröttrea den ena hästen efter den
andra för att bespeja trakter och ställningar. Han höll
lifligt af barn och förmådde godt att sätta sig in i deras
föreställningssätt och att samspråka med dem. Om sina
egna var han ytterst öm, fast han ej klemade med dem, och han
viste ej, hur han skulle ställa nog klokt för deras framgång.
Sjelf en svår sväijare i uppbrusnmgens stund, tog han illa
vid sig, om någon i deras närvaro lät en ed falla, och han
vek genast, när han spatserade med sonen, undan, der han
hörde svordomar eller att en ful visa uppstämdes.
I Stockholm hade han, effcer freden 1809, sin dag noga
indelad till arbete, läsning, spatserande och annan
veder-qvickelse. -Ett stilla och ensligt lif för att i ro kunna få
tänka öfver menniskor och verla behagade honom; han såg
dock gema, att man kom in och språkade. Först på
senaste åren gick han oftare bort i sällsKap igen.*** Der var han
¿erna sedd för sin muntra qvickhet och fyndighet, för
gåf-van att genom egna frågor och vändningar i samtalet, lustiga
* På önne hade man ett ordstäf: »Jag tänkte, det skulle så gå,
och så gick det med, sad’ Hannibal om rappet.» Denne var en sol*
dat från grannskapet, som, åkande på sitt egna qvarnlass, oförmodadt
mött v. Döbeln och med ett par käpprapp blifvit nedkörd derifrån
under hårda tillmälen, för det han ytterligare tyngde på den svårt la*
stade hästen. När han strax efter uppträdet för v. Döbelns dräng
berättade härom, hade han begagnat sig af anförd a uttryck, kännande
herrens lynne och obegripliga ömhet om kreatur.
** Den samme förmanades af v. Döbeln, att, när han fore med skjuts,
skulle han »bita litet af supen» och bjuda bonden på resten; på det
viset erhölle han sjelf en liten vederqvickelse, som annars kanske toges
särskildt, och bonden tillbörlig uppmuntran i stället för pengar, utan
att man behöft slösa i ena eller andra afseendet-
*»* Då han varit borta på besök med sonen och denne hjelpte
honom påtaga ytterplagget, vände han sig alltid om och tackade,
brukande 9äga: »Tack min vän! Då vi bli lika gamla, skall jag göra dig
samma tjenst till baka.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
