- Project Runeberg -  Några anteckningar om och af general von Döbeln / Del 4 /
164

(1856-1878) [MARC] Author: Georg Carl von Döbeln
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Att det ej var blott lättfärdighetens spel, som
skapade innehållet till denna flitiga brefvexling, det kan
skönjas af hvad som ännu finnes qvar af fruntimrens
skrifvel-ser, hvilka ej sällan röra rätt allvarsamma saker och
satser, synnerligast af de äldre fruarnas korrespondans. Sprang
han någon gång i ysterheten öfver skackloma, brukande
för vågade talesätt eller hårda ord mot könet, hvilket,
såsom antydt är, någon gång hände, särdeles efter olyckan i
Tyskland, så förstodo äfven de yngre att ge värdigt svar
på tal och drifva honom inom tillbörliga gränser igen, utan
att den ömsesidiga aktningen synes hafva Hait afbräck genom
detta stridssätt, nvaraf osäkrare och mindre till väsendet
seende naturer lätt skulle känt sig stuckna eller aflägsnade
från hvar andra.

Efter krigens slut tyckes han i förstone med allvar
tänkt på att vinna äktenskaplig sällhet, eller att åt sig och
sin son skapa ett trefligt hem. Från yngre dagar hade han
för sin fränka, fru v. Utfall, fattat en varm tillgifvenhet, byggd
på aktningen för hennes utmärkta egenskaper, hvilka utgjorde
en fbrening af behag och englagodhet, som gafhenne stort
välde öfver hans egensinnighet. På Önne fick nan en gång
underrättelse om, att hon låg hopplöst sjuk. Genast ror han den
långa vägen till hennes hem, körde både läkaren och
mannen ur sjukrummet, lät dit inställa en säng åt sig och skötte
sjelf den sjuka med den ömmaste omvårdnad, icke tillåtande
någon komma henne nära> innan all fara var öfverstånden.
Unaer fälttåget i Ostindien hade han med
uppmärksamhet följt ae häftiga febrar, som der voro gängse och för
hvilka många älskade kamrater dukade under; detta kom
honom sedermera till pass, här och vid många andra
tillfällen.

En dag, förmodligen 1804, satt fru v. Utfall,
skämtande i en liten sällskapskrets och råkade bry v. Döbeln i nå-

§on för hans sinne känslig punkt. Han bad henne lemna
etta ämne eller taga till baka påståendet, men hon
fortsatte, upprymd af den svallning och den klämma, hvari hon
märkte nonom hafva råkat. »Säg icke så kusin, besvor henne
v. Döbeln slutligen, annars reser jag min väg och kommer
icke igen på tio år.» — »A, det gör kusin nog inte, det
vet jag, utan kommer snart till oss igen efter vanligheten»,
genmältes, och anfallet fortsattes. Då tog v. Döbeln sin
natt, bugade sig för damerna, sade till sin dräng att köra
efter mea vagnen och lät ej qvarhålla sig, utan gick från
Påtorp. — Samma dag tio år aerefter satt ungefär samma
sällskap till sammans, och man erinrade sig det
besynnerliga uppträdet och tiden; men ingen väntade, att v. Döbeln,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 15:31:12 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dgcant/4/0172.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free