- Project Runeberg -  Några anteckningar om och af general von Döbeln / Del 4 /
181

(1856-1878) [MARC] Author: Georg Carl von Döbeln
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ken, annars hade hans herre kanske icke brytt sig särdeles om
tilltaget; nu fick den beskedlige karlen en örfil med de
orden: »v. Döbeln passar ej din lymmel och slår aldrig bom.»
Inför sällskapet berättade han sedan lustigt det uppträde,
han bevittnat, tilläggande, att flere herrar icke behöfde
skämmas åt de påtagna rolema, så väl spelades de. —

General H—n brukade på gamla dagar enligt åldrige
krigsmäns sed mycket tala öm sina krigsbragder och
äf-ventyr och dervid öfverdrifva eller romantisera väl starkt.
I ett lag i Westergylln berättade han någon sådan
orimlig tilldragelse och vände sig till v. Döbeln, då underofficer,
med frågan, hvad han sade derom. Denne, som ej gema
ville tillåta sig att såra en förtjent förman, men ej heller
kunde lemna sanningskänslans kraf utan vittnesbörd, gaf
då svaret: »Hade en annan omtalat detta, så skulle jag ha
sagt, att det vore en förbannad lögn; men nu, då hr
generalen berättar det, tror jag det fullkomligt.»

När han sjelf en gång kommit att omnämna, huru han
sett, hvad i Orienten icke är sällsynt, att man der fiskade
med nät utaf silke, och någon, som betvifiade uppgiften,
fintligt tilläde: »Och fiskame voro af guld», så sade v.
Döbeln skrattande: »Ja,*det är sant, det fångas mycket
guldfiskar ock.»

Om han vid mönstringar råkade pånågon förtjent
krigsman, som deltagit i vackra strider eller derfbr erhållit
äretecken, blef han glad och kunde skaka hans hand eller säga
något hedrande, hugnesamt ord; men han stod tvst, då han
hörde, att utmärkelsen härrörde från något mindre lysande
tillfälle. Han blef häpen en gång, när han, efter att hafva frågat
en officer, hvar han blifvit dekorerad, fick svaret: »Vid
våraller-nådigsta drottning Fredrikas sista välsignade kyrkotagning.»
Yid en mönstring med Östgötarne bemärkte han en major,
som kommenderade så illa, att han slutligen blef otålig
der-öfver och frågade honom, huru han fått sysslan, ehuru
han vore mycket ung. »Genom ackord», svarades.
»Förmodligen har ni fått den der också genom ackord», sade
v. Döbeln, pekande på hans svärdsordensstjerna.

Af den hänförelse och hjeltekraft, som lifvade honom
sjelf, förstod han ingjuta en tillförsigt och dugtighet hos de
sma, så att de med fröjd gingo mödor och faror till mötes,’
under hans befal säkra på segern. Hans tilltal till dem
buro stundom en ganska besynnerlig prägel, men afsågo
nog knektens lynne: »Jag skall föra er dit, der strömmar
af blod ska flyta»; och »Jag skall föra er i elden, så att
armar och ben ska dansa om öronen på er och tarmame
hänga på gärdsgårdsstörama», eller, »så att tennknapparna
ska smälta i jackorna.» Soldateme funno detta väl taladt.

/

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 15:31:12 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dgcant/4/0189.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free