Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nom att få hans känslor1 i svallning^ och kunde sedan med
sitt skarpsinne lätt inse, hvad han gick för; och sällan
bedrog han sig i första uppfattningen af personer. Åt långa
skrifverier hade han ock sin leda; allt borde ske rätt och slätt,
kort och godt och på punkten. Inga egna förmodanden
tåldes, der lydnadsplikten var tydligt gifven. Öfverste
Lemke har omtalat följande egna drag. I Jemtland 1809
sände v. Döbeln sin adjutant med order till en aflägse stående
trupp, tillsägande honom att rida sjöstranden kring. Men då
denne hunnit ett stycke på vägen, fick han höra, att han
utsatte sig for att bli tagen af Norrmännen, om han
för-dades således, och han lät derför ro sig öfver sjön.
Återkommen och tillfrågad angående beskickningen, rosade han
sin påhittighet, förutan hvilken han säkerligen skulle blifvit
fångad. Dertill svarade v. Döbeln helt torrt: »Ja, det var
just derpå gjordt.» — Om samme eller någon annan officer
hafva vi hört berättas, att han, då v. Döbeln i spänningen
och ifvern före den väntade striden angripit honom, vi
minnas ej hvarför, med något hårdt ehuru ej ohederligt tilltal,
deraf fann sig så stucken, att han kastade sig ned i ett
dike bredvid, under försäkran att, ehvad som hände honom,
han ej ville lemna platsen förr, än generalen tagit sitt ord
till baka. v. Döbeln studsade något vid detta egna försök
att göra sig hörd och tilltvinga sig rättvisa, samt tillsade
honom att stiga upp, menande sig annars nog hafva utvägar;
men det hjelpte ej. Efter ett ögonblicks besinning måste
generalen mea några vänliga ord räcka honom handen. Å
ömse sidor var saken strax glömd och de begge herrarne
blefvo sedan goda vänner*
* Bland de grannar, med hvilka v. Döbeln på önne mycket
umgicks ocb som han värderade, var bruksförvaltaren Ekströms på Yxnäs
familj. En gång på besök hos dem, träffar han fru E:s mor, som
aldrig sett honom förr. Han tog då upp i knäet den lilla
dotterdottern, hvilken, liksom modern, var ovanligt vacker, och sade: »Det är
en liten snäll flicka, det här; skada bara, att,hon skall vara så lik sin
mor, vara så ful » Den gamla gick häpen och ond ut och
beklagade sig for dottern öfver öfv. löjtnantens ohöflighet, som sagt så och
så. Men fru E., som bättre kände honom, skrattade blott, tröstande
henne med, att det vore hans sätt att roa sig så, och att man ej
borde bry sig om hvad han sade. Den gamla och han blefvo sedan
goda vänner. En son uppväxte äfven i det huset till en särdeles skön
och hygglig yngling, det var sedermera lifmedikus och
generaldirektören Ekströmer, bekant, jemte professor J. W. v. Döbeln, för att hafva
varit hufvudstadens skickligaste operatör. Han var allas älskling.
Blott i en sak voro föräldrarne ledsna för honom: han ville ej lära sig
att dansa. De klagade häröfver för v. Döbeln och bådo hono no
beveka gossen, till att dansa, då tillfälle just fans att få lära det. Han
åtog sig uppdraget. En dag kom unge E. till önne, »der han
alltid hade så roligt hos öfv.löjtn». v. Döbeln tog honom in i sin
kammare och bemödade sig att uträtta uppdraget, men fick nej till svar;
inga skäl och bevekande grunder hjelpte Han tog då sin tillflykt till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
