- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
12

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - A - ANT ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Mp.; 2) dubbelt bättre. Sdm. Af annat tokket,
annat sådant, ɔ: en gång till så.

ANTURA, v. a. 1, anfäkta, ansätta; i svordom.
”Djäkeln antura!” Nk. ”Hin anture dej!” Vl.

ANTURAS, v. d. 1 bruka narri, gyckla med
underliga åtbörder, antaga ovanliga later, göra sig
till (i föraktlig bemärkelse). Vl., nk. Antura seg,
v. r. id. ”Ho anturar seg förfaseligt.” Dls. —
Smdr. af äfventyras.

ANTVÅRLSLA, v. a. 1 öfverantvarda,
öfverlemna. Sm. (Östbo). — Af sv. antvarda, v. a. id.

Antvårsla, f. förvar, förvaring. Vg.
Anvarsel, omvårdnad. Bhl.

ANTÄPPA, anntäppä, f. ärttäppa; särskild
inhägnad på trädesjorden för rofvor o. d. Nk.,
sdm.

Antäppe-gärsgåL, m. 1) gles stängsel kring
en ”antäppa,” som upprifves hvarje år och
flyttas; 2) fig. ”Han ä som en antäppe-gärsgål,
dä ä gammalt stöke, som knapt håller årä ut,”
säges om en gammal man, som lutar mot
grafven. ”Ho ä som en antäppegärsgål, en
kommer in hvar en vill.” Nk.

ANVAKE-VÄR, n. ett sådant väder, då det om
natten blåser och ej faller någon dagg. ”Dä va
anvakevär i natt.” Vl., dls. — Fn. án, præp. utan,
vökvi, f. vätska; fuktighet.

ANVARA, s. vara.

ANVED, m. vridningar invändigt i ett trä,
hvarigenom det är svårt att hyfla. Hs. — N. andvid
el. anve, id.

Anveug, (n. anveutt), adj. som är vindt; om
trä. Hs. — N. andvida, andvidd, adj., ”vredet
tværvoxet; om træ.” Aasen, 6.

ANVINTRING. m. fölunge, två vintrar
gammal. Kl., sm. Två-åring, m. id. Kl. (Stranda).

ANVÄRKE, anvirke, n. mat, föda. ”Han
har inte fått något anvärke i sitt liv.” Bhl. (kring
Uddevalla).

APA. 1, v. n. 1 gapa, stirra, se förvånad på
ngn. ”Hva apa du pau!” Sm. (Östbo. Vestbo).
Aba. Hl.

APA 2, v. a. 1 1) hata, förfölja. Hs.; 2) visa
ovilja emot, förolämpa. Fl. (Öb.). — Jfr nht.
äfern, v. a. a) iterare; b) ulcisci; fht. afarôn,
avâron,
mht. ävern, äfern. (Ben. I. 73).

APAL, m. apel, vildapel. Ul. Abull, m. Bl., S.
Hl. Abúl, m. Sk., N. Hl. Abúlaträ, avlaträ, n. Sk.
Abullaträ. Hl. Abel, m. Bhl. — Fsv. apald, f.; n.
apall; fd. abild, m.; fn. apaldr, m. id. (epli, äpple);
fe. apul, apuldre; fht. aphultrá, affaltrâ; gael.
abhal, ubhal, wal. afall, (pl. efyll), bret. aval,
lit. obelis.

APAS MED, v. d. 1 gyckla, skämta, drifva gäck
med. Kl. — Fn. apa, id.; af api, m. apa.

Aperi, n. a) gäckeri, narri, gyckel. Vl., vg.,
kl. Abberi, n. Sm. (Östbo), ög. (Ydre); b)
spöke. ”Dai ha sett aperi.” Sm. (Östbo).

APPRE, v.a. & n. 1 påhitta, påfinna, vara
fyndig. ”Appre på”, S. Sk.

Apper, adj. a) fyndig, skicklig att
efterhärma. S. Sk.; b) hastig, sticken. S. Sk.

Appert, adv. oförmodadt skeende, hastigt.
”Dä kom så appert på.” S. Sk. — Jfr fr.
à propos.

APUNJA, f. apa. Vb. — Fn. apinia, f. id.

APÅSYS, adj. näsvis, mal à propos. Sm. (Östbo)
sällan brukl. enl. L—n). ”Förlåt att ja ä så
apåsys, ä kommer te er ve meddaen.”

AR 1, adv. tidigt, bittida. Arla, arä, alä, id.
”Arä å sillä,” bittida och sent. G. Deraf i
skriftspråket: arlaregn, morgonregn.

Ar-dags, adv. bittida på dagen. G.

Ar-vaken, adj. 1) bittida vaken. G. — Fn.
árvakr; d. årvågen, id.; 2) lättsöfd. G. — Fn. ár
n. a) början: í árdaga, i dagarnes början, i
tidens begynnelse. Völusp. 54; b) adverbialiter;
tidigt, bittida; or, adv. bittida; árdegis, tidigt
på dagen, bittida om morgonen; árliga, árla,
adv. tidigt; (jfr fn. órr, adj. ung: parvo natu,
juvenis, adolescens; øri, orri, æri, adj. compar.
yngre, fn. örla, v. n. att tidigt stå upp); d.
årle, tidigt; e. early, id.; gr. ἠρι, id.; georg.
adri, id.; moes. air, tidig. Jfr sanskr. aruna,
m. a) i Indernes mythologi namnet på solens
körsven;
b) morgonrodnad; hindost. or,
upprinnelse, arun, dagbräckning; lett. agrs, tidig;
arm. or, dag; fe. ór, upprinnelse, början.

AR 2, m. örn. Aren, m. def. örnen. Vb. An, m.
G. — Fn. ari (def. arinn, pl. arar), örn (pl.
ernir), m. örn; (måhända af fn. örr, adj. snabb; jfr
skr. ara, adj. hastig); n. are; fht. aro,arin; nht.
aar; fe. earn; e. ern; bret. er, erer; wal. eryr,
erydd;
moes. ara; pers. irûn, id. — Nht. adler,
m. örn är smdr. af fht. adelaro, m. ädel-örn.

ARAPA, m. tok, fjolle. Vb. — Ar, annan, fn.
api, va. dåre, ɔ: annan dåre.

ARBAJTÄ, arbodä, arbudä, v. n. 1 arbeta. G.
Arbait. Vb; Arbejta. Fl.

Arbejts-bråkklare, m. en som ifrigt
sysselsätter sig med gröfre, särdeles
landtmannaarbete. Fl. (Ingo).

Arbejts-girin, adj. mycket arbetsam. Fl.
(Ingo). — Moes. arbaidjan, v. a. arbeta;
arbaiþs, f. arbete; fn. erfidi, n. id.; fht. arapeit;
mht. arebeit, arbeit, id.

ARBYST, n. boge, armborst. Jtl. — Fn.
armbrysti, n.; n. armbyst, harbyst, armbyrse, n?; nht.
armbrust, f. och n.; mht. armbrust, armborst,
armbrost.
Ordet förklaras vanligen af lat.
arcubalista, med. lat. arbalista, prov. arbalesta; it. balestra;
sp. ballesta; frans. arbaleste, arbalête; ffris.
armburst, ermborst; holl. armborst, d. armbörst.

ARDESS, v. d. brås på, artas. S. G. Adas. N. G.

ARDR, s. ärja.

ARDRA, v. n. 1, uppskjuta, framskjuta, dröja.
”Ja har ardra’ mä’t i dä längsta.” Nk. Jfr aldra.

ARDUAR, adj. ifrig, bråd på något. S. G. —
Jfr wal. ardres, ”labour, toil, trouble,” arddrud,
adj. ”intrepid, very bold,” arddwl, ”a prevailing
passion or disposition.”

ARG, adj. 1) eg. ond; 2) dugtig, driftig, rask,
duglig. Argare, compar.; argast, argest, superl.,
bättre, grannare, bäst, grannast. G. ”Han ä en
arg arbetare. E arg säd.” Sm. ”Arg att läsa”,
dugtig att läsa. "Hä var’n arg stint dill å arbait",
det var en rask flicka till att arbeta. Nb., vb.
”Arg te arbeta.” Nk. ”Arg i pennen”, som skrifver
väl och i passande ordalag. ”Argt huvud”, godt
hufvud. Sm.; 3) liflig, qvick; om barn. Hs. (Db.,
Bj.). — Fn. argr, adj. a) veklig, feg; b) ond, elak.

Argas, v. d. 1 1) retas. ”Kva ska tu argas
mä’n?”; 2) förvärras, blifva sämre; eg. om sår,
som ej gerna låta läka sig. Fl. (Nyl.). — Fn.
arga, v. a. reta, upphetsa; argaz, ergiaz,
förvärras; fht. argirôn, v. a. förvärra.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:48:07 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0042.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free