- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
14

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - A - ARS ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Ars-ol, n. bakdelen, sätet på menniskor och
djur, arshål. Fl. (Nyl.). — Nht. arschloch, n.
(Grimm. Wb. I, 565), fht. arsloh (Graff 2,
141), holl. aarsgat, id.

Ars-staver, adv. baklänges. Ul. (Ihre). —
Jfr bay. ärschling, mht. erslingen, adv. id.

Ars-viska, f. 1) smickrande, krypande
menniska; person som är utan aktning och anseende
samt löper med sqvaller. Ög. (Ydre h.); 2)
efterhängsen menniska. Hs., sdm., nk. — Nht.
arschwisch, m. = frans. torchecul.

As-vältanes, adv. Falla, kómma asvältanes,
göra en kullerbytta baklänges, )( kómma
huekölles,
falla framåt. Bl.


ARS-UNGE, (aa) m. född samma år som annat
barn eller unge. S. G. Anda-lage, m. id. N. G.

ART. f. duglighet, god framgång. Ul. — Fn. art,
f., art, konst; ordet är lånadt från tyskan; eg.
grund och mark, af fht. arjan, plöja.

ARTIGER, arti(g), adj. underlig, egen, konstig,
svagsint. Ög., bl. — D. artig, bay., artig, id.

ARTYKKJEN, s. adre.

ARUNGEN, aróngen 1, adj., 1) dugtig, rask, ihärdig,
”En arungen kar(l).” Sk. (Ingelstad); 2) vresig,
ondsint. Sk. (N. Åsbo); 3) vresig, svår att
klyfva: om trä. ”En arongen berkeknabb”, en
björkknuta som är svår att klyfva itu. Rongen,
rungen,
id. Sk. (N. Åsbo, Frosta); 4) omedgörlig,
svår att handtera; om menniskor. ”Det va ajn
arungen påg; der är ingen som kan få rätt på’en”.
Sk. (N. Åsbo). — ? Jfr kelt. ron, adj. stark, grof,
tjock, fet; ruan kraftfull.

ARUNGEN, aróngen 2, adj. frikostig, gifmild.
”Den kvingan, hon ä allti så arungen; hon gir
allti så mied te de fattia.” Sk. (Oxie, Vemm.
Järestad, Harjager, Onsjö). Runger, ronger, id.
Hl. Anm. Arungen, aróngen 1 och 2 äro troligtvis
samma ord.

ARV, f. Stellaria media. Vass-arv. Nk. Våt-arv.
Bl. Vann-arre. Sk. — N. arve.

ARVAKEN, s. ar 1.

ARVE, s. orv.

ARVES, s. äred.

ARVILLER, s. adre.

ARV-SOT, s. sot.

ARVÄRJO, adv.en och annan gång, sällan,
då och då. Ul. (Rosl.; enl. Ihre). Av ar, annan;
(jfr adre) och värjo, af fn. var, gång: vicis,
t. ex. tys-var, tvis-var, två gånger, þris-var,
tre gånger. Jfr skr. vâra, 1) m. en mängd;
2) adv. en gång: vâram vâram, gång efter gång,
ɔ: upprepade gånger, ofta: hindost. ﺑ ر , bar, gång,
pers. váre, id.; cimbr. wart, id.: an wart, en
gång; gl. preuss. wârst, id. — Arvärjo utmärker
således: (en och) annan gång.

ARÄS, v. d. vara ett godt år, med hänseende
till skörden, gifva hopp om god skörd. Nb. (Lule).
Åräs. Vb. Af fn. ár, n. a) år; b) årsskörd.

ARÄTT, adj. tröttkörd, uthungrad; om kreatur.
”Ögen ä rent arätta.” Sk. (N. Åsbo, Oxie), hl. —
D. dial. arætt, id.; (af avrede, v. n. illa tillreda,
mishandla).

ARATTA, 1) v. a. 1 afrätta; 2) v. n. aflida. Sk.
(Oxie).

AS 1 (pl. -ar), m. långa bjelkar i en byggnad,
som ligga näst kroppåsen. G. — D. dial. ås, id.;
fn. ás, áss, m. stång, bjelke; moes. ans, bjelke;
tyrol., bay. ans, pl. ens: ”die balken der fässer.”
(Lori, geschichte des Lechrains, 140; Schmeller
I, 84); bay. ansbaum, m. asser jugalis. (Schmeller
I, 84). Jfr zend. ans’u en gren. (Journal Asiat.
IV, 415), sanskr. vans’a. m. en bambusstång.

AS 2 (pl. as), n. 1) eg. den döda kroppen af
ett djur, som icke blifvit slagtadt. Skriftspr.
Ursprungligen betyder as, mat; fe. as, nht. áz. n.
id.; likasom sv. åtel, af äta; jfr lat. esca, f. a)
spis, mat; b) lockmat, luder; (af edere, att äta);
2) oduglig menniska. Allm.

Asa 1, v. a. 1 ludra: inescare. Vg., dls. —
Nht. aasen, assen, össen, id.

Asa 2, v. a. 1 förlöjliga någon, drifva med
någon, behandla honom såsom ett as. Hs. (Bj.).

As-fol f. oskickligt, nötaktigt uppförande. Vb.
Jfr fora.

ASA 1) v. a. 1 släpa. ”Asa omkull, ner.
Hosebånnet asar ätte de.” Sk., bl., hl., sm.; 2) v. n.
glida, gå eller köra långsamt. Hs. — sk. — D.
ase, släpa, träla; ns. asen.

As, n. trävinkel, hvarpå årdret släpar på
vägen. Sk. (Ingelstad). Ase, f. Sk. (Oxie). Jfr
årdröj (ärja).

Asa, f. körsla som göres på släpdon. Sm.

As-ty(g), n. släde. Bl. (Östra h.).

Bak-asare. m. en som blir efter i arbete
eller är långsam i sina göromål. Hl.

För-asa, v. a. 1 försumma. ”F. tien”,
försumma tiden. Sm.

För-asad, adj. utsläpad, försläpad. Hl. - D.
dial. foraset, id.

ASEKA, f. åska. Dls. Aska, f. Sk. — Fsv.
asikia, asikkia, f. åska (VGL.; Rietz, S. S I.
272); eg. gudens åkning; fn. ás, m. gud. Jfr
Rdq. 2: 222.

Aska, v. imp. 1 åska. S. Sk.

Ask-regn, n. åskregn. S. Sk.

ASKA, v. a. 1 beströ med aska. ”Aska på, aska
ned ngt.” Sm.

ASKEFIS, askepask, askepjesk, askepjäkks. s.
fäisa.

ASKE-ONSDAG, m. onsdagen i dymmelveckan,
dagen efter fettisdagen. Sk. Ask-onsdag. Nb., vb.
— Fsv. Asku-oþinsdagher, fn. öskudagr, nht.
aschermittwoch, aschentag, dies cineris. Benämningen
härleder sig deraf att hvarochen, som den dagen
besökte messan, fick aska på sitt hufvud, under det
presten uttalade de orden: Memento quia
pulvis es.

ASK GRAV, s. gruva.

ASKGRO (def. -on), m. utlutad aska. Jtl.

’ASPE, m, hasp. häftlänk för utaläse (hänglås).
Sdm. (Ö. Rek.) ’Aspa, f. märla. Ul.

ASPING, m. Cyprinus aspius. Sm.
(Kronobergslän).

ASSINT, adv. allsintet, intet. Nb.,vb.,v.dl.

ASSN, n. ett slags bröd uppblandadt med
agnar. Dl. (Elfd., Våmh.). Jfr fht. as, mat, fe. as,
id.: armor. haz, bröd enl. Wachter; turk. as,
mat; jfr lat. esca, mat. S. as 2.

ASTU, astufar, astumor, s. adre.

’ASTUN Å SIG, adj. hastig af sig. vresig. Dl.
(Mora). Jfr hastiger.

AS-VOLÄN, s. vuren.

ASÄDE, n. högra handtaget på en svensk plog.
Sk. (Onsjö). — D. asæd. Jfr lätta 2.

AT, præp. 1) åt, vid. Vb.; 2) åt, emot. Vl.
(Elfd.), hs. (Db.) — Fn. at.; 3) brukas stundom såsom
a) adj. fiendtlig. ”Denna menniska ä jä så at.” Vl.
(Elfd.); b) adv. farligt, olyckligt. ”Månn dä ä at?”

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 11 21:21:06 2018 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0044.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free