Print (PDF) - Color (PDF) - full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - A - ARS...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ARS ASA <poem> Ars-ol, n. bakdelen, sätet på menniskor och djur. arshål. Fl. (Nyl.). — Nht. arschloch, n. (Grimm. Wb. I, 565), fht. arsloh (Graff 2, 141), holl. aarsgat, id. Ars-staver, adv. baklänges. Ul. (Ihre). — Jfr bay. ärschling, mht. erslingen, adv. id. Ars-viska, f. 1) smickrande, krypande menniska; person som är utan aktning och anseende samt löper med sqvaller. Ög. (Ydre h.); 2) efterhängsen menniska. Hs., sdm., nk. — Nht. arschwisch, m. = frans. torchecul. As-vältanes, adv. Falla, kómma asvältanes, göra en kullerbytta baklänges, )( kómma huekölles, falla framåt. Bl. </poem> ARS-UNGE, (aa) m. född samma år som annat barn eller unge. S. G. Anda-lage, m. id. N. G. ART. f. duglighet, god framgång. Ul. — Fn. art, f.. art, konst; ordet är lånadt från tyskan; eg. grund och mark, af fht. arjan, plöja. ARTIGER, arti(g), adj. underlig, egen, konstig, svagsint. Ög., bl. — D. artig, bay., artig, id. ARTYKKJEN, s. adre. ARUNGEN, aróngen 1, adj., 1) dugtig, rask, ihärdig, "En arungen kar(l)" Sk. (Ingelstad); 2) vresig, ondsint. Sk. (N. Åsbo); 3) vresig, svår att klyfva: om trä. "En arongen berkeknabb", en björkknuta som är svår att klyfva itu. Rongen, rungen, id. Sk. (N. Åsbo, Frosta) ; 4) omedgörlig, svår att handtera; om menniskor. "Det va ajn arungen påg; der är ingen som kan få rätt på'en". Sk. (N. Åsbo). — ? Jfr kelt. ron, adj. stark, grof, tjock, fet; ruan kraftfull. ARUNGEN, aróngen 2, adj. frikostig, gifmild. "Den kvingan, hon ä allti så arungen; hon gir allti så mied te de fattia." Sk. (Oxie, Vemm. Järestad, Harjager, Onsjö). Runger, ronger, id. Hl. Anm. Arungen, aróngen 1 och 2 äro troligtvis samma ord. ARV, f. Stellaria media. Vass-arv. Nk. Våt-arv. Bl. Vann-arre. Sk. — N. arve. ARVAKEN, s. ar 1. ARVE, s. orv. ARVES, s. äred. ARVILLER, s. adre. ARV-SOT, s. sot. ARVÄRJO, adv.en och annan gång, sällan, då och då. Ul. (Rosl.; enl. Ihre). Av ar, annan; (jfr adre) och värjo, af fn. var, gång: vicis, t. ex. tys-var, tvis-var, två gånger, þris-var, tre gånger. Jfr skr. vâra, 1) m. en mängd; 2) adv. en gång: vâram vâram, gång efter gång, ɔ: upprepade gånger, ofta: hindost. ﺑ ر , bar, gång, pers. váre, id.; cimbr. wart, id.: an wart, en gång; gl. preuss. wârst, id. — Arvärjo utmärker således: (en och) annan gång. ARÄS, v. d. vara ett godt år, med hänseende till skörden, gifva hopp om god skörd. Nb. (Lule). Åräs. Vb. Af fn. ár, n. a) år; b) årsskörd. ARÄTT, adj. tröttkörd, uthungrad; om kreatur. "Ögen ä rent arätta." Sk. (N. Åsbo, Oxie), hl. — D. dial. arætt, id.; (af avrede, v. n. illa tillreda, mishandla). ARATTA, 1) v. a. 1 afrätta; 2) v. n. aflida. Sk. (Oxie). AS 1 (pl. -ar), m. långa bjelkar i en byggnad, som ligga näst kroppåsen. G. — D. dial. ås, id.; fn. ás, áss, m. stång, bjelke; moes. ans, bjelke; tyrol., bay. ans, pl. ens: "die balken der fässer." (Lori, geschichte des Lechrains, 140; Schmeller I, 84); bay. ansbaum, m. asser jugalis. (Schmeller I, 84). Jfr zend. ans'u en gren. (Journal Asiat. IV, 415), sanskr. vans'a. m. en bambusstång. AS 2 (pl. as), n. 1) eg. den döda kroppen af ett djur, som icke blifvit slagtadt. Skriftspr. Ursprungligen betyder as, mat; fe. as, nht. áz. n. id.; likasom sv. åtel, af äta; jfr lat. esca, f. a) spis, mat; b) lockmat, luder; (af edere, att äta); 2) oduglig menniska. Allm. <poem> Asa 1, v. a. 1 ludra: inescare. Vg., dls. — Nht. aasen, assen, össen, id. Asa 2, v. a. 1 förlöjliga någon, drifva med någon, behandla honom såsom ett as. Hs. (Bj.). As-fol f. oskickligt, nötaktigt uppförande. Vb. Jfr fora. </poem> ASA 1) v. a. 1 släpa. "Asa omkull, ner. Hose-bånnet asar ätte de." Sk., bl., hl., sm.; 2) v. n. glida, gå eller köra långsaint. Hs. — sk. — D. ase, släpa, träla; ns. asen. <poem> As, n. trävinkel, hvarpå årdret släpar på vägen. Sk. (Ingelstad). Ase, f. Sk. (Oxie). Jfr årdröj (ärja). Asa, f. körsla som göres på släpdon. Sm. As-ty(g), n. släde. Bl. (Östra h.). Bak-asare. m. en som blir efter i arbete eller är långsam i sina göromål. Hl. För-asa, v. a. 1 försumma. "F. tien", försumma tiden. Sm. För-asad, adj. utsläpad, försläpad. Hl. - D. dial. foraset, id. </poem> ASEKA, f. åska. Dls. Aska, f. Sk. — Fsv. asikia, asikkia, f. åska (VGL.; Rietz, S. S. I. 272); eg. gudens åkning; fn. ás, m. gud. Jfr Rdq. 2: 222. <poem> Aska, v. imp. 1 åska. S. Sk. Ask-regn, n. åskregn. S. Sk. </poem> ASKA, v. a. 1 beströ med aska. "Aska på, aska ned ngt." Sm. ASKEFIS, askepask, askepjesk, askepjäkks. s. fäisa. ASKE-ONSDAG, m. onsdagen i dymmelveckan, dagen efter fettisdagen. Sk. Ask-onsdag. Nb., vb. — Fsv. Asku-oþinsdagher, fn. öskudagr, nht. aschermittwoch, aschentag, dies cineris. Benämningen härleder sig deraf att hvarochen, som den dagen besökte messan, fick aska på sitt hufvud, under det presten uttalade de orden: Memento quia pulvis es. ASK GRAV, s. gruva. ASKGRO (def. -on), m. utlutad aska. Jtl. 'ASPE, m, hasp. häftlänk för utaläse (hänglås). Sdm. (Ö. Rek.) 'Aspa, f. märla. Ul. ASPING, m. Cyprinus aspins. Sm. (Kronobergslän). ASSINT, adv. allsintet, intet. Nb., vb., v. dl. ASSN, n. ett slags bröd uppblandadt med agnar. Dl. (Elfd., Våmh.). Jfr fht. as, mat, fe. as, id.: armor. haz, bröd enl. Wachter; turk. as, mat; jfr lat. esca, mat. S. as 2. ASTU, astufar, astumor, s. adre. 'ASTUN Å SIG, adj. hastig af sig. vresig. Dl. (Mora). Jfr hastiger. AS-VOLÄN, s. vuren. ASÄDE, n. högra handtaget på en svensk plog. Sk. (Onsjö). — D. asæd. Jfr lätta 2. AT, præp. 1) åt, vid. Vb.; 2) åt, emot. Vl. (Elfd.), hs. (Db.) — Fn. at.; 3) brukas stundom såsom a) adj. fiendtlig. "Denna menniska ä jä så at." Vl. (Elfd.); b) adv. farligt, olyckligt. "Månn dä ä at?"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
