- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
19

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - B - BAFF ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


BAFFS, adj. indecl. högst orolig, bestört.
”Vare (el. ble) baffs”. S. Sk. Baffsnas (el. baffnas),
v. d. 1 oroas. Hs.,mp.

BAGGE 1, m. 1) (såsom i riksspr.) vädur. Bäjge,
Kl. ; 2) envis menniska. Etter-bagge, Vg. Jfr
fn. bagi, m. motståndare; bægja, v. a. göra
motstånd, stöta till sidan.

Bagga·taska, f. 1) eg. baggpung;
2) felslaget plommon. Vg. Bagge-horn, n. id. Ög.,sm.

Bagge·punga(r), m. pl. 1) (såsom i riksspr.)
testiculi arietis: 2) Geum rivale. Ög.,sm.

Horn-baggä, m. rem, hank af läder eller
ock järnlänk, som lägges på oxar att hålla fast
oket. Sk.,bl. Horn-bäjg el. horn-hånk, m.
Kl. (S. Möre).

Låmma-bäjg, m. årsgammal bagge, bagglam.
Kl. (S. Möre).

BAGGE 2, m. 1) gosse, yngling. Deraf
vallbagge, m. vallpojke. Sdm. (Sorunda) ; 2) norrman.
Vl. Bågge, m. id. Jtl.,hs. (Db.); deraf a) bågg,
adj. norsk. ”Bägg tobak”. Jtl.; b) norr-bagge, m.
α) norrman; β) norsk häst. Allm. Jfr påk, påg.

BAGNE (pl. bagnar), m. gröfre gren som utgår
från sjelfva stammen. ”Rå, tórr bagne. Bränna
bagnar”. Bagnen delar sig i grenar, grenarne i
qvistar. Sdm. (Björkvik), vm.,nk. Bange ei.
bånge, m. Sdm. (Ornö, Muskö). Ordet är måhända
befryndadt med moes. bagms, träd.

BAGRA, v. a. 1 muddra, uppmuddra, genom
rensning göra ett farvatten djupare. Vm.,nk.

BAJ, m. träck (efter menniskor). Ög. (Ydre).
Bat, f. 1) id.; 2) smuts, orenlighet. Vb. Baja,
v. n. 1 göra sitt naturtarf, gå till stols. Ög.
(Ydre). Mht. baht, n. träck; kärnt. pacht, n. smuts,
orenlighet (Lexer, 14); wal. baw, träck, gyttja.

BAJL, bajlä, s. belja.

BAJN el. bain, n. 1) ben. Nb., vb.,g.,sm.,bl.,
hl. Bejn, FI. (Nerpes); båjn, Bl.; bäjn, båjn, Hl.;
bejn, båjn, böjn, Sm.; bäjn, Kl. (S. Möre); 2) fot
(crus). G. Bäjn, Kl. (S. Möre). Fsv. bain (GL.),
ben; nht. bein; d. ben; fe. ban; e. bone; skot.
bain; moes. bain.

Bain-stärk, adj. 1) som har starka, stadiga
ben; 2) som har många ben. Vb.

Bajna, v. a. 1 1) bena, taga benen ur en fisk.
Sm. Bäjna, Kl. (S. Möre) ; 2) bajna av, taga
strömming af (fiskgarn). G. Bena av, Bl.

Bajn-gyl, m. liten fisk, som trifves i gölar. G.

Bajni (el. böjni), adj. 1) benig; 2) svår,
kinkig. Sm. Nht. beinig, benig.

Bajn-vid, m. benved: Euonymus europæus. G.

Bajnä av, v. n. 1 springa fort, skynda åstad.
G. Bäjna å, Kl. (S. Möre); bena å, Sk.,bl.;
bajna åsta, Sk. (N. Åsbo). D. d. bene, bene af,
id. (Kristiansen, gadespr. s. 15).

Bain-äjs, m. isbana, der man slår kana. G.
Jfr för öfrigt sid. 29 a.

Bäjna, v. n. 2 kasta (stenar o. d.) under
låret genom skrefvet. En gosslek; äfven låra. Kl.

BAJSK-LÖK, m. gräslök: Allium
Schoenoprasum. G.

BAJSKMÄ, f. beskhet. G. Fsv. besker, adj. besk.

BAJSÄ, v. n. rapa. G.

BAJT, n. bete. Nb., vb. Bajtar, pl. mulbete,
beten. G. Jfr bita.

BAJTA VÄRE, s. vädrä.

BAJTÄ 1, 1) v. a. hetsa (t. ex. hund på svin
eller djur; 2) v. n. bannas på någon. G. Fn. beita,
v. a. hetsa (af bita, att bita); fsv. beta, jaga; fe.
betan; e. baite; mht. beizen.

BAJTÄ 2, n. bete (för fisk). G. E. bite. Baitä
3, v. a. sätta bete på krokar eller anglar. G.(F.).

BAK, m. 1) (såsom i riksspr.) rygg. Bag, Sk.;
2) ytbräde af en sågstock. Plur. bakar (el.
bakär). Dl., åm., mp., dls. Bake, m. Hs.,vg.,fl.;
bakung, m. Vg.; sågbake, m. Sdm.; såg·bak, svall,
m. Ög. Fsv. baker, m.; fn. bak, ri.; fe. bac; e.
back. Jfr Rqt, 2,101.

Bakal, præp. o. adv. bakom, baktill
)( frammal. N. Åm. Bakal = bak till.

Bakansh (bækansh), adv. tillbaka. ”Te
bækansh”, id. N. Åm. I andra munarter till
bakar
el. till bakars. N. till bakes, te bakar, te
bakars.

Baka slag, n. eg. bakslag; afslag. Sm.,fl.(Nl.).
Bak-slag, n. återgång af handel, man från man. Ög.

Baka-vis, adj. efteråt klok. Vb.

Bak-bitare, m. förtalare. Sm.(Östbo). Fsv.
bakbitare. Sv. Järt. post.; fn. bakbitari; e.
backbiter.

Bak·bor(d)s·bänk, m. bänk som står bakom
bordet (vid norra väggen) i en bondstuga. S. Sk.

Bak-bód, n. återbud, återkallelse. Vg.
Bagbö, n. Bhl.

Bak·byt (el. bak·böit), n. vedergällning.
Äfven bak-bäit el. bak-bit), n. vedergällning.
Antagligen äro här tvenne skilda ord: a) bak-byt,
liksom återbytning, tillbakabyte (vedergällning?)
och b) bak-bäit el. bak-bit, n. återbett, bakbett
(ett bett i ryggen?), liksom fn. bakbit, n. tadel,
bakdantan. Jfr bak-bitare.

Bak·fatt, 1) adj. indecl. a) lutande bakat
i sin gång: om menniskor. ”Han har en
bakfatt gång”. Kl.; b) bakåt böjd, krokig. ”Sabeln
ä bakfatt”. Kl., sm.; c) oriktig, illa passande.
Ög.,vg.; 2) adv. oriktigt. ”Ta en sak
bakfatt”. Sm. Jfr fatter.

Bak-fyre, præp. baktill. Fl. (Öb.).

Bak-halig, adj. istadig. Vg.

Bak-hus, n. kammare på andra sidan
förstugan. Sm. Ba-hus, n. Hl.

Bak-lass, n. lass, som medtages på
återfärden från ett ställe, dit man kört med lass.
Kl.,bl. D.d. baglæs.

Bak·leis, adv. baklänges. Fl. (Pargas).

Bak·li(d), f. norra sidan af ett högland; den
delen af ett högland, som lutar från solen. Vb.
N. bak-li(d). Jfr lid.

Bak-lut, m. bakdel (på menniskor och
boskap) )( framm-lut. G. Fsv. bakluter el.
bak-lother. Gl. Ordspr. 607, 970. Cod. A. 27, f.
248; fn. bakhlutr.

Bak·lässt, adj. som har för tung börda af
varor i bakre delen i jemförelse med den
främre; om en kärra. Svea-, Götal. N. baklest.

Bak-re’v, m. den träbom i en väfstol, på
hvilken varpen upprullas. Kl. Bag-reve,
bag–röve,
m. id. )( mellan-reve, mellanbom, m.
bommen kring hvilken det väfda lindas. S. Sk.

Bak-rodd, m. (en båts) bakre roddplats )(
framm-rodd. Norrl.

Baksa, 1) v. a. 1 genom boxning drifva
baklänges. S.Sk. Jfr bassa; 2) v. n. ändra,
återkalla, taga sina ord tillbaka. Hl.,kl.,g. Baksa
sej,
v. r. stiga tillbaka. Bhl. Baksnas, v. d. 1
a) åtra sig, rygga, icke våga, draga i
betänkande. Allm. Baksnäs, Åm.; baksän (ipf. baksnä),
Vb.; baks’ se, id. Fl. (Öb.). Bavsa sej, åtra
sig, bryta ett gifvet löfte. Sk. (N. Åsbo); basa
sig,
id. Hl. Jfr sv. rygga, af rygg.

Baksta’n, m. def. rumpan (podex). Kl.,bl.

Bak·styres·hatt, m. hatt med låg, rund
kulle och qvarterbredt skygge, som i vackert
väder uppslås baktill, men i regnväder nedvikes.
S.Sk. Föråldr.

Bak-svekktä, f. gallrad rand på baksidan
af helbens yllestrumpa. Sdm.


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 11 21:21:06 2018 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0049.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free