78 (Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket)

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - B - BÄS ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

BÄSTE 2,? lind: Tilia europæa. Vg. (En1. Hof.
s. 100). Af sv. bast, n. certex tiliæ: bay. bast,
Tilia europæa. (Schmeller 1, 214).

BÄSTU, s. bära.

BÄTJA, v. a. 1 1) vräka åstad en större mängd
vatten på en gång (t. ex. en full skopa, ett fullt
ämbar): 2) utösa en hop ovett. ”An bä’jäd yr si
mykjy ovit”, han vräkte ur sig mycket ovett. Dl.
(Mora).

BÄTTRA PÅ, v. a. 1 förbättra, tillöka. Hs.(Bj.).

BÄUKTRISSÄ, s. bukatrissa.

BÄUN (def. -na), f. bunke (att sila tätmjölk i).
Jtl.

BÄVELREV, bäven, s. bälga.

BÄVIL, -n, djefvul. Dl. (Tuna). Bävel.
Vb. Bövel. Fl. (Nl.),kl.,sk.,bl.,m.fl. N. bovel, id.

BÖDA, bödekvinje, bödelapp. s. bota.

BÖG. bögsäkk. s. bälga.

BÖGD, böjd, f. 1) en bygd, några gårdar, den
bebygda omkringliggande trakten. ”Gå i bögda”.
Vb.,åm. Däräf bonnbögd, f. der bönder bygga
och bo. Vb.: 2) gränd i en stad. Åm. Fn. bygd,
f. bebodd landsträcka, af byggja, v. n. bo. bebo.

BÖGE. (böve), m. ett litet grund i sjön. N. Hl.
Jfr fn. böggul, m. fasciculus: fht. buhil. m. kulle.
(Graff 3, 41).

BÖGGA, s. bygga.

BÖGGE, n. propr. Brita. Åm.

BÖGLA, bögli, s. bägel.

BÖGLAS, bögling, böglun, s. bälga.

BÖGNA, s. bogna.

BÖGUN, s. båg.

BÖJ. m. 1) stad. Böin, staden (Visby); 2)
by; 3) gård. G. Fn. byr, m. a) stad; b) bebodd
trakt, område, bygd; bær, m. a) bondgård; b) by,
stad: fsv. byr, by, m. a) bostad, (enstaka) gård:
b) by; c) stad.

By-gutt, n. namnam för barn. M. G.
Böjagutt, böjgutt. N. G.

Bänskas, v. d. 1) i sitt språk söka likna
herrskap, ha förnämt uttal, tala på köpstavis,
tala stadsspråk. Hs.,ul.,g. Bänska, v. n. Hs.
(Idenor). Benska, v. n. Fl. (Öb.). Dänsk (ipf.
o. sup. -a). Fl. (G.K. i Öb.). Dänska, denska,
v. n. Fl. (Pargas). Denskas, v. d. id. Fl.
(Kütis kapell i Kimito s:n). Talä burrtifra, id.
”Han talar bänskt,” id. G.; 2) uppföra sig stolt. G.

Bänskugur, adj. stadslik, högfärdig. G.(F.).

BÖJA, f. lutande träd, träd med lutande topp.
Dl. (Ohre). Böja, f. krokigt växande träd som
användes till band på kar. Fl. (Öb.). Af sv.
böja, v. a. flectere.

BÖJD, m. stor böld, )( pigg, m. liten böld. Hl.
(Värö). Jfr bälga.

BÖJS, m. tok, person som bär sig tokigt åt. Bl.

Böjsiger, adj. galen, tokig. Bl. (Gammalstorps
s:n). Böjskoger, adj. id. Fl. (Tenala).

BÖJTNAL, s. byta.

BÖKE, s. boke.

BÖKA 1, v. n. 1) gräfva i jorden, rota som
svin. Vm.,nk.,sm. Bäuk, bauk (ipf. -kä). Vb. Båka.
Hs.,fl. (Pargas). Bojkä. G.; 2) rota; om menniskor,
när det ej är någon fart med deras arbete
i jorden, eller när de göra det illa. Nk.; 3) träla,
arbeta, anstränga sig i arbete. ”Ja bökar mä’et”.
Sm. Bauk. Vb.; 4) göra oväsen, åstadkomma
något med buller och bång; Bauk. Vb.: 5) bringa
i oordning, skräpa ner. Böka ner. Nk.: 6) säges
om hjortar i deras hetta. Ög. N. bauka. boke, v.
n. a) rota, grafva i jorden: b) bringa något i
oordning: bauk, m. gräft hål eller gång i jorden.
(Aas. 26); fn. bauka. v. n. a) famla, fuska
obehändigt med något. (Hald.): b) braka: om elden.
”blár logi baukar i Baldrshaga”. Fornmanna S. 2,
87, 2.

BÖKA 2. s. balk 1. (Enl. Ihre. D. L. 23).

BÖKKARE. m. 1) tunnbindare. Sk.,hl.,bl.,sm.
I vissa härader i Sk. uttalas det bötjare. Bökker.
Vg.; 2) kypare. Bökker. Bhl. (Elfs.). Fn.
beykir, m. tunnbindare; d. bödker; ns. böker, bödeker;
nht. bötticker, böttiger, böttcher, m. id.; bottich.
träkärl; mht. boteche, m. (Ben. 1, 227) id.; bay.
bottig, id. (Schmeller 1, 224). Jfr sv. bytta.

BÖKKLA, s. bokla.

BÖL 1. m. utskuren tjur. Ög.,sm.,kl.,sk.,hl.,bl.
Bulle. Fl. (Ingo). Fn. bauli. boli, tjur; n. bol; d.
dial. böll; e. bull; e. dial. bole, billy; lit.bullus;
nht, bolle, bulle; ns. bulle, bull. (Danneil); bulle.
(Richey 27, Schütze 1. 180); holl. bul (pl. bullen);
lett. bollis; ryss. vol. id. I fe. finnes ej ordet,
men ättlingen bulluca. m. kalf. Jfr skr. bali,
m. tjur (af balin, adj. stark); beng. balad, m. oxe;
hindost. bail, m. oxe; eller ock fn. baula, v. n.
vråla; fe. bellan, v. n. id. S. belja.

Bulsk, bulskig, bölsk, adj. ond som en tjur.
G. Bälk, adj. tvär, motspänstig som en oxe.
Åm.

Böle-hoed, n. tjurskalle; skällsord. Sk.(Ox.).

Bölögor (böulögor), pl. tjurögon; i
talesättet: ”vända bölögor”, blänga. Fl.(N.Kb.iÖb.).

BÖL 2, s. bål, bol.

BÖL 3. s. bålå.

BÖLA 1, s. bål, bol.

BÖLA 2, s. belja.

BÖLA 3, s. bära.

BÖLA, böle, s. båla 1.

BÖLARBETE, s. bål, bol.

BÖLE, s. bol 2.

BÖLING 1, m. en boskapshjord af större och
smärre kreatur. Bhl. (Skee s:n), dls. Jfr Göth.
Mag. 1759, s. 190. N. bøling, m. id.; Fn. bú, n.
boskap.

BÖLING 2, s. bol 2, boling.

BÖLJON. bölen, n. pl. Vaccinium uliginosum.
Bl. Böljen. Sk. (Linnved i Vemmenh:s h). Jfr
måbär.

BÖLK, bölka, s. balk 1.

BÖLKA, f. skrynkla. Kl. Fn. bolga, f.
svullnad; böllr, m. kula, boll. Jfr buljna, bälga.

BÖLL, s. bold.

BÖLLMA, f. fotfängsel (af jern) mellan två
hästar, som gå lösa på bete. Sk. (Ox.).

BÖLMES, s. mes.

BÖLNING, f. s. båla 1.

BÖLPIGA, s. bol 2.

BÖLSTÅNG, s. bära.

BÖLSUGGA, s. bål 1.

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/dialektl/0108.html

		Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket / 78 (1862-1867) Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|