Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- D
- DÖV ...
- E
- E ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
4, 235: "oc allom döffdho the swa malet at engin
gat thungo rørt"; fn. deyfa; n. døyva, id.; fht.
daubon, kufva; nht däuben, id.; moes. gadaubjan,
förhärda: πωροῖν. Joh. 12: 40.
Dööj (ipf. -jä), v. a. tillreda sörpe åt
kreaturen. Vb.
Döj-for, n. hvarjehanda småfoder, såsom löf,
"skav" (bark), agnar, hackelse m. m., hvarpå
kokhett vatten tillslås för beredning af sörpe åt
boskap. Vb. Dödo, id.; deraf ko-dödo
(kou-dödo), sörpe åt kor. Fl. (Pargas).
DÖVEK, m. tränagel mellan timmerstockarne i
en vägg, som inborras under timringen för att
hålla väggen lodrät och jämn. Dövling, m. id. Vl.,
dls. Jfr dövika, dymbling.
DÖVHÖRD, s. dauv.
DÖVIKA, f. svicka, tapp till balja eller kar.
Jtl. (föråldr.), sk. (V. Göinge, N. Åsbo, Bara,
Villands, Albo). Döjka. Sk. (Vemm.). Döka.
Sk. (Ing., Luggude, Herrestads). Dödika. Sk.
(Onsjö). Dyvika, id. Sm. (Vestra h.). Divika,
svicka, liten tapp i tunna eller båt. Hs. Dövik,
id. Hs. (Bollnäs). Döveka, 1) svicka; 2) lufthål
på tunna eller ankare. Vg.: 3) tappen i hålet på
en båt för att släppa ur vattnet. Sdm. (Ornö)
bhl. Dövekka, lufthål på fjerdingar, ankare och
kuttingar. Ög. (Ydre). Dävikka, 1) tappen i
hålet på en båt. Dl. (Rättviks s:n). Dävikkja
(uttal. dävittja), id. Dl. (Våmh.); dövikka, id. Ul.
(kring Öregrund). Dyvikka; dysvikka, id. Ul.
(kring Vaxholm.); 2) trase i hålet på bottnen af
en båt, hvarigenom vattnet utsläppes. Dl. (Mora,
Våmh., Sollerön). Dävikkjon (uttal, dövittjon), f.
def. svickan på en tunna. Fl. (Nl.). Dävikjon
(uttal, dövitjon), f. def. id. Fl. (Öb.). N. døvik,
m. lufthål på tunnor; d. dial. døderik, doik, tapp
eller träpropp i bottenhålet på kar; dødike, svicka;
døge, id.; ns. döveke, "ein zapfen in der tonne".
(Richey, Id. 38. Schütze 1, 242); holl. deuuik, m.
Från plattyskan eller holländskan är ordet således
till oss öfverfördt.
Dövikehål, n. hålet, i hvilket proppen
sättes på en balja eller tunna. Sk. (N. Åsbo).
Dökehål, n. id. Sk. (Luggude, Ing.).
DÖV-ÖRA, n. "Slå dövörat te nået", ej lyssna
till, ej bry sig om, vårdslösa. Sm., bl. m. fl.
Dåvöra, n. id. Hs. Dau’-dirä, n. id. "Sla dau-åiru
mot". S. G. N. dauv-øyra, id.
E.
E 1, num. f. en (m. en, n. ett). "E flikka, e
gädda, e hustru, e ko, e piga". Ul., sdm., nk., ög.,
vg., sm. Je, id. Dl.
E 2 (pl. -ear), f. tacka, honfår. G. Fn. á (pl.
ær), f. id.; d. dial. å (ålam, honlam. Mlb., D.L.
3); ir. aoi, får; fe. eova; e. ewe, f.; ns. eï (eilam);
nfris. ey; swz. au, auw, ow, f.; holl. ooi, f. (deraf
ooilam, n.); lett, âws; lit. awis, f. id.; gael. aodh,
m. får, (aodhair, m. fårherde); wal. oen, f. lam (pl.
wyn); bret. oan (pl. ein); tyska dial. (i sydöstra
alptrakterna mellan floderna Etsch och Brenta)
oba el. owa, ett får; ryss. outsa, f.; fht. awi, f.
(Graff 1, 505); lat. ovis; gr. ὄϊς; skr. ávi, m. får;
ávi, f. tacka.
Gall e, f. tacka, som ej har lam. G. (F.).
S. galdur.
Åina, v. n. lamma, yngla; om får. G. Öna
(ipf. önde, sup. önt). Vg., ög., sm., sk.,hl., bl.
Äfven önna. Sk. (Ox., Skytts). Öna (ipf.
öna, sup. öne). Öl. Öna, örna. Kl. Lägga, id.
Dl. (Mora). Fe. eanian, v. n. lamma; e. to
yean el. to ean, id.
Åjna-full, adj. lamdiger, drägtig; om får.
G. (F.). I-far, id. Dl. (Mora).
Ön. Vara i ön, vara med lam. Hl.,sk. Vara
i jörn, id. "Fåra ä i jörn". Ög. (Ydre). Varâ
i önt, id. "Fåret ä i önt". Vg. (Vartofta h.).
Deraf i önt-får, n., i önt-takka, f. Vg., likasom
man i landskapsmålen på samma sätt säger; i
far, i föl.
Önta, ynta, v. n. 2 vakta, valla (får). Hl.
Önten, ynten, m. def. fårvallningen,
fårvakten. "Lämna får på ynten". Hl.
E 3, förkortning af pronom. det. "Ha du hört
nå’n flås om’e?" Sdm. Jfr flås.
E 4, 1) pr. pers. J. Brukas jemte J såsom
tilltalsord till dem man vill visa aktning; 2)
motsvarar äfven eder, såväl pr. pers. som poss. Mp.
E 5 (pl. def. ean), f. ö. Hs. (Bj.). Öj el. åj
(def. sing. öja, åja), f. id. Jtl. Öj, f. id. "Han
ten öjen", den der ön. Fl. (Nl.). Fn. ey, f. id.
E, ä, adv. fullt ut. "E så god som — —".
"Han gör dä e så dekkt som nåen annan", han
gör det likaså bra som någon annan. Sm., bl. I,
adv. ju, väl, äfven, lika, fullt ut. "I så god",
äfven så god. Vg. "Dä ena ä i så bra som dä
andra". Sm. Fn. æ, æi, ei, e, adv. alltid, städse.
(Egils. sidd. 3, 118); fsv. æ, e, ee; fe. a, e, aye;
nfris. ae, ea; fht. êo, io; mht. ie; moes. aiv, id. (i
nekande satser: ni aiv, aiv ni, aldrig); gr. ἀει,
alltid.
E(D) (def. eä), n. ställe i en fors, der vattnet
strömmar tillbaka. Mp. Jfr ida.
Egål, m. id. Mp. (Hafverö; enl. Augustin).
EDDELIG, adj. idel, ren. "Eddelig osanning".
Mp. Jfr fe. îdel, adj. splendidus.
EDDER, eder, n. 1) etter. Sk. (Ox.). Ajder.
Sk. (Bjäre); 2) illska. Sk. (Ox.); 3)
nagelsjukdom, onda bettet: Gordius aquaticus. Sk. S. aitr,
etter.
Eddernälla, f. etternässla: Urtica urens. Sk.
E DI! interj. tvi dig! Sk.
EDRUG, adj. nykter. Vg. (Kind). Ädryer. Bl.
(Gemshögs s:n). D. ædru.
EFFEN, adv. nyss. "Han var effen här". Sk.
(Skanör, Falsterbo). N. effen, just; nht. eben; fht.
ëpano; mht. ebene; holl. even; e. even; nfris. even,
effen; ns. effen, even, id.: "effen slog de klokk.
De sünn is even upgahn". (Richey, 52).
EFFSING, m. 1) ung, liflig och glad pojke; 2)
litet och svagt barn, barnunge. "Stakkars
effsing". Kl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0144.html
