- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
125

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - F - FAL ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


blomman har vissnat. Vb. Fsv. falna, v. n.
vissna, förtorkas. Alex. Magn. 2476. S.S. 1,
147, S.F.S. 4, 152; 7, 117. Tref. tidh. f. 164
v.; fn. fölna, v. n. falna, förlora sin färg; fd.
falmæ, falnæ, v. n. id. (Mlb., Gl.); d. dial.
falme, v. n. ”aftage, forringes, se dårligere ud”
(Mlb., D.L. 105); n. folna, v. a. ”visne, svinde
hen” (Aasen, 107); fe. fealvjan, v. n.
flavescere (Boeth. 21).

FaLsne, farsne, m. eg. falaska, det som är
utfalnadt; brukas endast liknelsevis: ”dä ä som
en falsne, dä håller inte å ta i”. V. Nk.

Farsna, farsna å, v. n. 1 bilda falaska,
betäckas af falaska. Vm. Samma ord som falna åv.

Fåsna, v. n. 1 falna. Fåsna bort, falna bort,
blifva till intet Dl. (Mora). Anm. Af ofvan
anförda rot fal, blek, bör troligen äfven falan
härledas. S. detta ord.

FAL 3, m. handtag (eg. ett cylinderformigt och
ihåligt, t. ex. på ett halster). Deraf hastre-fal,
risst-fal.
M. och S. G. Jfr fn. falr, m. tubus
hastilis, cui spiculum inseritur; af fn. fela, v. a.

FALA, falä, f. smalt täckbräde öfver de
bredare brädornas fogar å ett tak. S. G. Fala (pl.
falo), f. tvärbräde på dörrar. Sdm. (Ö. Rek.).
Af fn. fela [fal, folgit], v. a. dölja, gömma,
betäcka); s. fela, fjela, dölja, betäcka.

FALA, s. fal 1.

FALAN, f. def. Falbygden i Vestergötland. Vg.
Fsv. fala, f. slätt, ljunghed; deraf namnet på
staden Falun (förkortning af accus. faluna),
Nordfalæ, Syndærfalæ, Österfalæ, norra, södra, östra
delen af Falbygden, Faluköpunger, Falköping,
faluskæppa, faluköponqs-skæppa, f. Rimkr. 14.
VGL. Jfr fal 2.

FALATRAD, adj. utsliten, föråldrad, kraftlös.
Sm. Troligen af fal 2.

FALKI, falke, s. fal 2.

FALK-ROSER, fall-roser, f. pl. Papaver
dubium; Ul.

FALLA (pr. faldur, ipf. fjäll el. fjält, sup.
falli), v, n. 1) falla. G. Fålla (pr. fåll el. fåld,
pl. fållum, ipf. fjäll, sup. fälliđ. el. fälled). Dl.
(Elfd.). Fålla (pr. fåll, pl. fållum, ipf. pl.
fällum, sup. fälliđ). Dl. (Mora, Våmhus). Falle
(föll, fölle). N. Åm.; fall (ipf. föll el. fåll, sup.
fålli, fölli el. föllä). Vb.; fååll (ipf. full, sup.
fålli el. fålle). Nb. (Calix). ”Hä bars sä dill att
då’n skull gå oppätt steganom på takän, sä fåll’n
å braut å säg bainä”, det gick så till, att då han
skulle gå uppföre stegen på taket så föll han och
bröt benet. Vb. Fsv. falla (pr. falder ÖGL., ipf.
fial [Runurk. 803], fal VGL., ÖGL.; fioll UL.;
fiöll S. Brig. Upp.; föl, fiol, full, i andra
medeltidsskrifter; p. p. fallin); fn. falla (ipf. fell, p.
p. fallin); fht. fallan (ipf. viel); fe.feallan (feoll);
e.fall (fell); holl. vallen (viel); d. falde (faldt
el. föll); 2) falla samman, v. n. magra. S. Sk.
Falla åv, afmagra., Ul.; 3) falla i en hög, blifva
högligen öfverraskad och förundrad, Sdm.; 4)
fallä i stävar, v. n. a) eg. om tunnor, då stäfverne
falla ifrån; b) blifva utom sig af förskräckelse,
eller af sjukdom blifva alldeles medtagen. G.

Fall, n. 1) affall, sluttning. Sk.,hl.,bl. m. fl.
N. fall; 2) åkervång, skifte. ”Vi ska narra
toftafallet i da”. Sk.,hl. Fåll, f. id. Ög., sm.,kl.,hl.
D. dial. fald; 3) svedjeland, der träden äro
fällda till svedjande; afröjd och afsvedd skogstrakt,
som sedan besås med säd, gräs eller skogsfrön.
Åm.,mp.,hs.,fl., (Nl.), vl.,vm.,sdm.,nk. Fåll, n.
Dl. (Elfd.). Fälla, f. Bl. Sve fall, v. a.
svedja. Nk., 4) kroppen af ett slagtadt kreatur.
”Han köpte hela fallet”. Ög.,sk.,hl.,bl. Fn. fall,
n. död ; 5) rå-egg (då ett eggjern blifvit för
mycket slipadt eller brynadt, så att
vid begagnandet eggen viker sig). Fl. (Ingo).

Fallbär, n. hallon: Rubus idæus. Hs., dl.
(Rättvik). Fållber, n. Dl. (Mora, Elfd.).
Benämningen deraf att sådana bär vanligen växa
på en sådan trakt, der skogen är nedfäld till
svedjande ("fåll").

Fall faren, adj. dålig, rucklig, svag. N.G.
Jfr nht. fallfertig, färdig att falla.

Fallkräk, n. slagtkreatur. Hl.

Fallna, f. anlag, benägenhet, naturgåfva,
fallenhet. Kl. Fall, ~e, n. id. ”Godt fall”, god
fallenhet för något. Öl.

Fall-sjuka, f. fallandesot (epilepsia). V.
Nk. Fall-sot, f. id. Åland.

Fallt, adv. på fall, på häll. ”Lägg
bräderna fallt, så rinner vattnet å dem”. Kl.

Fall-valls, m. fallvalk, fallhatt; ett värn
kring barns hufvud mot stötar vid fall. Nk.

Fall-änna(r), m. pl. de yttersta
garnändarne uti en väfräcka. Sk.

Frånfallen, p. p. som saknar föräldrar och
närmare anhöriga; i synnerhet om barn. Sm.,bl.

Fållgård, m. tillfällig gärdesgård kring
svedjeland, bestående vanligen af tre
med vidjor hopbundna stänger. Sdm. (Södertörn).
Fållrogard, m. id.; om en sådan trakt, der skogen
är nedfäld, och inhägnad, äfven i den händelse
att det icke är ett svedjeland, som likväl mera
sällan är händelsen, kallas det fållrogarđ. Dl.
(Elfd., Mora).

Fållharv, f. harf med leder och
träpinnar. Ög.

Fälla 1, f. 1) svedjeland, nedhuggen skog
till svedning. Vb.,åm.,ög.,sm.,kl.,bl.; 2)
vedhugge. Vb.; 3) ett kullblåst träd. Bl. (Lister). Fsv.
fælla, f. fäld skog. ÖGL.

Fälla 2, v. a. 2 hugga ned (skog) till
svedjande. Ög.

Fälla 3, v. a. 2 1) jämna ut; vanligen om
grushögar på vägarne. Bl. (Östra h.); 2) fälla
malt,
mala, sönderkrossa maltkornen. Vl.,vg.,sm.

Fälle, n. 1) trähake på en grind att stänga
med. G. (F.);. 2) jernklinka på en dörr. G.; 3)
gröpe, bränvinsmäld. Vg.,sm. (Östbo).

Fälle-mark, f. mark tjenlig till svedning. Ög.

Fälle-råg, m. råg som vuxit på svedjeland.
Kl,bl.

Fälle-skog (fälle-skoj), m. skog, passande
till svedning. Ög.

Fälle-ve(d), m. ved, hemtad från ett
svedjeland. Sm. (Östbo).

Fällhugg, n. urhuggning till kantens
bildande på undersidan af en timmerstock; det på
öfra sidan kallas ópphugg, n. Nk.

Fällning, f. 1) så mycket som i ett hugg
med lie afskäres eller fälles. Ul.; 2) en viss
rymd af skog som skall fällas. Ög.

Förfall, n. hinder att färdas. ”Förfall på
isom”, då isen hvarken bär eller brister.
”Förfall på vägom”,då man hvarken kan nyttja
släde eller hjuldon. Vb.

FALLE, s. far 1.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 11 21:21:06 2018 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0155.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free