- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
138

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - F - FIN ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


4) I Vestergötland och många andra landskaper
af Götaland:, a) tumme-tótt, b) slikkepótt, c)
långemann, d) stakkars han(d), e) lille vikke-vire.

5) I Skåne: α) a) tumme-tótt, b) slikkepótt, c)
långemann, d) havre-häst, e) lille präst; β) a) ja
ä sulten,
b) ja vill ha mad, c) hór ska du ta’et?
d) i mors skav (ɔ: skåp), e) ja si(g)er’et; γ) a)
lillfingering, b) gullfingering, c) lång-löpare, d)
pepper-stötare, e) lus-knäkkjare (uttalas:
lus-knättjare). I Småland heter ringfingret: hjertli(g)
hand.
Jfr tär. Den holsteinska benämningen på
de 5 fingrarne är: ”lütje finger, golden ringer,
lang meier, pütjenlikker, lüschenknikker“ (Schlitze,
1, 316).

Fingane, n. vigselring. Bl. (Lister).
Fingran, n. ett slags vigselring af förgyldt silfver,
på ena sidan bredare och utsirad, med flera
derpå fästade, små ringar. Dl. (Lima, Nås).

Fsv. fingerin, m. fingerring. Fr. af N. v. 1048;
fd. finghernæ, fingernæ, n. id. (Michaæls
Riimværker; Mlb., ældste Bib. Ov.); fht. fingeri, n.;
vingerlin, n. id, (Graff 3, 529); ns. fingere, id.
(B. W. B. 5, 369).

Fingar-bur, m. fingerborg. G. Isl.
fingurbjörg.

Fingarhatt, m. 1) fingerborg; 2)
fingarhattar, m. pl. Campanula rotundifolia. G.

Fingerera, v. n. o. a. 1 med fingrarne röra
vid något. Sm. m. fl.

Fingerhorn, n. vallhorn med många
fingerhål. Hs. Ett sådant horn brukas ock i Dl., vl.
och vm., och är det egentligen på detta, som de
vackra vallmelodierna utföras.

Fingertamd, adj. (en) hvilkens fingrar äro
vande till något. Sm.

Finger-tått el. fingar-tått, m. fingertuta. G.

Fingrig, adj, som har för vana att fingra på
allt, enkannerligen det som ej angår honom. Sdm.

FINKER, tant. plur. 1) allahanda smått stekt
innamäte af gäss. Sk.,bl. Grevar, tant. pl. id.
Sk. ”Finker i fars hatt, öl å brö(d) i mors hua”.
Ordspr. Sk., bl.; 2) svinister, sönderskuret och smält
till flott. Sk. Talgfinker, tant. pl. id. Sk.
(Luggude). Holl. vinken, m. pl. små fyrkantiga
köttstycken.

FINNA el. fida (pr. fid, finn, pl. finnum, ipf.
fann, pl. funnum, sup. funnid el. funnäd), v. a.
1) finna, träffa på. Dl. (Elfd., Mora). Finna (pr.
findur, pl. finne, ipf. fant, pl. funnu, sup. funni).
G. Finn (ipf. fann el. fant, sup. fånni, fönni,
fånnä
el. fönnä). ”Skjut ut gamm släan, no finn
’n makan”, d. ä. ingen man så gammal, att han
ej kan få sig hustru. Ordspr. Vb. Fiinn (fann,
sup. fånni el. fånne). Nb. (Calix). Finna, finga
(ipf. fant, sup. fónged). ”Han har fónged en
firestiver på góllet”. S. Sk.; 2) särskilta talesätt:
finna åt någon, a) tadla, tillrättavisa någon. Mp.;
a) söka efter fel hos sin nästa. Hs. (Db., Bj.).
Lägga åt, ifrigt eftersöka, spana efter fel hos sin
nästa. Hs. (Db., Bj.). Fsv. finna (pr. finþær.
VGL.; findær. S.F.S. 5, 2, ipf. fan, pl. funnum,
p.p. funnin); fn. finna (pr. finn, ipf. fann, pl.
fundum, ipf. conj. fynda, p.p. fundinn); moes.
finþan (ipf. fanþ, pl. funþum); fht., fe. findan;
nht. finden; d. finde; e. to find. Anm. Då man
ser det i våra munarter förekommande ipf. fant,
pr. findur i gotländskan, samt det i fn. och fsv.
framträdande d, så har man anledning till den
förmodan att detta t och d föreställer det moes. þ.

Fannig, adj. snäll att finna, förfaren och
snäll att göra nåtgot. Vg.

Fyn(d)ling, m. hittebarn. Sm. (Sällan brukl.,
enl. L—n).

Infinna sej (ipf. infannt sej), v. r. 1) eg,
se præsentem sistere. Skriftspr.; 2) komma i
hog. ”Rätt som dä va, så infannt ja mej”. Sk.
(Oxie).

FINNA-KYT, finnkyt, n. fnöske. G. Finneköd,
n. id. Bhl.

FINN-AL, m. dra finn-al, är en lek, som
består deri att någon sätter eller lägger sig på
marken, hvarefter en annan tager honom vid fötterna
och springer omkring. Mp.

FINN-BÖLÄ, s. bära.

FINNE, s. forna.

FINNLONDÅ, adj. finskaktig, liknande det hos
Finnarne brukliga ”Hett tygji ä så finnlóndå”.
Fl. (GK., Kb. i Öb.). Fn. -lundr eller -lyndr,
adj. indole præditus; af fn. lund, f, a) animus,
animi indoles; b) modus, ratio.

FINN-SKOTT, n. 1) trollskott, hastigt
påkommande sjukdom (hos kreatur), vållad, såsom
allmogen förmenar, af hemligt skott. Finnarne
troddes sedan gammalt vara i stånd till en sådan
förhexning. Åm.,vg. (Vadsbo). Finnskót, n. id. Hs.
(Db., Bj.), dl. (Elfd., Mora). N. finnskot, n. id.;
2) flera slags sår och bulnader, hvilka såsom
oläkliga anses, t. ex. fistel. Bhl. (Elfs., Or. och
Tjörn).

FINNSKÄGG, n. Nardus stricta. Nk.

FINÄ, f. finne, liten blemma i ansigtet. Fl.
(Nl.). Skäggfinne, id. Fl. (Ingo i Nl.). N. finn,
m.; isl. finnar, pl.

FIPLA, v. a. 1 röra vid, fingra på. Dl. (Mora,
Elfd.), hs. (Bj.). Fn. fipla, v. a.; d. dial. fiple;
e. dial. fimble, id.

Fippsa, v. n. 1 med högra handens
utsträckta pek- och långfinger slående vidröra en
annans utsträckta pek- och långfinger; en lek
bland gossar. Vg.,sk,,bl. Fippsä. G.

FIRA, v. n. 1 gifva efter, släppa löst (t. ex. på
en lina). Bhl.—bl. N. fira, id. Synes vara
samma ord som det fsv. fira, v. a. a) gifva
vika; b) gå ur vägen för någon. S. Oluffz Saga, s. 3:

”Grefwa och Järla the ville at styra
Enginn ville androm fijra”.

FIRABEL, m. den tid en arbetskarl eller
handtverkare använder på eget arbete, sedan
arbetsdagen eller den bestämda arbetstimman är slutad.
Fl. (Nl.). Fyraben, m. id. Bl. Firabel, firaven,
fällaben,
m. frihet från arbete, lof. ”Ta firavel”,
säges då arbetaren om aftonen upphör med
arbetet och går hem. Kl. Firabel. firaven, m. id.
”Klokkan 6 få vi föraven”. Bl. (Östra h.), ”På
sista firaven”, helt nära slutet; om arbete. Ul.
(Rosl.). Nht. feierabend, m. a) aftonen före en
helg, helig afton; b) frihet från arbetet om
aftonen; (af nht. feier, f.; fht. fira, f., bildadt af lat.
feria); holl vieravond, m. id. Jfr firig.

Firabels-arbete, n. sådant arbete, som en
arbetskarl eller handtverkare gör för egen
räkning, sedan dagsarbetet lyktat. Fl. (Ingo).
Fyrabens-arbete. Bl. Nht. feierabendsarbeit, f.

Firabla, v. n. 1 förrätta arbete på sådan tid,
Fl. (Ingo).

FIRENBENE, f. ödla. S. Sk.

FIRI, præp. o. adv. före, i vägen. Dl. Fsv.
fir, firir, fyri, fyrir, præp. före, framför. S.
fyri.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:30:04 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0168.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free