- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
144

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - F ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

FJÖ

FLA

FJÖNT [öö], (ipf. o. sup. tä). v; a. slå till
sakta, stöta till helt lätt och hastigt. "Han fjöntä
dill ’om vä piska, nävanom", han gaf honom ett
lindrigt slag med piskan, näfven. "Han fjöntä’n
ti öjrä", han gaf honom ett lätt slag vid örat. Vb.

FJÖNT, fjönta, s. fane.

FJÖS; m. s. fjås 1.

FJÖSBENT, adj. 1) (om fogel) som har fjädrar
på benen. "Fjösbent duva, höna". Sk., hl.; 2) som
har vida byxor eller strumpor. Hl. D. fös, fan
på fjäder; fe. fæs, frans.; nht. fäserchen, n.
fibrilla, floccus.

FLA, f. tjock bark på tall, flarn. G. Flar, m.
bark på träd. Hs. (Db., Bj.). Flader, m. id. Hs.
(Lj.). Flår, n. 1) tallbark på träd, då han begagnas
till flöte pä nät. Vg., sm.; 2) solgrand, fint dam.
Sm. Flån, n. flöte på nät. Nk., ög., kl., bl. Flan,
n. G. (F.). Flånar, m. pl. flöten på en not,
vanligen af bark eller horn. Nk. Flanar, m. pl.
Runö. Flår, m. 1) tallbark. Vb.: 2) flöte, en af
bark eller trä gjord skifva, som fästes vid öfre
delen af ett nät. Nb., vb.; 3) en liten träplätt,
trästycke, som fästes om boskapens hals med
egarens märke inbrändt. Kb., vb. Flar, m. id. Nb., mp.
Flar (pl. flaer), f. flöte af bark. Dl. (Elfd.). Flä,
n. lätt flöte af trä till nät. Sk. (Bjäre h.). Flä,
f. fläträ(d), n. id. "Fläna gör att näringen
vakar". Hl. Fläde, fiskfläde, m. flöte på fiskredskap.
Kl. (Stranda). Fn. flá, f. ett litet stycke trä, som
bindes vid ena kanten af ett fiskgarn, för att
hålla det uppe i vattnet; flátrè; n. flå, flæ (pl. flær),
f.; flø, m. flöte; flæ, n. bark, i synnerhet af gran
och tall; d. dial. (Jutland) flo, flæ, flotræ, n. flöte
af lätta träbrickor (Seland); flydholt, flodholt
(Mlb., D.L. 120, 121); ns. flott-holt, id. (Richey,
Id. Hamb. 60). Fla, bark, synes vara beslägtadt
med fn. fljóta, flyta.

Flar-bark, m. yttre bark på träd. Vl.

Flåna, v. a. 1 använda tallbark till flöte. Ög.
(Ydre).

Nät-flå, f. flöte, flytande märke på nät. Hj.

FLAA, flanskratt, flaskratt, s. flana.

FLABB 1, m. 1) trut, stor och bred mun.
Riksspr. "Kränga fläbb", vränga munnen (till
försmädligt grin). Stundom femin. "Slå en i flabba",
slå någon i ansigtet; 2) stortalig mun. "Håll
flabben på dej!" S. Sk.; 3) oförskämd, näsvis
menniska; skojare. "Da va en räkti flabb. Du flabbar
allti, din flabb!" Sk. (Ox., Ing.). Flabber, m. a)
storpratare, skräfla. Sdm. (Dalarö), nk., sdm.; b)
osnygg menniska. Sm. (Östbo). D. dial. flab, m.
mun; n. flabb, m.; ns. flabbe, bred och hängande
mun (Richey, 57. B. W. B. 1, 400); nfris. flabbs
el. flapps, id.: "hul dan flapps!" ɔ: håll truten
(Outzen, 80); schles. flappe, mun, trut (Weinhold);
d. dial. flab, m. dum och tillika näsvist oförskämd
menniska; skot. flaff, m. narr, tosing; e. flapp,
"extremitas cujusque rei mollis ac pendulæ" (Junii,
Etymol. Angl.). Flabb är bildadt af lat. labrum.
n. läpp, med f till föreslag.

Flabba, v. n. 1 vara stor i truten. Sk. (Ox.).

Flabba, f. osnyggt fruntimmer. Sm. (Vestbo).

Flabba sej, v. r. öppna munnen; om djur.
S. Sk.

Flabba-dra(g), n. kyss. Sk.

Flabbaska, v. a. kyssa. Sk. (Skytts h.). Ns.
flabben, id. "sik likken un flabben" (B. W. B.
1,401).

Flabba-tórklä, n. kläde att binda om
munnen, när det är kallt. Sk.

Flabber, m. osnygg menniska. Sm. (Vestbo).

Flabbiger, adj. a) bredmundt. Sdm.
Flabbi Mp.; b) storpratig, som pratar oskickligt.
Nk. Flabbig. Sdm., sm; (Vestbo);

Fläbb, m. 1) hängande underläpp; eg. om
djur. "Hänga fläbb", vara gråtfärdig. "Ta te
fläbben", börja att gråta. Dl. (Elfd.), fl. (Nl.)
—sk. Flip, m. munläpp. Vb.; 2) flik, t. ex. i
kanten på kläder, schabrak, stöfvelkragar. Sk.,
fl.; 3) slok, t. ex. om nedhängande
hufvudbonad. S. Sk. Fn. flepi, m. hästens underläpp;
ns. fliepe, hängande underläpp: "de fliepe
hangen laten"; e. flabby.

Fläbba, v. n. 1) hänga med underläppen,
vara nära att gråta. Sk,, bl. Fläbba, flåba, v.
n. id. "Han fläbbar för ingenting", Hl. D.
flæbe; n. fleipe, id. Jfr flipa 2; 2) sitta löst
och nedhängande, t. ex. om en klädesflik,
hufvudbonad o. d. S. Sk.

Häng-fläbbad, adj. som är nära att
gråta. Sk.

FLADA, m. liten fjerd, hafsvik. Fl. (Ingo,
Lappfjord, i trakten af Sideby). Flade, m. id.
Deraf Långviksfladen, namn på en vik vid Ornö
i Sdm. Flaga, m. liten fjerd eller vik,
synnerligen om den är bevuxen med säf eller vass. Fl,
(Kronoby).

FLADDER, flader, n. 1) något utan vigt och
varaktighet, Ul.; 2) fåfänglighet. Sm. Fladder, n.
fåfänga (i klädsel). Vb. S. flätia.

FLADDRA 1, v. n. 1 pladdra, sqvallra. Bl.
Flarra, v. n. 1. Sm.; bl. Fladdär (ipf. -drä), id.
Vb. Ns. flären, id. (B. W. B. 1, 405).

Flarrig, adj. sladderaktig. Ög.

FLADDRA 2, f. ostadig, lättsinnig qvinna. Hs.
Flarra, f. flarr, n. yster och sladderaktig
flicka. Ög.

FLADDRIG, adj. ostadig, lättsinnig. Hs., sm., bl.
m. fl. Fladrun, adj. id. Dl. (Mora, Elfd.). Af
sv. fladdra, v. n. vara ostadig, flygtig.

FLADÄ, s. flater.

FLAG, flak, n. 1) tunn flisa, som lossnar och
affaller från järnet när det icke är tätt; afskifvad
tunn och liten del. "Järnflag". Åm., mp., ög.
Flagu, f. id. Vb. Flagä, f. id. Sdm. Flagu
(pl. -gur), f. id. "Jennflagu". Dl. (Elfd., Mora, Våmh.).
Flag (def. -on), f. Fl. (Öb.). Flaga, f. 1) id.
Nästan allm.; 2) en liten smula af något. "En
flaga av nageln". Sm. Deremot kallas en sådan
flisa, som vid järnets upphettning bildas och under
smidningen affaller glöggspån, m. Dl. (Mora).
Flagå el. flaga, f. fnugg, något litet afskrubbadt.
Herre-fiaga, f. en herre, som ej har någon
egendom eller viss bostad, utan far omkring som ett
fnugg, ett agn. G.; 3) en hopvecklad mindre
linmassa, lintått. Ungefär 3 flagor spinnas på en
dag. Fl. (GK., Kb. i Öb.); 4) en större eller
mindre flat, utbred yta; om åker, äng, bröd, haf, is
m. m. "Åkerflak, brö(d)flak". Vb. "Ett stort
flak (eller flake) te gäle". "Stort ängsflak".
"Isterflake", m. då han är färsk aftagen. Sdm.
"Isflag", n. isstycke, ett stort stycke is. Vg. "Ut
på flakä", ut på öppna sjön; i motsats mot vikar
och sund. Mp. Flage, f. a) id. "Der ut på
flagen", der ut på sjön. Kl. Flaga, f. id. "Vara ute
på flagan", vara ute på sjelfva sjön. Vl.; b) ett
stycke fält, större eller mindre jämn yta. "En
stor flage", ett vidt fält. Ul., sk.; c) stor sank äng.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Mar 11 13:59:49 2014 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0174.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free