Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- F
- FLE ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tórr-flemot, adj. n. torrtågigt. ”Tórrflemot
lejn”. Fl. (Ingo),
FLEN 1, n, (def. -nä), svallis, is-skorpa på
marken, gator och vägar; islupen jord. Åm.,mp. Flen,
flain, m. id. Nb.,vb. Flen, m. en sjukdom; 1)
rosartad svullnad. Nb.,ög,; 2) svullnad i kojufret.
Vb.; 3) magsyra, magkramp, magspänning:
cardialgia. Vb.,sdm.,ög.,sm. Flen, f. id. ”Ja kan inte
li meg, når flena sätter te”. Nk. Flen, n. Mp.
(Enl. Augustin); 4) gikt, flygvärk. Flein, m. id.
Dagö. Flain, m. a) id.; b) trät på undre sidan
af en krokvuxen tall, (som eljest kallas tjur),
hårdt men sprödt. G. Betraktar man dessa ordets
olika bemärkelser, så har man anledning att
antaga det urbetydelsen varit: något slätt, glatt,
hårdt, och derföre sprödt, (som snart brister),
utspändt. Jfr fn. fleinn, m. spjut, kastspjut (med
bred spets); eg. den trekantiga järnudden.
Måhända att första betydelsen är flintspets, hård, glatt,
tunn och bräcklig stenspets; derefter metall-,
järnspets på pilar och kastspjut och så spjutet sjelft,
särdeles om det hade en sig utmärkande bred
spets.
Flengräs, n. Achillæa millefolium; nyttjas
som botemedel mot flen. Vb. Fleins-gräs, n.
Ranunculus acer; likaledes. Wormsö.
FLlen-hus, n. oöm, knöllik utväxt på något
ställe af kroppen (tumor cystrius). Nk.
Fleins-höus, n. id. Fl. (Ingo).
Flenkorn, n. små hårda knölar; en sjukdom
hos barn. Åm.
Flenns-bylle, m. spikböld. S. Hl. Jfr fn.
fleinn, m. spjut, pil, spetsigt järn; fe. flœen, m.
spets, gadd.
FLEN 2, adj. bar, naken. Förekommer blott
i nedananförda sammansättningar. Flain, adj. 1)
hårlös, skallig; om menniskor. ”Kalen jär flain”
(el. ”flainskallugur”); 2) mjuk i hullet, svag (ehuru
ej mager); om hästar, som ej tåla vid strapatser,
snart blifva svettiga och trötta och derefter mista
hullet G.
FLen-buddeter, flebutt, adj. flintskallig.
Vg. Flainbåddugur, adj. id. G. Af bädd, m.
hufvud. G.
Flen-skallig, adj. skallig på midten af
hufvudet. Hs.,mp. Flenskallu, flainskallu, adj. id.
Vb. Flamskallugur, id. G. (F.). N. fleinskalla;
d. flenkaldet. Beslägtade äro n. flein, adj.
blottad, bar; i synnerhet om träd när barken
på något ställe är afrifven; fleine, f, ett bart
ställe i en skog eller på träd; fleine, v. n.
blifva bar, t. ex. på hufvudet när håret affaller.
FLENA, v. a. 1 flå. Bl. Fn. flenna, v. a,
raptim retrahere, tumultuarie rapere: ”flenna leðr upp
at enni”.
FLEN-ÖGD, adj. (om en menniska) hvars ögon
alldrig stå stilla, utan fara hit och dit. Kl.
Fläng-ögd, id. Sm. Fn. flenneygr, diductis oculis.
Fornaldar Sögur Norðrlanda, ed. C.C. Rafn. 1, 393;
af fn. flenna; s. flena.
FLEPA 1, v. n. 1 1) drifva lättsinnigt eller
tvetydigt skämt, göra narr af folk. Vl.,dls, Fleba,
id. Vl.; 2) prata och sladdra utan mening, tala
dumheter. Vm.,nk. Fläpa. Ög.,sm.; 3) dumt
smickra, i otid berömma, tala sött och
smickrande. Ul.,ög.,sm.; 4) skratta. Fleba. Bhl. N.
fleipe, v. n. drifva lättsinnigt eller tvetydigt
skämt; fn. fleipra, v. n. tala obetänksamt.
Thorst. Vik. S. c. 23 (enl. Ihre); fleppinn, adj.
obetänksam.
Flep, fleper, m. 1) sjelfsvåldig menniska;
gaper, som gör narr af folk. Vl.,ul.,öl. Fläper.
m. Sm. Flib, m. Bhl.; 2) narraktig, dum
menniska, tölp. Dls.,vg.,ul.,sdm.,kl.,sm. Fläp,
flajp, flajper, m. Sm. (Vestbo). Flåp, n. Vg.,
sm. Flep, n. enfaldigt god, oduglig menniska;
förklemad och veklig menniska. Mp.,ög. Fleip,
m. en som bifaller allt; tasker, slinker. Vb.; 3)
dum smickrare, tillgjord menniska. Sm. Fleip,
m. Jtl.
Flep, n. 1) tölpighet. Sm.; 2) dumt, illa
passadt smicker. Sm. Fleip, n. id. Jtl.
Fleip-tut, m. spefogel, en som gör narr af
någon. Vl.
Flepug, adj. till själshallten svag, efterlåten,
som ej är besked med. Sm. Flepi(g). Nk.,ög.,
sm., m. fl. Flepät, adj. mesig. Åm.
FLekput, adj. dumt smickrande. Jtl.
FLEPA 2, v. n. 1 gråta, smågråta, se ut
såsom en, hvilken är nära att gråta. Nk., vg.
Flipa. Hs.,dl. Fläjpä. G. Fsv. flipa (flijpa), v. n.
gråta. St. Rimkr. 145; n. flæbe (Aasen, 101); d.
flæbe, id. Jfr lat. fle-re, att gråta
(hvaraf flebilis, adj. gråtande); skr. vilap, att gråta, klaga.
Se slutligen lipa, flabb.
FLeper, m. en som hänger läpp, är
modstulen. Vm.,nk.
FLepiger, adj. gråtfärdig, nedslagen,
modstulen. Nk. Flepi. Mp., m. fl.
FLlep-trut, flepertrut, m. en som ofta
gråter och för det mesta utan orsak. Vm., nk.
FLERESTANS, adv. flerestädes. Kl.,bl., m. fl.
FLERP (flerrp), m. upplöst, sliddrig, kal
massa. Ög.
Flerpi(g), adj. sliddrig, hal. Ög.
FLERPA, flärpa, f. rörpipa. Bl. (Gemshögs
s:n), sk. (Näsum).
FLES, m. ansigte, panna på en menniska. Dls.,
vl.,nk.,vm. Flis, m. id. Gst. (Enl. Ihre, D.L. 46).
Fleta, -n, m. 1) ansigte. ”Hugg honom i
fletan!” Kl. ”Ja ga’en på fletan”. Sk. (Bara h.).
Flint, flint, -en, m. id. ”Han högg’en i flinten
så han stallp”. Sm. (S. Vedbo), kl. (Stranda).
”Se nåen i flinten”. Sm. ”Midt i flinten”. Vm.,
sdm.,nk. ”Röd i flinten”, rödbrusig i ansigtet.
Hl. (Slättåkra). Flins, flint, m. Bl. Flainä, f.
id. ”Midt äi flainä”. S. G.; 2) främre delen af
hufvudet, panna, hjesse, skalle. Sm.,kl. Flint, id.
Vb.,gstr.,sdm.,ög.,sm.,hl. Jfr? moes. vlits, ansigte
(af moes. vlitan. v. a. se); fe. vlita, ansigte (vlitan,
v. a. att se); fsv. lita, v. a. se, beskåda. Alex.
M.; fn. lit, n. pl. ögon; litaz um, blicka omkring
sig; lita, v. a. se, beskåda; n. lita, v. n. se på,
se efter något (Aasen, 279). Jfr slutligen lat.
vultus, m. ansigte. Betraktar man nu orden fleta,
flint, flins samt de ofvan anförda fles, flis, så
synes flis stå moes. vlits, m. ansigte, närmast.
Det är ej ovanligt att f och v byta plats; af vlits
har svenska munarten i Gestrikland
ursprungligen troligen haft flits och sedan t utnötts flis,
deraf fles. Andra landskapsmål hafva flits el.
flitts bildat flint. Fleta åter är närmast
befryndadt med fe. vlita, ansigte. Det gotländska
flainä, f. hörer, såsom mig synes, näppeligen till den
anförda roten, utan snarare till gotl. fläjnä, v. n.
flina, skratta med uppspärrad mun, i hvilket fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0178.html
