- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
240

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H - HAM ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


det troligt att äfven i fornskandinaviska tungan
funnits det starka verbet hima el. hema, ham,
humit,
betäcka, omhölja. Att äfven i danska och
norska tungorna detta urgamla verb hima,
betäcka, hölja, har funnits, är anfördt vid ordet himin.
I svenska landskapslagarne förekommer hema,
haima,
v. a. hysa, härbergera, men ordets
ursprungliga betydelse har troligen varit betäcka, skydda.
Jfr heim.

HAMMA, v. a. 1 1) ordna, städa, hyfsa; eg.
om kläder och rum. ”Ja ska hamma mej lite
innan ja går ut. Hamma ópp häbbart. Hamma mitt
hudaklä”. Vg.,hl.; 2) laga, reparera. Vg. (Marks
h.). Af fsv. hamr, hamber; s. hamm. N. hæma,
v. a. pryda, göra rent; hæma seg, pryda sig.

Hammelig, adj. hyfsad, städad, väl klädd.
Hl. N. hæmeleg, renlig, ordentlig. Jfr
hårhamm, hårhams.

HAMMAR 1 (pl. hammrar), m. 1) skogbevuxen
stenbacke, stenig skogsbacke, skogbevuxen, stenig
bergsås. Vb.,mp.,nk. Hammare, m. Ul.; 2)
stenbunden, ofruktbar backe, högländig, hård och

stenig mark. Nb.,vb.,åm. Deraf stejn-hammar, m.
Nb. Hammare el. hämmare (def. hämmarn, pl.
hämmare, def. hämmaran), m. klippor, heldst vid
sjöar och strömmar. Jtl.; 3) i hafvet, utskjutande
tvär landtudde. Hamare, m. G. (F.). Af detta
ord hafva vi många svenska ortnamn: Glanshammar,
Hammarby, Häradshammar, Målhammar,
Rödhammar, Stenhammar, Stora Hammar, Lilla
Hammar, Thorshammar, Östhammar,
m. fl. Fn.
hamar (pl. hammrar), m. a) klippa; b) hammare;
n. hamar, hammar, m. brant klippa, bergvägg;
hamarskant, m. kanten på en klippvägg.

Hammar-band, n. hamn- eller strandmur,
vid hvilken fartyg lägga till för att lossa eller
lasta; frans. quaie. Bl., m. fl.

HAMMAR 2 (pl. hammrar), m. 1) eg. hammare:
malleus. Riksspr.: 2) baken eller nacken på
yxor eller liknande redskap. Ykkshammar. Nk. N.
hamar, id.; 3) ett stycke trä, som användes till
sidslå i en skrinda eller stege. Skrindhammar,
steghammar.
Nk. Fn. hamar, m. hammare; fht.
hamar; nht. hammer; fe. hamer, hamor, id,; jfr
skr. han, att slå, eller mṛd, att krossa; lat.

malleus, m. hammare; frans. marteau, m. id.; lett.
âmers, m. id.: hindost. martol, id.

Hammar-patron, m. brukspatron. Vg.,sm.
(Vestbo).

Hammar-skäl, n. hammarslagg. Sk.,hl. Fsv.
hammerskæl, n. id, S.F.S. 1, 3 h.; d.
hammerskæl.

HAMMEL, hammelkrok, -tyg, s. ham 2.

HAMMEL, s. ham, håm.

HAMN 1, f. betesmark. ”Ha kreatur i hamn”,
hafva kreatur utlejda på (främmande) bete. Dls.
(enl. R. Dybeck, Sv. vallv.). ”Hästen går långt
uti hamnen”. Bhl. (Foss.). N. hamn, m. och f.
gräsbete: ”gå i hamn”, gå på bete; hamnegang,
m., hamning, f. gräsbete; fn. höfn, f. bete,
betesmark; nfris. och angeln. ham, hamm, m. inhägnad
plats (Outzen, 113); ns. hæm, m. inhägnad äng
skog (B. W. B. 2, 573); holl. (dial.) ham, m. ett
inhägnadt stycke land; mht. hamit, n. inhägnad
(Ben. 1, 625). Ordet är troligen befryndadt med
verbet hama, betäcka, skyla, hvarom är nämndt
vid hamm, sid. 239.

Fälles-hamm, f. samfälld betesmark. Bhl.
(Elfs., Vikorne, Or. o. Tj.).

Hamnes-mark, f. betesmark. Bhl. (Ibm.).

Hamnkrytter, hamnkräk, n. pl. boskap, som
går på betesmarken. Dls.

HAMN 2, m. 1) eg. hamn: portus. Riksspr.; 2)
större stycke mellan tvenne sömmar på en kjortel
skjorta o. d. Mp. Fsv. hamn, hampner, m. hamn;
fn. höfn, hafn; mht. hap, habe (Ben. 1, 601); nht.
hafen; fe. häfen; e. haven; frans. havre. Ihre
härleder hamn, portus, af fn. hafna, v. a. hämma
sv. dial. hamna. ”Portus locum indicat, ubi
mitescunt venti, et maris æstus eoercetur”.

Hamna, v. n. 1 1) eg. inlöpa i hamn: navem
in portum adpellere. Riksspr. Fn. hafna, id.;
2) gå in med båten baklänges i rännan till
båthamnen (”länningen”). G. (F.). Hämna, id. S.
G.; 3) ro baklänges. Sdm. (Dalarö, Ornö).

HAMNA, v. n. 1 1) stadna af, upphöra; om
regn, ”Vädret hamnar av”. Ul.; 2) hämma båtens
fart, sväfva med årorna för att återhålla båtens
fart. Ög. Fn. hafna, afstå, återgifva. Af detta
hamna, stadna af, upphöra, anser Ihre (gl. 1,
775) att hamn, m. portus, bör härledas. S. hamm
2. Jfr likväl Diefenb., vergl. wb. 2, 400.

HAMNÄ, v. n. 1 fälla hår. Mp. (Häfverö). Åf
fn. hamr, m.; s. härledningen vid hamm.

HAMPA, f. cannabis. Riksspr. ”Dä ä hampa
som håller”, säges om en sak, som är benig att
uträtta. Sdm. Fsv. hampa, f., hamp, hampa; fht.
hanaf; mht. hanef, hanf; nht. hanf; holl.
hennep; gr. ϰάνναβις.

Hampe-täkling, m. bofink: Fringilla
cannabina. Vg. Hamptätting, m., hamptikka, f. id,
Ul. Hampspik, m. id. Sdm.

Hamp-selär, m. pl. elaka saker att dragas
med, utreda. Sdm.

Hamp-tjekar, m. kärrmes: Parus palustris.
Fl. (NK. i Öb.).

HAMPA SEJ, s. happ.

HAMS (pl. -ar), m. 1) skida, skal af skidfrukter.
Hamsa, f. (pl -sor), f. id. ”Bönerna sitta i hamsa”.
Hl. (Kongsbacka); 2) skal, hylsa på sädesax. Nk.;
3) fruktfoder på hasselnötter. Nk.,hl. (Värö).
Deraf nödahams, m. Hl. (Ibm.). Hamsa, f. id. ”Vill
du tena nötter, så må du vänta te hamsera bli
tórra”. Hl. (Viske h.). Has (pl. -er), m. id. Vg.
Nöda-bukk, m. samling af 5—6 nötter, växande i
en klunga. Hl. (Frillesås); 4) i. q. homm. Hl.
N. hams, m. skal, hylster; fn. hams, m. hud,
skinn; gl. e. hame, haums, hud, skinn: cutis
(Dief. 2, 525); bay. hosen, pl. hylsa, skida, skal
af skidfrukter (Schm. 2, 250). Roten är det
urgamla homa, v. a., hvarom nämnes sid. 239.

Hamsa, v. a. 1 1) afskala den gröna hylsan
på nötter. ”Hamsa nötter”. Nk. Hasa, id. Vg.;
2) plocka ner (nötter) i hast. Hamsa ner
nötter". Nk. N. hamse, afskala.

HAMSA, v. n. 1 1) fingra på, handtera, hanna.
G.; 2) hafsa, vara slarfvig, oordentlig, oaktsamt
gå till väga; prata osammanhängande. Allm.; 3)
leka och slänga med en katt. G.; 4) talesätt: a)
hamm mä, må, befinna sig så der. ”Ja hamsar
mä’et”, jag mår så der. Sk. (Ox.); b) hamsa nåen
hem,
anstalta om att någon begifver sig hem. Sk.
(Ox., Skytts h.); c) håmsa efter, v. a. gripa efter
något oskickligen. Vg. Roten är måhända sv.
hand, f. manus, likasom i fn. hampa, kasta något
hit och dit mellan händerna, utan tvifvel är att
härleda från fn. hönd, f. hand. Eller skulle
roten till hamsa vara fn. hams, m. hud, skinn? Jfr

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:37:55 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0270.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free