Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H - HAR ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Harr-kar(l), m. 1) herreman; 2) dugtig,
förträfflig karl. Vb.
Harr-stu, f. herrestuga, sal. Vb.
Herr, på herr, präktig. Ul. (Rosl.).
Herra-don, n. något förträffligt. Ul. (Rosl.).
Herrans händer, f. pl. Orchis maculata.
Sk.,bl.
Herra-tyg, n. någonting utmärkt. ”Dä ä
herra-tyg te hórs”. Sm.,bl.
Herredag, m. riksdag. Vg.
Herre dö! interj. utrop af förvåning och
smärta. Kl. Eg. (vår) Herre(s) dö(d)!
Herre-gårds träl, m. torpare under en
herregård. Sdm. (Björkvik).
Herre-kål, m. Ophioglossum vulgatum. Nk.
Läke-tunga, f. id. G.
Herrä-säj, n. krystadt, mindre naturligt
språk; ett slags efterapning af de bildades, med
främmande ord späckade, samtalsspråk. Nk.
Hersk el. härsk (ipf. o. sup. -ä), v. n. tala
förnäm svenska, efterapa herrskapsspråket. Fl.
(GK., K., P. i Öb.). Jfr mht. hêrisch, hêrsch,
herrisch, adj. ”nach art der herren” (Ben. 1,
668).
Hersk, adj. 1) pyntad; 2) behjertad. Sk. D.
d. hersk, pyntad, prålande.
Herrskaplig, adj. präktig. ”Dä blir en
herrskaplig äring i år. Dä ä herrskapliga vägar
vi nu ha”. Äfven: ”dä ä herrskap te vägar”.
Sk.,kl.
Harka, f. kratta, ett slags räfsa (att
nedkratta rågen på svedjeland). Hs.,sm. Harkä
(def. harka), f. id. Mp. Harkla, f. id. Gstr.
Harklä, f. stor, grof trägårdsräfsa med järntänder.
G. Harklå, f. id. Fl. (Nl.). Härska, f. grof
räfsa (för spånor, kol o. d.); deraf spånhärska, f.
Hs.; kåharkla, f. Fl. (Nl). N. harka, f. rifva;
ns. harke, f. räfsa (B. W. B. 2, 598. Richey, 88);
holl. hark, f.
Haark (ipf. -ä), v. a. kratta bort, undan. Vb.
Freqvent. af sv. harfva, v. a. Fn. harka saman,
sammanskrapa; ns. harken, v. a. räfsa (B. W.
B. 2, 598. Richey, 88).
Harre-tann, m. pinne på en harf. S. Sk.
Harva, v. a. 1 1) eg. harfva. Riksspr.
Harra, id.; 2) räfsa. ”Harva (el. harra) joren
i haven”. Sk. Häärv (ipf. -ä), v. a. räfsa (hö).
Vb.
Harv-böle, n. träverket i en åkerharf, utom
träpinnarne. Sdm. Harv-kjäl, n. id. Ul.
Harv-kringlä, f. ett träredskap, hvarmed
hästarne spännas för en harf. G.
Dra-hasa-li(d), f. långsluttande backe (vid
uppgåendet för hvilken man liksom drager eller
släpar på benen [hasarne]). Bl.
Hasa (ipf. o. sup. hasa), v. a. afskära
senorna i den bakåt böjda delen af ett djurs
bakben. Vb.
Hasa, 1) v. n. 1 gå och draga fötterna efter
sig. ”Den hasande kóm lik fort sóm den
rasande”. Ordspr. Vb.,ul. ”Du går å hasar mä
dina gamla skor”. Kl. (Tjust). Hasa (ipf. o.
sup. hasa), 1) v. n. a) gå illa, dra fötterna efter
sig; b) gå i strumplästen. Vb.; 2) v. a. 1 a)
sätta fängsle på boskapens fötter (att hindra
honom från att flöja). Ög.,sm.; b) köra bort,
drifva på (boskap). ”Hasa getterna”. Vg.,vl.,
åm.
Hasa (pl. hasor el. haser), t gamla utslitna
skor (på hvilka baklädret är nedtrampadt). ”Dä
va gamla haser te skor”. Kl. (Tjust). Hasur,
f. pl id. Sdm.
Smal-hased, adj. smalbent; om menniskor.
Sk.(Ox.).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
