- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
247

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H - HAS ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


HASA-VARP, n. en ovanlig tilldragelse; ett
stort vågsamt företag, lyckligt eller olyckligt: 1)
stor fångst (t. ex. af fisk). ”Hä var rättä hasavarp
du gjol den gånga”; 2) stor förlust, olycka:
bådadera såsom beroende af slump. Vb. Frans.
hazard.

HASE, m. stycke. Kötthase, m. större
köttstycke; (större än bit). Sdm.

HASKA, v. n. 1 förstöra, förspilla, förslösa,
skämma bort, Fl. (Nl.). Haask el. hask (ipf. o.
sup. -a). 1) v. a. id. Fl. (Öb.); 2) v. n. göra
odugligt arbete. Vb. Hosk (ipf. o. sup. hoskä), v. n.
slarfva, hafsa, t. ex. vid höslåtter och räfsning.
”Dóm hosk å slå sä il”. Vb. (Bjurholms s:n).
Haska ifrån sej, hafsa. Sdm. Ordet tyckes vara
lånadt från fin. haaskan, v. a. förderfva, göra
onyttig; skämma bort.

Hasket, adj. n. oordentligt, hamsigt. ”Dä ser
rätt hasket ut”. Kl. Hoski (n. -t), adj. slarfvig,
slarfaktig. Vb.

Haaskå, adj. slösaktig. Fl. (GK.). Jfr fin.
haaskaas, slöseri.

I häsk, adv. till spillo. Fl. (Nl.).

HASKE, m. fara. Ordet, nu obrukligt, lefver qvar
i nedan upptagna ättlingar. Fn. háski, m. fara.

Haskliger, haskeli(g), adj. förskräcklig,
hisklig. Vb.,hj.,hs.,vm.,ul.,sdm.,fl. (Nl.).
Häskjelig, 1) eg. fruktansvärd; 2) förträfflig.
Ohäskjelig, id. Hs. O intens. Fn. haskasamligr,
farlig; nnt. hesslich. Jfr häskelig.

Häskjele, adv. 1) eg. hiskligt; 2) mycket.
Hs. N. häskjele, heskjelege, id.

O-hasklig, adj. förskräcklig. Ul. (Rosl.). O
intens.

Hask (ipf. -a), v. n. skynda, löpa efter för
att upphinna eller förfölja. Vb. Haska på, v.
n. skynda på. Ög. Haska ut en, skynda på
någon att han blir färdig. Kl.

HASPA, f. 1) haspel, knäpphärvel. S. Sk.
Haspel-härvel, m. id. Vb.; 2) sladdrerska;
fruntimmer som uppdiktar och utsprider
sladderhistorier. S. Sk.; 3) gammal kärring. ”En gammal
haspa”. Sdm.,sm. Jfr harpa.

Haspa, v. n. 1 1) eg. haspla (garn); 2)
uppspinna och utsprida sladderhistorier. ”Lue å
haspe”, löpa med sladder. S. Sk.

HASSEL-BRÓDD, m. Anthoxanthum odoratum.
Wahlenb., Fl. Sv.

HASSEL-óRRE, m. Corvus guttatus. Nk.

HASSLA, v. a. 1) eg. med hasselstänger
(heslistengr), utstaka eller omhägna en stridsplats för
envig. Denna ordets ursprungliga betydelse
finnes endast i fn. Kormak: ”út frå reitum skulu
vera stengr fjórar, ok helta þat havslor; þat er
völlr haslaþr, er svâ var gört”. Egils saga
Skallagrímssonar. Hafn. 1809, kap. 52: ”en er menn
kvomu i þann stað, er völlrin var haslaðr, þå
voru þar settar upp heslistengr allt til unmerkja,
þar er så staðr var, er orrostan skyldi vera”. 2)
med lie utmärka gränsen vid slåtter af samfälda
ängar, hvilket sker då man med en lie afhugger

gräset i rågången. ”Hassla märket”. Bhl.,hl.
Hakka skägne, id. Hl. (Värö). S. skägne.

HASSLE, n. coll. hasselskog: hassel-ved eller
virke. Hl. Hässle, n. hasselskog. Sm.,sk.,hl. Fsv.
hæsle, n. hasselbuskar. SML.; fn. hesli, n. id.; fht.
hasalahi, n. id,

HAST (långt, bredt a-ljud), m. smuts, träck.
Vg. (Skarab.). Anses för ett finare uttryck än
skit, m.

Hasta (långt, bredt a-ljud), v. n. 1 göra sitt
natur-tarf. Vg. (Skarab.).

HASTER, hastårr, m. mycket stort halster. G.
Fht. harst, f. eraticula, frigidorium (Graff 4,1042);
nht. harst; fe. herst, hearste, id. Jfr gl. holl.
harsten, v. n. steka (enl. Ihre, gl. 1, 771); fht.
harten, v. a. göra hård, härda.

HASTIGER, hastig, adj. 1) eg. hastig,
skyndsam. Riksspr.; 2) som snart blir ond, lättretlig,
uppbrusande. Sdm.,nk. ”Han är int hastig presten
vánn”. Vb. Hasto, id. Fl. (Pargas). Astun åv
se,
id. Dl. (Mora). Hastmodig, adj. id. Sdm.,nk.
Fsv. hastoger, a) hastig. Cod. A. 13, f. 26 v.; b)
häftig. St. Rimkr. s. 127 (af fn. hasta, v. a.
festinare. S.S. 2, 117): fn. höstugr, häftig; n. hastig,
hastug,
a) hastig; b) uppbrusande; ffris. hâstig,
hastig, häftig; ns. hastig, id. (Richey, 90); n. d.
d. hastmodig, häftig, uppbrusande; e. hasty, id.

HAT, n. klåda. G. Jfr n. hata, m. sveda,
smärta; fe. hætu, f., hât, m. hetta, värme. Jfr
heiter, hatt 1.

Hata, v. n. 1 klia. G.

Hatä-påjl, m. knöl eller böld som kliar. G.

HATT 1, adj. n. varmt. ”Dä va hatt”. G.
Jfr hat.

HATT 2, m. 1) eg. betäckning för öfre delen
af en sak, t. ex. sädesskyl. Riksspr.; 2) sädesskyl.
Ög. (Finspångs l.). Fsv. hatter, hattir, m. hatt:
fn. höttr, hattr, m.; d. hat; fht. hôt, huot, m. id.;
nht. hut, m.; fe. hæt, id. Jfr fht. huotjan, v. a.
nht. hüten, v. a. vakta; fht. huota, f. fängelse,
huotari, m., huotil, m. väktare. Måhända att hat
är, såsom Graff (4, 800) förmodar, den försvunna
roten och haft betydelsen: betäcka, skydda. Jfr
skr. cha-d, tegere.

Hatta, v. a. 1 1) eg. betaeka (en
sädesskyl) med hatt. Riksspr.; 2) uppsätta
sädesskylar. Ög. (Finspångs 1.).

Hatta-batt, m., s. batt 1.

Hatta-skórpa, f. gammal skorpig hatt. Bl.

Hattebär, hättebär, n. smultron: Fragaria
vesca. Vg.

Hatte-to, n. sammanvalkad ull till en hatt;
filt. Nk. N. hatte-tov, n.

Hatt-nek, f. nek, som trädes på stören för
att skyla den undra, i neker bundna säden. Ög.

HATUG, adj. hatfull. Hs. (Db., Bj.).

HAUGAR (f. haug, n. haugt; compar. håigar
[lika i alla genera], superl. håigst [lika i alla
genera]), adj. hög. G. Haug (n. -t); compar.
haugänä, superl. haugäst. Vb. Fsv. högher, adj. a)
hög. S.S. 1, 46, 73; haur (n. haut), id. GL.; b)
stor, vigtig, svår. VML. Hor. æt. sap. f. 134;
deraf haut, adv. högt. GL,; höghborin, adj.
högboren, ättstor. S.S. 2, 29; högbælle, n. höghet,
majestät. Spec. Virg. s. 49. Cod. A 27, f. 274;
högheliker, adj. hög, upphöjd. S.S. 1, 40. Hor.
æt, sap. f. 134; höghelika, adv. högligen. S.S. 1,
31; höghelikhet, f. höjd. S.S. 1, 73, 91;
høghfærdh, f. högfärd. S.S. 1, 30, 116; höghfærdhas,
v. d. högfärdas. S.S. 1, 68, 116; höqhfærdugha
seg,
v. r. id. Cod. A. 29, f. 169; höghfærdogher,
adj. högfärdig. S.S. 1, 13, 261; höghia, v. a. höja,
öka, upphöja. VGL. UL. VML.; högmodogher, adj.
högmodig. S.S. 1,13; höghmæle, n. a) högmål. S.S.
2, 6, 45, 75, 121, 154. S.F.S. 2, 1; b) grof lifssak.
ÖGL.; höghmässa, f. högmessa. S. Marg. f. 18 v.;
högmöda, högamod, hoghamodh, f. högmod,
högfärd. Kg. St. s. 113, 121. Iw. 458; högmödelika,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Mar 8 16:35:25 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0277.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free