Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- H
- HJO ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hion, n. pl. gäster. Ul.; hema hion, n. pl. a) eg.
husfolk; b) trälar. UL. VML.; hiona, n. en af
någons husfolk. UL. VGL. ÖGL.; hiona fælag, n.
hjonelag, ägtenskap. ÖGL.; hionagardher, m. gård
eller hus, der tjenstehjon bo. S.S. 3, 243, 247.
St. Rimkr. s. 80; hiona lagh, n. a) hjonalag,
ägtenskap. Sv. Bib. K, f. 26. S.F.S. 6, 27, 329.
S.S. 1, 59; b) samlag mellan makar. UL. VML.;
hiona mali, m. en penningafgift till presten af
legohjon. HL.; hiona span, f.? en annans husfolks
lockande till hustjufnad. HL.; hionavighning, f.
vigsel. HL. SML. VML.; leghu hion, n. pl.
legohjon. VGL. UL. SML. HL.; fn. hjón, n. pl. a)
makar, man och hustru; b) husfolk. I prosaiska
skrifter förekommer ordet äfven i sing. och
skrifves stundom hjun, likasom i svenska munarterna;
jfr fu. hjú, n. pl. hushåll, husfolk. Ordet
är urgammalt; n. hjun, n. man och hustru; fht.
hîwo, m. make; hîwa, f. maka; hîwjan, hîjan,
gifta sig; hîwî, n. ägtenskap; hîrât, n. id.; hîwunga,
f. id.; hiwiski, n. familj; hiun, n. pl. makar;
bröllopsfolk (Graff 4, 1063—1068); mht. hiwe, hije,
hîe, a) make; b) tjenare, slaf (Ben. 1, 695); fsax.
hîwa, f. maka; fe. hivan, m., hîven, n. familj;
hivung, f. ägtenskap; ffris. hiuna, hiona, hîna,
pl. makar, familj; holl. huwen, v. a. gifta sig,
ingå ägtenskap; moes. heiva, f. familj, i sammans.
heira-frauja, m. husets herre; οἰϰοδεσπότης.
Flera fränder anföras vid häske, q. v.
Hjona, v. a. 1 viga, sammanpara till makar.
Sm. Deraf samman-hjona, v. a. 1 id. Sm.
(Nästan föråldr.).
Hjunslig, adj. lämplig, passande för
hvarandra; säges om trolofvade personer eller gift
folk, som passa väl för hvarandra. ”Ett
hjunsligt par”. Vb. N. hjunsleg.
HJON (def. -a), f. brynsten. Jtl. (enl. Ihre, DL.
s. 72, som blott anför bestämda formen). Ordet, nu
nästan obrukligt, är troligen lånadt af finskan.
Fin. hion el. hiwon, v. a. hvässa, bryna; hiotan,
v. a. låta slipa; hiwun, hiwoitan, v. n. afskafvas.
Jfr hejn.
HJORDNAD, m. kreaturs vaktande på
betesmarken. ”Gå i hjor(d)nad”, gå och vakta
kreaturen. Sk. (Onsjö, Harjagers, Frosta, Ingelst. h.).
Fsv. hiorþ, f. hjord; fn. hirding, f. vaktande,
bevakande (af hirđa, v. a. vakta, bevaka); n.
hjuring, hyring, m. fävaktare, herde.
HJORD-NÖT (pl. -ar), m. boskapsherde;
medhjelpare till boskapshjordens vaktande. Så
kallades vid början af detta århundrade den gosse eller
dräng, som skulle biträda herden (”höre’n”) vid
boskapshjordens vallning på den gemensamma
betesmarken innan byarne blifvit enskiftade. Två
sådana medhjelpare uppbudades dagligen från
byen såsom biträde åt herden. Sk. (Tygelsjö i Ox.).
Af sv. hjord, f. grex och fsv. nöter, m.
stallbroder, kamrat. ÖGL. Alex. M.; fn. nautr, m. kamrat
(af njóta, naut, notiđ, v. a. använda, nyttja,
njuta); fht. ganôz, ganôzi, ganôzo, m. kamrat; mht.
genôz, genôze; nht. genoss, genosse; fsax., ns.
genôt; ffris. nât; nfris. genoat, id.; fe. geneat,
geneatmann, m. tjenare; landtman; boskapsherde; n.
nøyte, m. kamrat. Aasen, 343.
HJÅ (hjådd’, hjått), v. n. andas häftigt, flåsa
efter ansträngning, vara andtruten. ”Han hjår
tungt”. Nb.,vb.,åm. (Själevad). Hja, v. n. id.
N. Vb.
HJÄDAN, adv. härifrån, hädan. Åland (Kökar).
Hjäda, id. Vb. Hjan, id. ”Ga hjan, seger ja dej,
å sta inga hjär å nårka”. Fl. (Nl., Öb). Hjan
el. hjanhjennar, id. Fl. (Qv,). Hjan, hjana,
hjäna, id. Vb. Hjehjena, id. N. Vb. (Löfånger,
Nysätra, Burträsk). Sjan, id. Nb. (Ö. Calix).
Fn. hèdan, hädan.
Hjäda-för, adv. hitom. Vb.
Hjädan-óm, adv. på denna sidan om. Vb.
Hjädab-ätter, härifrån, härefter. Vb.
HJÄL, hjäla, hjälsam, s. hjala.
HJÄLT, hjällt, s. häla 1.
HJÄNNE, hjänna, pron. denne, denna. Vb.
HJÄR, hjäråv, s. hjer.
HJÖRN, n., hjörna, hjörne, f. hörn, vrå. Sk.
Hjörna, f. Hl.; hjörne, f. Bl. Fsv. hyrna, f. hörn.
VGL. ÖGL.; deraf enhørna, f. ena hörnet,
kanten. S.S. 1, 160; hyrnasten, m. hörnsten. S. Marg.
s. 212; hyrnustokker, m. hörnstock, hörn af ett
hus. VGL.; fn. hyrna, f. hörn; horn, n. id; fe.
hyrne, f.; d. hiørne, n. id.; bret. korn, id.
Om-hjörnes, adv. hörn om hörn,
diagonaliter. ”Vi bo ómhjörnes. Måla klä(d)et
ómhjörnes”. Hl.
HO 1, interj. rop af vallherdar och andra
personer i skogen. Hój! id. Sm., m. fl. Isl. hó,
fårherdarnes rop.
Hoa, v. n. 1 1) ropa ho! ropa hårdt,
sammanropa boskapen. Sm.,bl.; 2) ropa till någon
på afstånd i en skog, eller skrika för att få rätt
på någon, som man ej vet hvar han är; skrika,
skråla. ”De hoade ute; hva kan stå på? Hoa
så dä lullar i skogen”. Hójta, id. Sm. Hoa,
hója, Ög.; hoa, Hs., hl.; huja, Bhl.,hs. (Db.);
hója, id. Åm.—sk. Hója, hójta, ropa, gifva
nödrop. Vb.—sk. Hójt (ipf. o. sup. a), skrika,
ropa. Fl. (Öb.). Hyyt (ipf. hytä), v. n. skrika,
ropa, t. ex. i skogen för att gifva tecken eller
erhålla hjelp; ropa efter båt eller färja från
andra stranden o. s. v. Vb. Fn. hóa, v. n. ropa,
för att drifva boskapen tillsamman; n. hua; d.
huje, id.; fin. huudan, v. n. skrika, larma; frans.
dial. houter, houtier, id.; e. hoot, skrik.
Hoane, hójane, n. starkt rop. Ög.
Hójstra, v. n. 1 ropa hój. Hs.
HO 2, m. 1) urhålkadt stycke trä till att deri
slå vatten, drank o. d. Riksspr.; 2) qvarnränna,
vattenränna eller s. k. sump till en sqvaltqvarn.
Kvarn-ho, m. Vb.,åm. Jfr fsv. holagh, n.
träverket, hvarpå vattenrännan i en qvarn hvilar;
underlag för qvarnrännan. VGL.; (ho, alveus, læggia,
ponere).
HO, hu, pron. pers. hon. Vb.,vg.,sm. Ho, sdm.
(Ö. Rek.), nk.,ög.,vl. (Dalby i Elfd.); hu, mp.,
bhl., dls.; o, dl.; ha, ög., g.; hun, S. Sk.;
Böjningen skiftande: gen. hännars, dat. o. acc. hänner,
Vb.; gen. henna, hasa, sm.; gen. hennars el.
hennas, acc. o. abl. henna el. hennar. Dat.,
accus. och abl. förkortade ’on. ”Han ga åt ’on”,
han gaf åt henne. ”Han dängd ’on”, han slog
till henne. ”Han feg åv’on”, han fick af henne.
”Han to (utt tåo) e å hennar”, han tog det af
henne. Fl. (Ingo). Gen. hinga el. hingas, dat.
hinge, förkort, -na, accus. hinge, S.Sk. I casus
obl. a el. na. ”Säg at a”, säg åt henne. Mp.
Fsv. hun (gen. hænnær, hænnæ, dat. hænni, acc.
hana, hanæ); fe. hon, hun; n. hun, ho, hu,
förkort. o, u, a el. ha.
HOA, v. n. 1 med samlad kraft andas på
något så att det öfverdrages med ånga. ”Hoa på
rutan, skeda”. Nk.,vg. (Elfsb.).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0289.html
