Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H - HVA ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
HVASSMA, v. n. 1 gifva ett skärrande eller
gnisslande ljud, (såsom t. ex. då man kör ibland
småsten). Der ä så möen strandmal på
vägjarna, sä att dä hvassmar når man kör”. Sk. (Ing.).
Af sv. hvass, adj. acutns.
HVAT, hvater, hvatt, bålhvat, morhvat, s.
hvättja.
HWEBBA (hoebba,) v. n. 1 gräla, vara otidig
på någon. Hl. D. d. hveppe, v. n. skälla som
små hundar; isl. hveptsa, anfalla med skällsord.
HVEILA, f. tid, stund; timme. G. Moes. hveila,
f. tid, stund, timme: ὥρα, χρόνος, ϰαιρός;
hveilan, upphöra: παύεσϑαι Col. 1: 9;
avahveilan, vederqvicka: ἀναπαύειν; gahveilains,
f. ro, rast: ἄνεσις, fht. hwîla, wîla, f. stund,
timme (Graff 4, 1224); mht., ns. wîle; fsax. huîl,
huîla; fe. hvîl, hvîle; e. while; holl. wijle, wijl;
nht. weile, f. tid, stund, ledighet, rast; (jfr fn.
huila; v. n. hvila: quiescere; hvild, f. hvila, ro);
pol. chwila, f. stund; böhm. chwîle, f. id.; skr.
velâ, f. tid. S. bil 1, hvila sej.
HVEKA (ipf. <i>hvekä</i),> v. n. vackla, svigta af
och an, hit och dit. Hvekkel (ipf. hvekklä), v. n.
id. Vb. Fn. hvika, v. n. a) vackla; b) darra af
fruktan; hvikan, f. darrning, fruktan; hvik, n.
vacklande, vikande undan; fe. vægan, v. n. vackla;
d. hvege, vackla, vara ostadig.
Hvekal, adj. som svigtar af och an. Vb.
Fn. hvikull, adj. ostadig, flygtig: vagus, fluxus,
inconstans.
Hvekal-lånnom, adj. a)svigtande, vacklande;
b) obeslutsam, obestämd. Vb.
Hvikkel, m. vacklande, villrådig, opålitlig
person. Vb.
Hvel, m. något hoprulladt, hopviket;
hoprullad linnelapp el. linneskaf i ett sår att
hämma blodet, eller det som sår rensas med. Nb.,
vb.,åm.,vm.,ul.
Hvell, f. hvirfvel. Väder-hvell, f. 1)
väderhvirfvel; 2) ett slags på spetsen af en stång
upprest väderhane, med vingar såsom på en
väderqvarn att dermed skrämma foglar. I st. f.
qvarnstenar drifver han tvenne små hamrar. Vb.
Fn. hvel, n. hjul, klot; fris. (Wangeroge) weeile,
weyl, hjul (på en spinnrock).
Hvi, n. gällt skri; om barn eller grisar. Sk.
Hvina (ipf. hven, sup. hvint)), v. n. 1) hvina.
Riksspr. I östgötamålet förekommer conj.
hvene. Hwaina (pr. hwain, pl. hwainum, ipf. hwen,
pl. hwinum, sup. hwiniđ), hvina. Ö. Dl.; hväina
(pr. hväin, pl. hväine, ipf. hvain, pl. hvinu, sup.
hvini). hvina, tjuta. G.; gwin (ipf. gwen el. ven,
sup. gwinä), Vb.; gwina (ipf. gwen), Hs. (Db.);
hviin (ipf. hvain, sup. hvina), Vb. (Skellefte);
hvein (ipf. hven, sup. hvini), hvina. Nb. (Lule);
2) gråta, jämra sig, gifva ett gällt eller
pipande skri. I denna bemärkelse med svag böjning.
Hs. ”Glöttana hvinte”. Sk. (Ox.). ”Grisen
hwiner (hoiner)”. Sm. Hviin (ipf. hvinä), v. n.
spela, leka, paras; om foglar a) i synnerhet om
orre och tjäder, ”Órrn hvinä”, orren lekte. Vb.
Hväin (ipf. hväinä), id. Nb. (Calix); b) äfven
om hönstuppen. Mp. Jag har trott mig
berättigad att ställa detta verbum hvina under hvija,
v. n. skrika gällt och häftigt, hvilken betydelse
utan tvifvel är äldre och ursprungligare, än den,
som fn. hvía; fht. hveion, hafva. Ordets
fränder, af hvilka några här anföras, äro talrika.
Fsv. hvina (hvijna), v. n. grymta. Alex. M.;
hvinan, f. grymtning; fn. hvina (hvein, hvinit),
hvina; om svärd. S.E. 1, 428, 5; om pilar. S.
E. 1, 282, 3; kveina, v. n. klaga, jämra sig;
kvein, n. jämmer; kveinka, v. n. jämra sig tidt
och ofta; kveinkan, f. gråt; veina, jämra sig;
fe. vânian, tjuta, gråta; e. whine, hvina, gnälla,
pipa, qvida; fht. weinôn, gråta, klaga; nht.
weinen, id.; nfris. quinen, klaga; hafva en
tärande sjukdom (Outz., 268); moes. qvainon,
gråta, begråta: πενϑεῖν. Jfr för öfrigt kvi 1.
Gwinare, m. en som gråter af elakhet. Hs.
(Db.).
Hvin, -ä, n. fogellek. Vb.,mp. Hwäin, n.
id. Nb. (Cal.).
Hvined, adj. gnällig, pipig; jämmerlig,
eländig, modlös. S. Sk.
Hvinka, v. n. 1 klaga, jämra sig. Wormsö,
Nukkö. D. d. hvinkle, v. n. kny, mycka, gifva
ljud från sig (Mlb., DL. 228). Jfr kvi, kvinka.
Hvin-tjädar, m. en tjäder under lektiden.
Vb.
Tiädär-hwäin, n. 1) tjäder-lek; 2)
tjäderjagt. ”Vara uppa tjädär-hwäin”. Nb. (Lule).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
