271 (Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket)

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H - HVI ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

är moes. och gotländska hveila, f. tid, stund,
timme. S. detta ord.

Hvil, adj. uthvilad, som har fått nödig
hvila; otröttad. Vb.,hs.,sm.,sk.,hl.,bl. Hväjl, id.
Nb. Fsv. hwil, id. Iw. 2615; d. d. hviil, id.;
gl. d. hviil (Vedels Saxo, 350); n. kvild, id.

Hvilo-reda, f. J. Mariæ sänghalm: Galium
verum. Enl. Fries, Bot. ntfl. 2, 80.

Hvil-ske(d)e, n. mellantid till hvila. Sm.
S. skede.

Hvil-strucka, hvilstruka, hvilstrukku, f.
hvilostnnd under arbete för hästar som gå med
lass; så kallas det stycke väg en häst går med
tungt lass eller på dålig väg till dess han
måste hvila. ”Hä snjödd å blåst sä hä gikk bara
i hvilstrukkän”, det snöade och blåste så att
man ej kunde komma fortare än några steg i
sänder, mellan hvarje gång hästen måste hvila.
Vb.,nb. S. struku.

HVIMSA, v. n. 1 bära sig oredigt åt, vara yr.
Hs. Gvimsa, v. n. 1 röra sig ostadigt, ragla,
bära något (flytande ämne) ovårligt, så att det
sqvalpar ur. Hs. (Db.). Fn. hvima, v. n. röra sig
hastigt; n. kvima, v. n. sväfva hit och dit, röra sig
ostadigt (såsom insekter, foglar o. d.); kvimsa, v.
n. tumla om, löpa från det ena till det andra.

Hvimmer-kantig, adj. yr i hufvudet,
villrådig. Ög. (Ydre). Hvimmerkant, id. Vg.:
hvimmelkant, id. Vb. I riksspråket säges
hvimmelkantig. D. d. hvimmelhovedet.

Hvimsen, adj. yr i hufvudet. Åm.,vb.
(Nordmaling), nb. Hvimsk, gvimsen, N. Vb.;
hvimsker, Vg.; hvemm, id. Vl. D. d. hvims, id.

HVIN, hvina, hvined, hvinka, s. hvija.

HVIRRA, 1) v. a. 1 hastigt svänga eller
kringvrida. Sk. (Ing., Gärds h.); 2) v. n. a) runka
häftigt med hufvudet. ”Han hvirrar så mä huet”.
Hl.,sk. Hverra, id. Sk. (Harjager), hl.; b) hvirfla.
Kl. Fn. hverfa (hverfđa, hverfl), v. a. vända,
vrida omkring; hverfa (hvarf, horfit), vända sig;
hverfande hvel, svängande hjul. Hávam., 85; fe.
hveorfan, verti, rotari; ffris. hwerwa, id.; fht.
hwerban, torqueri, rotari, versari; hwarbjan,
hwerben, volvere, rotare; fn. hvirfla, id.; d. hvirre,
sno eller vända något hastigt rundtomkring, eller
till begge sidor.

Hverla, v. n. 1 yra. Vg.

HveLa, v. n. 1 1) vara yr, oviss, villrådig.
Ög.,vg.; 2) göra något utan besked, tafatt,
bakvändt; vara hvimmerkantig. Bhl.,hl. ”Gå å
hvela", vara fånig, icke hafva besked med sig,
vara hvimmerkantig; 3) vanka af och an. Vg.;
4) fara vilse i skogen; eg. om får. Vl.

HveJa, f. 1) virrig person, som yrar. Vg.
(Vättle h.); 2) pjåk, fåkunnig menniska, våp,
sjaska. ”Hu ä aj liden hvela”. Bhl.,hl.

Hvirred, adj. oredig (till sinnet), förvirrad,
besynnerlig. Sk. Hverret, yr, svindlande,
förvirrad, besynnerlig. Hl.

Hvirre-panna, f. oredig menniska. Sk.,bl.,
m. fl.

Hvirre-slua, f. yrbasare, ”villelapp”. Sk.
(Frosta).

Sö-hvela, f. får som mycket springer
omkring och bräker. Dls. S. sjoda.

Anm. Ofvan anförda ord: hvela, hvirred,
hvirrepanna, hvirre-slua, sö-hvela höra utan
tvifvel till ifrågavarande stamord. Skrifvas de
deremot utan h, är ingen bärledning bekant.

HWISA el. hwiså, v. n. 1 hviska. ”’An
hwisär bara”. Dl. (Elfd., Mora).

Hviskla, v. n. 1 hviska. Dl. (Mora, Våmh.).
Fn. hvískra, hvísla, id.; fsv. hvisk, n. hviskning.
S.S. 2, 238. S. Bern. f. 29 v. (== fn. hvískr,
m.); hwiskan, f. ? id. Cod. A. 13, f. 14;
hviskare, m. hviskare, den som hviskar. S. Bern. f.

29 v.; fht. hwispalôn, hviska (Graff 4, 1239);
fe. hvispijan, hvistlan; e. to whisper, id.

HVISP, m. stryksticka, hvarpå lien hvässes.
Sm. Hvispe-stikka, f. id. Ög.,sm. (Tveta h.).

Hvispa, v. n. 1 stryka, hvässa lien med
hvispen. Sm.

HVISP, väder-hvisp, m. häftig väderil, liten
orkan, som snart öfvergår; litet skydrag, som
sätter i rörelse och lyfter från marken lättare saker.
”Hä kóm en väderhvisp som flättä takä bótta
lödun”, det kom en väderil, som aflyftade och
kastade ned taket från ladan. Vb. Måhända
beslägtadt med fn. hvina, v. n. hvina.

HVIT, adj. hvit. Riksspr. Hväitar (f. hväit, n.
hvitt), id. G. Kweit, fl. (Ingo skärgård); kwit,
gwit, fl. (Nerpes); kwit, id. Vl. (Elfd.); gwitt,
adj. n. hvitt. Åm.(Stigsjö); gwit, id. Hs. (Db.).
Den hväite, m. snön. G. (F.). Fsv. hviter, hvitr,
hvit. S.S. 1, 206. S.F.S. 7, 363. GL.; deraf
hvitleker, m. hvithet. S. Bern. f. 15, 22. Cod. A. 27,
f. 131: ”hans klædhe af hvitlek skinande swa som
snio”; hvitna, v. n. blifva hvit eller blek (fn.
hvitna, id.); hvit skin (hwiitskin), n.
hermelinskinn. Iw. 203; fn. hvitr, hvit; fht. hwiz; mht.
wiz; nht. weiss; fsax. huit; fe., ffris. hvit; e.
white; ns. wit (B. W. B. 5, 276); witt, id.
(Richey, 343); d. hvid; n. kvit; moes. hveits, id.;
skr. svéta, adj. hvit; svit, att vara hvit; pers.
sepid el. sefid, hvit; jfr lith. szwitwaras, hvitt
bleck, blankt bleck; slav. cvi-ta-ti, lysa
(Kopitar, gl.).

Gwit-messe (pl. def. -n), f. vassle-fradga.
Hs. (Db.). Jfr messa.

Hwajtad, n. hvete. Dl. (Mora). Hwede
(läs.- hoede), Bl.; hvede, hvedde, m. Sk.; kweit,
svenska nybygget vid Berislaw i Ryssland, enl.
Russwurm § 200; kwöit, Dagö; gwete, id. Jtl.
(Ragunda); gwite, n. Hs. (Db.). Fsv. hvete,
m. id.; deraf hveteax, n. hveteax. J. M. Yrt. s.
5 (fn. hveitiax, id.); hvete brödh, n. hvetebröd.
Sv. Pr. L. XX, s. 231 (fn. hveitibrauđ, id.); fn.
hveiti, n. hvete. S.E. 1, 508; fht. hwaizi,
weizi, wezi, weize, m. (Graff 4, 1244); mht. weize;
nht. weizen; fsax. hueti; ns. weten (B. W. B.
5, 242); fe. hvæte; e. wheat; e. dial. zwete;
holl. weit, f,; nfris. wit, wite (Outz., 402); d.
hvede; n. hveite, m. och f.; moes. hvaiteis, m.,
hvaiti, n. hvete: σἴτος; lith. kwtys, m.
hvetekorn; pl. coll. kwecziei, hvete; lett. kweesihi,
id. Detta sädesslag synes af det hvita kornet
hafva erhållit sitt namn, hvartill stöd särskilt
hemtas af keltiska tungorna: cy. gwenith, m.
hvete; cornw. guanath; bret. gwiniz, m.,
gunec’h, m. id., af cy. gwynn, adj. hvit; corn.
gwyn; bret. gwenn, id.

Gwit-treja, f. hvit rock (utan krage);
Delsbodrägt. Hs. (Db.).

Hwait-bråd, n. hvetebröd. Dl. (Elfd.).

Hvete-gallt, m. ett slags mindre
hvetebröd. Öl.

Hvet-ring, hvejt-ring, m. hvetekringla. Jtl.
Gwet-ring, id. Jtl. (Ragunda).

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/dialektl/0301.html

		Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket / 271 (1862-1867) Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|