- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
276

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H - HYP ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


HYPPJA 1, f. sköte. Jtl. Fn. hypja, f. tegmen,
vestis, af hjúpr, m. velamen.

Hyppja, v. n. 1 bära något i skötet, bära
något framför sig i kjorteln, förklädet. Jtl.

Höppika, köpika, f. sköte. Jtl. (Brunflo).
Demin.

HYPPJA, hyppjer, hyppjig, s. hoppa.

HYR, m. glödande aska, eldmörja. ”Hyren äi
gränä”, glödande askan i spisen. G. (F.). Hyr,
ask-hyr,
Dl. (Våmh.); yr, m. Dl. (Elfd.); ask-öjr,
f. id. Dl. (Ohre). Fn. hyrr, m. a) eld. S.E. 1,
508,3. Njáls s. 131,1: b) värme: ”hyrr gat hrimi
fjör”. Vafþrúðnismål, stroph. 31; n. hyr, m.
eldighet, liflighet; moes. hauri, n. kol, koleld: ἄνϑραξ.
Rom. 12, 20; plur. haurja, kolmängd: ἀνϑραϰιά;
pers. hir, m. eld; arm. hur, m. id.; hebr. איר,
m. ur, eld, וֹרָה, f. ura, ljus. Ps. 139, 12, או֗ר,
ur, v. imp. ljusna, dagas. Genes. 44, 3; hiph.
האיר, heir, a) upplysa, göra lysande. Ps. 77,
19; b) upptända eld. Es. 27, 11; arab. ####, harr,
hetta; skr. (ved.) háras, n. låge, flamma.

Hyra ópp, v. n, 2 ljusna upp, klarna upp;
säges då regn eller snöfall upphörer och klart
väder åter inträder. Fl. (Nl.). Jfr fn. hýrr,
adj. a) ljum; b) vänlig, blid; fht. hiuri, adj.
mild, vänlig (Graff 4, 1014): mht. hiure, id.
(Ben. 1, 693).

Hyrdä el. hördä, v. a. 1 lägga aska på
elden (eldkolen) så att han må hålla sig
brinnande till morgonen. Hördä ner, v. a. 1) id.
”Ja ska hörda ner branden att han skal halldä
jällden”; 2) i allmänhet öfverhölja, nedgräfva.
G. (F.).

Hyroger, adj. yr: liflig. Fl. (Nl., kring
Lovisastad).

HYRK, hyrkna sej, hyrkna vid, s. harker.

HYRPA, hörpa, v. a. 2 1) draga ihop, snörpa.
Vg.,sm.; 2) rynka ihop ovårdsamt: Åm.,vl. Höörp
(jpf. ), Vb.; hirspa, id. Hs. (Db., Bj.); 3) samla,
spara. Sm. (Vestbo). N. hyrpa, v. a. draga
samman i rynkor, knipa in (t. ex. kanten eller fållen
på kläder); fn. harpa, v. a. trycka samman,
sammanknipa.

HYSA, v. n. 2 förslå, vara tillräcklig, uppnå,
gå upp emot, duga. ”Dä hyser inte mot mitt”.
S. hl., sk. D. d. hyse, hysse, id. Jfr sv. hysa,
v. a. inrymma i hus.

Hyst, adv. väl, bra. ”Dä ä inte så hyst för
grannas”. Ög. (Ydre).

HYSING (pl. -ar), m. rep, snodd, smal snodd.
Dls.,vg.,sm.,bl. Hussing, id.; deraf hussings-snor
el. hyssings-snor. Vg. D. hyssing; nfris. hüsing,
hüsling,
snöre till säckband o. d. (Outz., 134).

HYSKA, s. hy 2.

HYSK, hysken, n. vristkil af läder; hopfästade
skinnlappar att lägga på skomakareläster. Bl.,sk.
Hysk, sm.,g.; hösk, sdm.,vb.; hysker, f. pl. id.,
ög. D. hösken, hysken; n. husk, m.; fin. hoskeh, id.

Hysken-sätt, n. flera hysken tillsamman
att lägga på en skomakareläst )( lös-hysken.
Bl., m. fl.

HYSKJI, hyskjut, adj. gråskymlig, skiftande
mellan 2:ne färger. Jtl. Hiskjug, id. Hs.(Db.).
Yskji (läs: yssji), adj. id. Vb.

Grå-hyskjig, adj. gråaktig, smutsgrå. Ul.
(Rosl.).

HYSS, huss, m. svin. Sm. (Östbo, Vestbo).
Huss, hyss! utrop, hvarmed man drifver på
svinen. Vg.,dls.,vl.,ög. Hys, hys! id. Sdm.,nk.
Hyser, hyser! id. Ög. (Memmings, Lösings h.).
Hyssa! id. Sdm., vg. Hiss, hissa! id. S. Sk. Huss!
id. Hs. (Norrbo), ul. Gr. ὔς, svin. I Bayern
säger man äfven: huss! huss! när man vill bortjaga
svin, fjäderfä o. d. (Schm. 2, 253). Jfr hussa.

Hyssing, m. ett års gammalt svin, ung galt.
Sm.,vg. Hussing, m. 1) id. Vg. (Läske h.);
2) yngling. Deraf halv-hussing, m. halfvuxen
dräng. Vg. (Elfsb., Skarab.). Hising, m. Sk.
Jfr hyssert.

Hysäre, m. ung galt. Gallt-kullt, m. id.
Sdm.

HYSSA, v. a. 1 kasta med lätthet. ”Hyssa bórt
käppen. Hyssa i väret”. Vl.—bl. Hyssja, id.
”Hyssja i väret”. Vm. Fn. hossa, v. a. kasta
sakta i vädret; ns. hüschen, hüsken, skaka (B.
W. B. 2, 677); frans. hausser, upplyfta i höjden.

Hyss, n. kast. ”Ett långt hyss. Sm. Huss,
n. 1) kast, träff. Sm.,sdm. ”Dä kommer an på
ett huss (el. en huss)”. Sm.: 2) språng, hopp,
lång väg. Sdm.; 3) spratt, knep, skalkstycke.
Bl. Fn. hoss, n. sakta skakning.

Hyss-öl el. hiss-öl, n. 1) En gammal
plägsed var och eger ännu stundom rum att
brudgummen upplyftades och bars på armarne vid
gifvet tillfälle och då dracks skålar. Detta
kallades hyss-öl el. hiss-öl Sm. (Vestbo); 2) det
gille som de i en by inflyttade nya tjenarne
göra efter flyttningstiden för de i byen
förutvarande tjenarne. Sm. (Östbo).

Hysta 1, 1) v. a. 1 a) kasta upp i vädret,
slunga. Nk.——bl.; b) gunga. Hs. Hista. Hs.
(Db.); c) sakta röra ett lindebarn fram och
tillbaka för att söfva det; hyssa. Sm. Ns.

hüssen, ”einsäuseln, einwiegen, wie man die
kinder durch ein sanftes rütteln mit singen oder
säuseln in den schlaf bringet” (Richey, 101).

Hysta 2, f. gunga. Fl. (Lappträsk i Nl.).

HYSSERT (pl. -ar), m. frodig, stark pojke. ”Dä
ä en riktig hyssert te påg! Hl. (Veinge).
Hyssert, m. lång, stor karl. Sk. (Vemm.). Fe. hyss,
m. yngling (”stripling, a male”. Bosworth).

HYSSJI el. hvyssji, adj. ingendera af tvenne. Vb.

Hyssji-derä el. hyssji-därn, adj. ingendera
af dem båda. Vb.

Hyssji-jirä, ingendera af eder. Vb.

Hyssji-vorä, ingendera af oss begge. Vb.
(Löfånger, Nysätra).

HYSS-ÖL, s. hyssa.

HYST, s. hysa 2.

HY-STOL, m. ländstol, belagd med ett hyende
eller örnegått. Dyn-stol, m. id. Sm.

HYT (ipf. o. sup. ), v. n. skrika, ropa. ”Hyt
åt nan”. Vb. Jfr ho.

HYVA, s. hära.

HYVD, s. hiva.

HÅ 1, m. haj: Squalus acanthias. Hl. N., d.
hå; fn. háfr, hár, id. S.E. 1, 580, 1, 2.

HÅ 2, f. gräs, som uppväxer efter första,
slåttern. Hl. Håv, m. id. Vg.,sm. (Vestbo, Östbo,
Mo h.). Fn. há, f.; n. hå, id. Jfr håi.

Hå-bete, n. bete på höstgräset. ”Der ä godt
håbete”. Hl. (Värö, Frillesås). Håv-bete, n.
Sm. (Vestbo). N. håbeite, n. id.

Hå-slåtta, f. slåtter af det gräs, som
uppvuxit efter första slåttern. ”Der ä god
hå-slåtta”. Hl. (Värö, Frillesås).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 11 21:21:06 2018 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0306.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free