- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
277

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H - HÅB ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Håvde, m. stubbryggen mellan tvenne
lieskåror af en afslagen äng eller åker. Vg. (Valle
h.). Håvd, hovd, id. Nk. Åv-ragg, m. id. Vm.,
ul. Ragg, m. id. Vm.

Håvda, hovda, v. a. 1 icke jämnt afmäja hö
eller säd, utan låta en längre stubb qvarstå
mellan lieslagen. Nk.

HÅ, håband, håfta, håkjejp, håkrok, håveja, s.
häva.

HÅBB (pl. -ar), m. 1) hop; 2) knöl. G.; 2)
bergtopp. G., vb. (Nordmaling). Deraf berghåbb,
m. id. Vb. Jfr fht. hovar, m. gibbus; fe. hofer;
nht. dial. (Nassau) hübel, hoppel, n. liten kulle
(Kehrein 1, 203).

HÅI, n. hö. G. Höj, id. Vb.,hj.,fl. Fsv. hö,
n. S.F.S. 7, 345. St. Rimkr. 211. Cod. A. 27, f.
274; hoy, n. GL.; deraf hölass, n. hölass. St.
Rimkr. 66; hölaþa, f. hölada. HL.; fn. hey, höy;
fht. hawi, hewi, hewe, houwe, hou; mht. höuwe,
houwe, höu, heu;
nht. heu; fsax. houwe; nfris.
hau; holl. hooi; fe. heâg, hég, híg, hiég, hŷg;
e. hay; ffris. hai, hû, hé, id.; moes. havi, gräs.
Roten är sannolikt fht. hauan, hauwan, fe. heavan,
fn. höggva (ipf. hjó el. hjog, sup. höggvit), hugga.
S. haggä. Ett beslägtadt ord är 2.

Håi-häkk, m. höskrinda, höhäck. G.

Håi-källing (def. -i), f. hela hösamlingen i
ett fähus. G.

Håimd, el. håind, f. särskildt afplankadt rum
i fähuset, der hö förvaras. G.

Håi-mulä, f. hö-frö, boss. Håi-mul, n. id.
G. Fn. moli, m. smula.

Håi-slet, f. höslåtter. G. Fsv. hoyslet, f.
id. GL.

Hö-brea, f. sammanräfsadt och till torkning
utbredt hö, till mängden så mycket att deraf
blir en liten stack (såten). Sm. (Östra h.).

Hö-båga, -n, m. inrättning af vidjor, hvari
man lägger hö, för att bära det på ryggen,
vanligen från ”marsen ti fångsa”, d. ä. från logen
till ladugården. Mp.

Hö-frö, n. Polygonum viviparum.
Fröfylla, f. id. Jtl.

Hö-föra, f. en stång med tvärträ och
upphöjd båge vid ändan att föra eller skjuta höet
in på skullen. N. Sk.

Hö-grinder, m. pl. häckar på en hövagn.
Vg. (Vättle h. i Elfsb.).

Hö-hvólm, m. höstack. Ög. (Gullbergs h.).

Höja (höje), v. n. 1 torka och insamla hö.
Hj. Höi-gera (läs: höi-djera), v. a. eg. göra hö;
berga hö. Fl. (GK., K.). N. hoya, v. n. id.;
ns. hauen, torka gräset (B. W. B. 2, 605); nht.
heuen, heu machen, inberga hö; holl. hovijen, id.

Höj-stärk (n. höjstärt), adj. eg. höstark;
som gifver mycket hö. ”Höjstärt ängsland”,
bördig äng. Vb.

Höj-såton, n. liten höstack. Fl. (Ingo).
Hö-såta, n. id. Ög. Fn. heysáta, f. id. S. såta.

Hö-kórgar, m. pl. häckar på en hövagn.
Hökorge-grinder, m. pl. häckar rundtomkring
på en hövagn. Vg. (Vadsbo). S. håvar.

Hö-kuva, f. liten höstack. Kl. (Stranda). S.
kur.

Hö-körat, n. def. eg. hökörandet; höanden,
höbergningen. ”Vi ha lökkta hökörat”. Vm.,nk.

Hö-vevel (pl. -lar), m. rep (af hampa eller
bast), hvarmed hölasset ombindes. Sk. (Vemm.).
Höväl, höväle, m. Sk. (Ox., Ing.); höväling,
m. Sk. (N. Åsbo, Lugg.); höväle, höväling, m.
Kl.; vävling, m. id. Vg. Af sv. dial. vävla, v.
a. omlinda. D. d. høvævel. S. vöväl.

Hö-väder, n. 1) eg. godt bergningsväder för
hö. Nk., m. fl. N. høyvær, n. id.; 2) i
allmänhet godt, förmånligt väder. Nk.

HÅK, m. kåk, straffpåle för spöstraff. Nb.,vb.

HÅKA, i håka, i förlägenhet. ”Stå i håka”,
vara i förlägenhet. Hs. (Db.). Jfr häkigt.

HÅKEN, m. hin onde. Ul.,sdm. Håkkens,
håkksen,
id. Sdm.

HÅL 1, adj. 1) urhålkad, ihålig. Vb.,hs.,sm.,g.,
hl. ”Grana ä hål. Ve’en ä hål”. Innhòl, adj.
id. Hs. (Db.); 2) ihålig. ”Unner håla himmeln”.
Sm.,bl., 3) djup, tjock. ”I håla skogen”. Bl.,sm.,
kl.; 3) tom, uthungrig, glupsk. Hs.,vl. Fn. holr,
ihålig, tom; n. hol, a) ihålig: b) uthungrig: ”hol
å hækjen”, glupsk; fht., mht. hol; nht. hohl,
ihålig; fe. hol, id.; fsv. hola, v. a. urhålka. S.F.S.
5, 43. Cod. A. 13, f. 129; fn. hola, v. a. id.; moes.
ushulon, v. a. id. S. häla 1.

Hål-isare, m. ett snickare-järn till
urhålkning. Ög. (Ydre). Fn. isarn, n. järn.

Hålk (pl.-ar), m. något urhålkadt. 1)
urhålkad rund trästam till kärl; urholkadt kärl.
Sdm.,sm.,sk.,hl.; a) hvarje cylindriskt träkär!,
äfven af tunnbindare arbete. Sdm., m. fl.
Deraf deg-hålk, m. stor bytta, i hvilken deg syras.
Fl.; tjärn-hålk, m. smörjärna. Jtl.; b) stor
trälåda; deraf dranka-hålk, m. Hl.; mjöl-hålk, m.
Kl. (Stranda); c) kopp, brännvinsbägare. Hs.
(Bjur.); 2) bladet eller röret, som omsluter axet
eller blomstjelken. ”Kornet har gått i hålk”.
Sk., hl., bl.; 3) träkrans kring en brunn.
Brunnshålk, sauds-hålk, m. G.; 4) källa i en
träskartad omgifning. Hl. (Slöinge), sk. I Ullstorps
by af Ingelstads h. uti Skåne finnas två källor,
som kallas hålka(r)ne. Hålken, m. def. är
namnet på en surbrunn i Ydre h. af Östergötland.
Benämningen deraf att urhålkade runda stockar
begagnades och begagnas för att från källor
afleda vattnet. 5) storätare, glupsk menniska.
”Han ä en riktig hålk”. Sm.,kl.; 6) tjock, fet
pojke. Sdm.; 7) drinkare; öknamn. Ög. (Ydre).
N. holk, m. kärl; d. d. holk, hulk, m. a) större
urhålkad trästam; b) öppen brunn; c) röret
eller bladet, som omsluter sädesaxet; d. holk, m.
a) ihålig träknubb, som lägges öfver ett
källsprång; b) blad som omsluter ett ax; hulke,
brøndhulke,
trävirket af en brunn öfver jorden.

Hålka i sig, v. r. 1 dricka omåttligt. Sm.

Hålke, hölke, n. 1) litet kärl. Sókker-hölke,
n.; 2) litet urhålkadt trästycke. Smörj-hålke,
n. N. hl. Hälkä, f. stor träkanna. G. Fn.
hylki, n. litet kärl.

Hålker, m. stor pojke: stort gossebarn.
Ul.,nk.

Håll-brussjan, f. def. bröstgropen. ”Ja
har så ondt i hållbrussjan”. Sk. (Kjellstorps s:n
i Vemm.).

Hål-skog, m. stor, djup skog. Sm.
Håla-vägjen, m. def. vägen öfver forna skogen
Hålaveden, i Säby och Egeby socknar af Ydre h.
i Östergötland. Jfr hol.

HÅL, hålke, s. hal 1, 2.

HÅLA, v. n. 1 det drar, sträfvar; om både
helsa, sorg, beslut och förmögenhet. ”Dä hålar
mä’n”. Ög. (Ydre). S. hal 1.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0307.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free