- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
290

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - IDR ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


v. d. ångra; moes. idreiga, f. ånger, idreigon,
ångra. Jfr fn. idrar, f. pl. inelfvor. På samma
sätt brukas i N. T. σπλαγχνίζεσϑαι i betydelsen
känna medlidande, af σπλάγχνα, inelfvor.

Idras, v. d. 1 våndas, trängta, längta efter.
Sm. (enl. L——n). Itra sig, v. r. 1 ångra sig.
Kl. (enl. G. V. S.).

IDRÓTTA, v. n. vara sysselsatt. Sm. (enl. Ihre,
DL. 79). Fn. iþrótt, f. konst, handtverk, färdighet,
idrott. Jfr fn. iđ, f. arbete; flit; þróttr, m.
tapperhet, styrka, krafter.

I-DRÄGTIG, adj. drägtig; om ko. Ul. (Rosl.).

IDÄL, adj. okunnig. Dls. (enl. Lignell,
Grefskapet Dal, s. 109).

——IE. Ändelsen ——ie, som förekommer i flera
skånska ortnamn, är en sammandragning af höghe.
I medeltidsurkunderna Necrologium Lundense och
Liber daticus skrifves t. ex. Arrie, Ares-höghæ,
Gessie, Ges höghæ, Grefvie, Græfhoghæ, Fosie,
Foshöghæ.

I-FARA-KLÄDER, i-färds-kläder, i-färs-klär,
pl. dagliga gångkläder; sådana kläder, som man
färdas i. Sm. (Vestbo), vg. Fsv. ifaruklædhe, n.
pl. kläder. Sv. Pr. K. f. 3: "kropsins jfaruklædhe".
Cod. A. 27. f. 162. Sv. Järt. s. 113; ifara, v. a.
påkläda sig. S.F.S. 2, 1 h.; iföra, v. a. ikläda.
S.S. 1, 214.

IG, ik, pron. jag. Dl. Jeg,jig,ji,i, Vb. Jö, Nb.,
hs. Je, Bhl. Jak, id. Vg.,sm. Fsv. ik, iak; fn. ég,
ek;
fht. ih; nht. ich; moes. ik; lat. ego; gr. ἐγώ.

IG (n. iggt), adj. hemsk, dyster. Hs. (Db.).

IGEL, m. sädesbrodd. Vm. S. egel.

IGEL-KóTTA-SO, f. igelkott: Erinaceus
europæus. Nk. Isl. ígull, m. id.

IGEL-TÄND, adj. som har tänderna sittande i
oordning. Ul. (Rosl.).

IGELIN, adj. hygglig. Hs. (Db.).

U-igelin, adj. ohygglig, otäck. Hs. (Db.).

IGNA, ina, v. n. 1 hisna. Sk., hl. Igna, higna,
id. Bl. Hikks’n (ipf. o. sup. hikksnä), v. n.
hisna, häpna. Vb.

Igne-full, adj. rädd i eller för en fara; (den)
som anser det för farligt, hvilket icke så är.
Sk. (Harjager).

Ineli(g)t, igneli(g)t, adj. n. det som gör att
man hisnar. ”Dä ser så inelit ut”. Sk.,hl.,bl.
Jfr fe. ége, f. fruktan, förskräckelse; mht. ege,
f. id.; skr. eg, rädas, darra. Jfr aga, s. 2.

I-HÅLLEN, i-hållsen, s. hallda.

IJA, ia, v. a. 1 kalla någon I, ni. ”Ja vill
inte att I ska ia me, utan dutta (el. dua) me”.
Sm.bl. D. d. ite el. itte, id. (Slesvik); n. ia, id.

I JEDANS, adv. nyss. N. G. I andra
landskaper: ijåns, Sk.,bl.,kl.,fl., m. fl.; ijåns, ijånses,
ijånst,
Vg.; i åns, i ans, id. Hl.; i jånsnes, i
jånse
, Ög.; jånstis, Fl. (GK., K.); i jås, Dl. (Elfd.);
i jåss, Våmh.; i jånst, Nb. (Cal.); jönst, jönstes,
Ul.; jönstis, id. Fl. (Pargas). Fsv. jadans,
aþans, id. GL. Skaftav. v. 27; fn. ádan, id.;
bornh. i åns, id.

IKKEL (pl. ikklär), m. pigg, spets. Dl.

Ais-ikkel, m. ispigg. Dl. (Elfd.). D. d.
egel, egle, m. istapp; e. icicle; nfris. jökkel,
jögel,
id.

’Onns-ikkel, m. qvickan i hornet (på får,
getter, kor, oxar). Dl. (Elfd.).

IKKER, pron. eder. Dl. (Mora, Orsa). Fn. ykker.

IKORN, n. ekorre: Sciurus vulgaris. Fl. (Sjundeå
m. fl. socknar i Nl.).

IKT, ekt, f. gikt. Sm.,öl.,ög.,bhl. Fn. ikt, f.;
d. d. igt; mht. gihte, gegihte, n.; nht. gicht,
f.; holl. gicht, jicht; d. gigt, id. Troligen af fsv.
ganga (ipf. gikk), v. n. gå.

Ikt-värk, ikta-värk, m. giktvärk. Sm.,kl.,öl.
Ekta-värk, Ög.; itta-värk, gitta-värk, id. Bl.

IKT (ikkt), adj. n. ödsligt. ”Ikkt ställe”,
ödsligt ställe; en plats, der ugglors och vargars läten
genljuda och troll tros ega sina hemvist. Hs. (Db.,
Bj.). Af sv. ökn, m. locus desertus.

IKTA (ikkta), v. n. 1 hicka. Dl. (Elfd., Mora).
Fn. ikta, id.

Ikta (ikkta), f. hicka. Dl. (Elfd.).

IL 1, n. och m. 1) häftig vindstöt. Riksspr.,
men der masc. El, id. Nk.; 2) obehaglig, hastigt
öfvergående känsla i kroppen. ”Dä går en il över
me”; 3) hastig förändring i sinnelaget. ”Dä va
en il som kom över honom”, han fick hastigt ett
annat sinne. Äfven säges: ”dä kum en urr åt’n”.
Sm.; 4) lynne, sinnesstämning. ”Han jär på vrang
ilä eller han jär på ä vrångt il”. Vb. ”Han ä på

ond ilä”, han är på sin onda sida, ej i den goda
lunan. Mp. Fn. el, n. väderil; nyisl. jel, n.;
n. el, n. id.; d. d. il, el.

Ila, v. n. 1 1) blåsa hårdt. Hs.; 2) blåsa
kyligt. ”Dä ilar i lufta”. Sm.

Ilig, adj. 1) ombytlig; om väderlek; 2) fig.
som har ombytligt, ojämnt lynne. Vb.

Iling, ilning (pl. -ar), m. 1) hagel- eller
regnskur. Sm.,sk.,bl. Eling, iling, id. Nk. D.
iling, id.; 2) hastigt utbrott af värk, smärta.
Fróss-iling, svett-iling, Ög.——bl.; 3) rysning. ”En
iling gikk över mej”. Sk. m. fl.

Ilinga-tals, adv. rycktals. ”Dä kómmer
åt en ilingatals”. Ög.

Ilinga-väder, n. ilig väderlek, byväder, än
solsken, än regn. Sm. Ilingvär, n. Sk.,ög.;
ilningsvär, ilingavär, id. Bl. D. ilingsveir.

Ilninga-regn, ilinga-regn, n., regn-ilning,
n. byväder. ”Ilingaregn å kärringaträta vara
så länge ver(l)den står”. Sk. D. iilregn (D. V.
Ordb.).

IL 2, f. fotblad. Ö. Dl. Fsv. il (pl. iliar), f.
fotblad, fotsåla. S.S. 1, 190. Horol. f. 19 v. Spec.
Virg. s. 231. Cod. A. 27, f. 5. Cod. A. 29, f. 34
v. Tref. tidh. f. 166; deraf ila, v. n. ila, skynda,
eg. springa så fort att fotbladen under språnget
vändas upp. St. Rimkr. s. 79; fn. il, f. fotblad;
n. il, m.; fe. il, f.; d. d. il; nfris. eel, id. Jfr
skr. il, att gå.

Il-bråds-makk, m. krypande insekt, liknande
en tordyfvel, hvilken tros förorsaka värk och
sår (ilbråds-sår, n.) i foten, om man kommit
att trampa på honom. Dl. (Våmh., Elfd.).

Il-bråte, m. värk i fotbladet och hälen,
förorsakad enligt folktron af en ilbrådsmakk.
Dl. (Våmh.); il-wärks-makk, m. Dl. (Mora).

Il-hastug, adj. hastande i ilande fart. Hs.

Il-wärk, m. värk i fotbladet. Dl. (Mora,
Våmh.). Stygg-wärk, m. id. Dl. (Elfd.).

Tå-il, f. fotblad nära tårna. Dl. (Elfd.).

ILA 1, v. n. 1 dröja, uppskjuta, söla. ”Han
går å ilar”. Bhl.,sm.,hl.,sk. Yla, id. Sm. ”Ila
kommer aldri te hvila”, en sölare får aldrig slut
på det han har för händer. Gammalt allm. ordspr.
Fsv. ila, ijla, v. n. dröja. Rimkr. s. 151:

”oc bad om nattena alle gaa til hwijla
thy han wille eij længre med förræderij ijla”.

Jfr fe. eldan, ealdjan, dröja, uppskjuta; fht.
altjan, elten, v. n. id. (Graff 1, 201); alt, adj. gammal.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Mar 8 16:35:25 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0320.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free