- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
298

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - J ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


klandran, f. klander af jord. SML.; iorþa köp, n. köp
eller skifte af jord. ÖGL. UL. SML. HL.;
iorþalagh, n. pl. lagen angående jord. Sm.Kb.;
iorþalösn, f. lösen af jord. UL.; iorþa panter, m. fast
pant. HL.; iorþa ran, n. inkräktning af annan jord.
VGL. ÖGL,; iorþa skipti, n. a) jordaskifte. UL.
ÖGL. SML.; b) delning af egorne i en by emellan
jordegarne. VGL.; iorþa tal, n. jordegendomars
värde, utmärkt genom benämningen markland o.
s. v. UL.: iorþattari, m. jordegande. ÖGL.; iorþa
værn,
f. ed, hvarigenom klandrad jord af
innehafvaren försvaras. ÖGL.; iorþa værþ, n.
köpeskilling för såld jord. VGL.: iorþa væþsætning, f.
pantsättning af jord. UL.; iorþbro, f. mindre bro
af jord. HL.; iorþeghandi, a) jordegande )(
landboe. VGL.; b) subst. m. jordegare. VGL. UL.;
iorþæghande, m. id. SML.; iorþriki, iordrike, n.
jordrike )( himiriki, hælvite. VGL. UL. SML. S.
S. 1, 221 (fn. jarđriki, id.); iorþægha, f.
jordegendom. SML.; iordhdyn (iordön), n. jordskalf.
S.F.S. 4, 543; 7, 358 (fe. eord đyne, id.);
iordhhus, n. jordkällare, underjordiskt rum. S.F.S. 4, 296,
314 (fn. jarđhús); jordkupa, f. skansverk af jord,
uppkastadt emot byssoskott. S.F.S. 1, 3 h.:
iordsliker, adj. jordisk. S.S. 1, 118. Horol. f. 161 v.
(fh. jarđligr, id.); fn. jörd, jarđ, f. jord; fht.
eratha (Kero), aerdha, erdha, erda; mht. erde;
ffris. erde, irthe, erthe; fsax. ertha, erda; nht.
erde; ns. eerde; holl. aarde; fe. eorde, yrdh; e.
earth; d. jord; n. jor; moes. airþa; pers. gerd;
turk. jer. Lt. terra, f. och kelt. tir, synas vara
beslägtade och måhända uppkomna genom
ljudomkastning, så framt man ej kan betrakta terra
såsom uppkommet af lt. torrere och eg. beteckna
det torra landet. Jfr slutligen gr. ἒραζε, adv.
pa jorden, af hvilket ord man har slutat till ἒρα,
f. jord. Om hebr. אֶרֵץ, erez, jord, hörer hit, är
osäkert, äfvensom ordets ursprung.

JoLa-byte, n. utbyte af jord. Nk.

JoLa-goss, n. skatter fördolda i jorden (i
ättehögar, stenkummel o. d.). Nk.,sdm.

JoL-byggar, m. smått, gråklädt folk, som
tros bo under jorden. Jtl.

JoLe-pige, jolägen-tös, f. dotter som
ärfver hemmanet. Jtl. N. joragjenta, jorataus, id.

JoL-krypar, -n, m. löfsångare. Fl. (K.).

Jorda-jämkare, -n, m. landtmätare. Sm.
Jorajänkare, Nk.; joljänker, id. Ög.

Jor(d)a-fär, f. begrafning. KL,bl. Jolfäl,
jolafäl,
f. id. Ög. Fsv. iordhafærdh, f. id.
S.S. 3, 211. S.F.S. 4, 37; fn. jarđarför, f.; n.
jorfær, f.; d. jordefærd, id.

Jord-bröta, f. obanad väg genom mark
eller skog. Kl.

Jor(d)-bär, n. smultron: Fragaria vesca.
Riksspr. Jolber, Vb.; jolbär, Jtl.,mp.,dls.,vg.,
ög. Fsv. jordbær, n. Peder Månssons St. R.;
fn. jarđarbær.

Jor(d)-gubbe, -n, m. potatis. Nk.

Jor(d)-gubba-pråm, -en m. potatisvagn. Nk.

Jor(d)-humla, -n, f. Achillæa millefolium.
L. Ul.

Jor(d)-kronor, f. pl. Glechoma hederacea.
Nk.

Jor(d)-krypare, -n, m. en lira (i bollspel),
som går långs utmed marken. Bl.

Jor(d)-löpa, -n, f. liten gran eller tall, som
växer lågt och utbreder sig långsutmed jorden,
innan han skjuter upp. Användes till band på
träkärl. Vm.

Jor(d)-mor, jore-mor, f. barnmorska,
jordegumma. Sk.,hl. Jole-gumma, f. Vg. Fsv.
iordagumma, f. id. J. M. Yrt. s. 329; n. jormor, f.
id. Man har ansett att benämningen deraf
uppkommit att då ett barn blifvit framfödt, det
genast nedlades på marken af den biträdande
barnmorskan, hvarpå fadren, om han
godkände detsamma, upptog det för att
vattenösas och få namn. Dock är det ej osannolikt
att, enligt Ihres åsigt (gl. 1, 999) dessa ord
ursprungligen hetat jodmor, jodgumma, af fn.
jođ, n. barn, afkomma, son, dotter: ”ala jóð,
framföda barn. Rigsmál 8. Jfr fn. jóđungr, adj.
i barnaålder, jóđsjúk-kona, f. barnsängshustru,
jóđsótt, f. födslosmärtor.
Jor(d)-målare, -n, m. 1) landmätare. Sk.
(Ox., Skytts h.). Joramålare, m. id. Bl. D.
jordmåler, landmåler, id. S. måla. 2)
lyktgubbe; sken på fuktig mark. Benämningen
deraf att folktron föreställer sig att det är
vålnaden af orättfärdiga landtmätare, som efter
döden ej hafva någon ro, utan gå och mäta
ånyo på marken. Sk., bl. Ängamålare, m. id.
Bl.

Jor(d)-pära (pl. -rer), f. potatis. Sk.,hl.,bl.
Pära (pl. -rer), f. id. Hl.,bl. Jolpärer, f. pl.
Vg. (Mark). Joläpple, n. id. Dls.,vl. Deraf
jordpäru-ris, n. potatisfan. Dl.; jordpäru-strunk,
m. Dl. (Rättvik); jolpära-kål, m. Ög.;
päronrais, n. id. Dl. (Elfd.); joläppleland, n.
potatisland. Vl. N. jor-eple, n. potatis.

Jore-linne, n. linne, lakan till svepning af
lik. Sk. (Ox.).

Jor-skäl, n. jordskyld, afgift för brukande
rätten af jord. Bl.

Jor-sla(g), n. fläckar på väf och tyger,
som legat på fuktig mark och derigenom blifvit
jordslagna. ”Räkkan har bleet jorslauen, har
fått jorslav”. Sk.(Ox.). D. jordslag.

Jor-svala, f. Hirundo riparia. Sk.

Jor-öl, n. begrafningsgille. Sm.,bl.

Jor-äplen, n. pl. jordärtskockor. Fries,
Bot. Utfl. 2, 95.

Under-jordisk (def. -a, pl. -ske, def. -skán), f.
ett troll som bor i jorden, Hs. (Db.).

JOLK, s. holker.

JORTA, v. a. o. n. 1 idissla; om nötkreatur.
Bhl. (Vikorne), vl. (Nordmarks h.), dls. Jart,
järt
el. järtä (ipf. jartä el. järtä). Vb.,åm.,mp.
Jäärt, jäält, Jtl.; järva, jälta, id. Hs. Järmta,
1) id.; 2) äta långsamt. ”Kva siter ’et sjer å
järmtar ’et?" Fl. (Nerpes). Jämter (ipf. o. sup.
jämtra), idissla. Fl. (GK., P.). Järpter (ipf. o.
sup. järpta), id. Fl. (K.). Fn. jórtra, idissla; n.
jorta, id. Jfr beng. gâor, idisslande; gâorkátan,
idissla.

Jart, -en, m. 1) idisslande; 2) det som
boskapen stöter upp för att omtugga. ”Kon ha
mistä jarten”. Vb. Järt, m. Åm.,mp.; järv, m.
id. Hs. När kon ej kan idissla, tager man

tuggan från ett får och gifver henne åt kon. Fn.
jórtr, n. a) idisslande; b) tuggan som idisslas;
n. jort, f. id.; ir. ger, idisslande; jfr hebr. ֵגֶרֶה
gera, f. föda, som ett idisslande djur åter
uppdrager och omtuggar. Levit. 91, 3. Deuter.
14, 6.
</poem>

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:52:36 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0328.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free