- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
307

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - K - KAN ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Kana ut ett giftermål. Kana ut att något skall
gå så eller så”. UI. Fn. kanna, v. a. bese,
utforska, utransaka.

KANE, m., brö(d)-kane, m. brödstycke i
allmänhet, med bibegreppet: stort )( brö-bit, m, litet
stycke bröd. Ul. Jfr kana 1.

KANG (pl. -er), m. lång, nedhängande löf- eller
barrqvist; en af fruktens eller bärens tyngd
nedböjd gren. Vb. Kånga, kånge, f. bärklase. Hs.
N. kank, kånk, m. id.

Bjerk-kang, m. qvist af hängbjörk. Vb.

Bbanbers-kang, branbär-kang, m. qvist med
hallon på, hallonstjelk, som böjer sig under
tyngden af frukt. Vb.

Bär-kang, m. bärklase. Vb.

Dårj-kang el. darj-kang, m. hängande
granrisqvist. Vb.

Kanga, v. a. 1 afhugga (löf), afqvista. Åm.
Kaang (ipf. ), v. a. Vb.

Kangla, v. a. 1 hugga af löf till kreatur.
Åm. Kångäl (ipf. glä), v. a. id. Jtl.

Löv-kang, m. lång, nedhängande löfqvist. Vb.

KANGEL 1 (pl. kanglar), m. kotte af furu el.
gran. ”Stora kanglar”. Åm.,bhl. Kångel (pl.
kånglar), m. Fn. köngull, m. kotte; n. kångel,
kångul,
m., kångle, kungle, f.; d. kongel, id.; ir.
i>ceangail,</i> f. klase: ”a bunch of gropes, berries",
af ceang, v. a. att binda; ceangalt, m. paket,
bundt. Jfr kang, kjägäl.

KANGEL 2, s. kangla 2.

KANGLA 1, v. n. 1 hålla sig till det andra
könet; säges både om män och qvinnor. Hl.
(Skällinge). Jfr hanglä.

KANGLA 2, v. n. 1 göra ett arbete dåligt, göra
en sak flera gånger utan att hon blir väl gjord.
Hl. (Skällinge). Kangäl (ipf. o. sup. kanglä), 1)
id.; 2) med möda göra något; brukas i förening
med ett annat verb, hvarmed det sammanbindes
genom óg (och); 3) gå vacklande och med
mycken svårighet, t. ex. efter sjukdom såsom en
tillfrisknande. ”Han a vodhtä sä mått dill säg nu,
att’n ändteligen jär sä kangäl säg frå sängja dill
spisom”, han har nu blifvit så pass förbättrad, att
han ändtligen kan vackla från sängen till spisen;
4) dingla, hänga vid. Vb.; 5) bära med möda och
ansträngning. Fl. (Öb.); 6) famla med händerna
efter något. Åm. Jfr kångla.

Kangel, n. hinder, krångel. Sm. (Vestbo).

Kangla, f. 1) en dålig arbetare, slarf. Hl.;
2) lat menniska, vräkling. Fl. (Öb.). Kangel,
n. 1) en person, som går mycket illa eller af
kroppssvaghet ej förmår gå upprätt och säkert;
2) som ej kan göra något dugligt; odugling. Vb.

KANGRO, m. spindel: aranea. Nb. (N. Calix).
Kångro, Jtl.,hj.,mp. (Njurunda); kangero,
kangerövel,
Hj.; kangero, kangerovel, kangerövel,
kångerövel,
Vb.; kångero, Mp.; kängro (hårdt k), Nb.
(Ö. Cal.); kangerot, Nb. (Pite); kranghövel, id.
vb. (Skellefte). Öfverallt masculinum. Ordet
lånadt från finskan. Fin. kanguri, kankuri,
väfvare; kangas, väf; fn. köngulló, köngul-vafa,
kangul-vafa, köngulrofa, köngrvafa, kangulrova,
gaungullo,
spindel; n. kångro, kånglo, kångle,
kingel,
f. id.; mht. kanker, m. ett slags spindel; ns.
kanker, m. spindel (Danneil, 95); nfris. kunker,
id. (Outz., 173); ns, kankelbein, långbent spindel:
Phalangium opilio (Schambach).

Kangro-väv, m. spindelväv. Nb. (Cal.).
Kangerots-väv, m. Nb. (Pite); kangelväv, m.
Sm. (Vestbo), bl. (östra h.); kångelväv, m. Vg.;
kangro-nät, n. Jtl.,nb. (Cal.); krang hövelnät,
n. id. Vb. (Skellefte). N. kångle-væv,
kånglo-væv, kångro-væv,
m. spindelväf; fn.
köngullóarvef, kangulvavo vef, m. id. (Barlaams saga).

KANGS, adj. yr, lekfull, yster; om barn, som,
förmaningar oaktadt, svärma omkring och lufvas
med sina jämnåriga. Hs. (Bj.). Kång, kånger,
adj. 1) qvick, liflig; 2) modig, yr; om hästar.
”Hästen ä kång”. Kl, (Tjust, Stranda), sm.
(Öst-bo); 3) löpsk, kåt. Kl.

Kang-vis, adj. 1) sjelfklok; 2) frågvis,
vettgirig; om barn. Vb. (Löfånger).

Kångäs, v. d. 1) göra narr af, skämta med
någon på opassande sätt. Mp.,hj.; 2) göra
tvärtemot. Jtl.

KANIFFLÄS, s. karnyffla.

KANK, s. kanke.

KANKA, kånka, v. n. 1 1) gå långsamt. Fl.
(Kymito), Wormsö, Nukkö; 2) med möda bära
något mycket tungt, släpa eller draga något tungt,
som kommer en att vaekla. ”Kånka å bära.
Kanka å släpa. Kanka på ungen. Han kånkar å bär”.
Mycket allm. Kaank el. kåånk (ipf. kånkä), id.
”Han kånka å bar hä’n vórkä”, han sträfvade och
bar hvad han förmådde. ”Hon kånka å bar
pojken heele vägjän”. Vb.; 3) vackla hit och dit. Nk.;
4) rida sakta eller illa, sitta ostadigt till häst. Ul.,
sdm.,ög.,sm.; 5) resa af och till, flacka omkring,
företaga onödiga färder. Sdm.; 6) vara försumlig,
lat, drifva sysslolös. ”Der gekk han å kånka te
sent”. Sk. (Vemm., Ox.). Jfr moes. gaggan, v.
n. gå; fht. gangan, kancan, id. (Graff 4, 69); skr.
gâ, ćanć, id.

Kank, n. bärande eller släpande af något
tungt. Ög.

Kanka-ball, m. nattjägare; karl, som ifrigt
jagar efter fruntimmer. Fl. (Ingo). Jfr ball

Kanke, m. sämre häst, som går långsamt;
med möda släpar sig fram. Kl.,bl.

Kanke-ruka, f. liten klump som bäres på
ryggen. ”Du sitter sóm e kanke-ruka!” Ög.
(Ydre).

Kankla, v. n. 1 söla, försumma, spilla bort
tiden. ”Vi hade nókk kómmit så fort sóm ni,
men vi kanklade på kruet”. Sk. (N. Åsbo).
Kånkla, kunkla, konkla, kongla, v. n. vara lat,
spilla bort tiden, drifva fåfång. ”Han går å
kunklar”; om försumlige arbetare. Sk. (Onsjö,
N. Åsbo). ”Kongla bórt tiden. Di konglade
hid å did”. Sk. (Ox., Skytts h.).

Kanklare, m. sölare, som ej blir färdig. Sk.

Kankle-påse, -n, m. sölare. Sk. (Lugg.),
Kånkle-raja, -n, f. Sk. (N. Åsbo). Kånkle-raj,
-en,
m. Sk. (Lugg.). Kånkla, -n, f. id. Sk.
(Onsjö, Lugg.).

Kankleri, n. söleri. Kånkel, n. id. Sk.

Kånkled, adj. lat, trög, sölig. Sk. (N. Åsbo).

KÅNKA SEJ, v. r. 1 sno sig, vrida sig; om garn.
”Garnet kankar sej”. Sm. (Östra h.).

Kank, m. knyck. ”Slå en kank på nacken”.
Bl. Kanns, m. id. ”Slå en kanns på nakken”.
Ög.

KANKE, s. kanka.

KANKE, kånke, m. hönstupp. Åm. Kånke, m.
id. Jtl. Kank, m. id. För att söka efter en
drunknad person medtages på båten en kank,
hvilken då båten kommer öfver stället, der den
drunknade ligger, tros gala ocb dymedelst
tillkännagiva att kroppen der finnes. Vb. Ordet synes
vara en utvidgad form af kókk (kåkk), m. tupp.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 11 21:21:06 2018 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0337.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free