- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
311

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - K - KAR ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

(Skarab.), kl. (Stranda), vm. Katebjörk. Kl.
(Tjust); kåtbjörk, id; Sm. (Jönk:s l.).

Kart-näver, m. 1) näfver med skorf och
knölar; 2) sådan näfver, som tages af trän,
hvilka förut varit afbarkäde. Sdm.

Katig, adj. skroflig; om den grofva barkytan
på näfver. Sm.,kl. (Tjust). Karti(g), id.
Karti näver”. Ög.


KARST (pl. -a, def. -an), m. träbit som sättes
under spikhufvudena då tak af mindre torra
bräder uppspikas. Hs. (Db.).

KARTA, 1) v. a. 1 rifva, klösa, klå. Sdm.; 2)
v. n. a) klättra, speta uppför krypa uppför berg,
i trän o. s. v. ”Karta opp på väggen. Karta
ópp i ett trä”. Nk.,sdm.(Ornö); b) krypa på
händer och fötter. ”Karta i kring på gólve”; om små
barn. Nk.; c) karta sej ópp, komma upp, vinna
framgång. Karta sej fram, id. Nk.,vm.

KARTIG, s. katig.

KART-MÅLARE, m. landtmätare. Sm.

KARUG, s. kar(l).

KARUSSA (pl. -ser), f. ruda: Cyprinus carassius.
Sk. D. karuds el. karudse; nht. karausche.

KARV 1, f. korg (att bära t. ex. fisk i), större
och gröfre korg. Bhl. (Elfs., Vik.), Nora bergsl.
Kórv, m. id. ”Ja har en pölsa i kórven”. HI.
(Harplinge); kórv, kórr, m. id. Sk. Fsv.

karfva, f. korg. S.S. 2, 68; fn. karfa, körf, f.; d.
kurv; ns. korv (B. W. B. 2, 853); mht., nht.
korb; fht. chorp, chorb, corb, m. (Graff 4, 486);
e. dial. corf; lit. kurbas; ryss. kórob; lat. corbis,
id.; æth. karabo, vidjekorg.

KARV 2, n. kummin: Carum Carvi. Bhl.
Karve, id. Dl. (Lima, Särna). N. karv, karvi, n.

KARVA 1, v. a. 1 1) eg. sönderskära smått,
skära sönder i små bitar. Riksspr. Kaarv (ipf. ),
id. Vb.; 2) göra utskärningar i trä. Nk. N.
karva, skära i små stycken; d. karve, id.; fe.
ceorfan, sönderskära smått; e. carve, skära före;
sticka i koppar; bildhugga; holl. kerven,
sönderskära smått; nht. kerben; ns. karven (B. W. B. 2,
744).

Karv-stikka, -n, f. karfstock, hvarpå genom
en inskärning af streck med rödkrita eller bläck
upptecknas dagsverken och andra tjenstbarheter,
eller ock renkreatur som en Lapp sköter åt en
annan. Vb. Nht. kerbstock, kerbholz; ns.
karfstok (B. W. B. 2, 744).

KARVA 2, v. a. 1 arbeta, göra. ”Karva till en
häkk. Ja fikk karva mä honom en lång stund,
innan ja fikk i kull honom”. Kl. Fsv. gera,
gæra,
göra: på runstenarne kera, kara, kerva,

kiarva,
id. (Liljegren, Runlära, 78, not. 5); fht.
garwên, garawén, garawjan, præparare, ornare (Graff
4, 243); mht. garwen, gerwen; pers. kerden.

Karv, n. arbete. ”Dä ä ett rysligt karv”. Kl.

KARVA 3, -n, f. läderbandet som sammanhåller
hand- och slag-valen på en slaga. Hl. (Morup).
Hilla, plejelshilla, f. id. S. Sk.; plejel-hilla, f. Hl.
(Karup).

KARVE, s. karge.

KARVEL, m. stycke timmer eller bjelke,
hvarpå något hvilar. Vb. Jfr karva 1.

KARVLIG, adj. som gerna vill äta; säges ofta
om den, som äter mer än vanligt. Sdm.
(Strengnäs södra skogsbygder).

KAS 1, interj. bort! Utrop, då man bortdrifver
eller skrämmer bort kattor. ”Kas katta!” Allm.
Kass, id. Sm.,bl. Måhända af kasa, v. a. köra

bort, skrämma bort; (s. kasa 3) eller ock att kas
här egentl. betyder katt; jfr fin. kasi, katt;
nordtschud. kasi, id. (Acta Soc. Scient. Fenn. 6, 88).

KAS 2 (pl. kasor el. kaser), f. tunn spån,
hyfvelspån. Hs.,vl.,kl.,hl. Kasa (pl. kaser), f. id. Nk.
Jfr kasa 1.

Hövel-kaser, f. pl. hyfvelspån. Vg.

KAS 3 (pl. kasor), f. och m. 1) hop, hög,
samling af hvarjehanda, såsom stubbar, ved, ris för
att brännas m. m. Vb.,mp.,jtl. Kas (pl. ~ar), m.
id. G.,åm.; käs (pl. -ar), m. id. Nb. (Ö. Cal.);
kase (pl. -r), m. Dl.; kasa [ ͝ ͝ ] pl. kasar, m. id.
Gstr., ul. Kasar av sten, jättekast. Fl. (Nl.).
Kase (def. kasen, pl. kasa, def. kasan), rishop.
Hs. (Db.); 2) liten hög af stickor, små stenar m.
m. att utmärka stället, der bollen stannar i
pärkspel. G.; 3) liten stack. Maur-kas, m. myrstack.
Hj. Mår-kas, m. id. Åm.; 4) liten torkad ruka
(spillning) efter fäkreatur; begagnas på den
skoglösa slätten af fattigt folk till bränsle. Kas, kase,
m.; deraf kokase, m. Sk. D. kokase, id.; 5) en
famn ved (10 qvarter hög och bred, 6 qvarter
lång). Dl. (Kopparberg). Kas (pl. -ar), m. id. Nk.;
6) hög af qvistar, stubbar och annat skräp på ett
svedjeland, som samlas att förbrännas. Kase (pl.
-sar), m.; kås (pl. -ar), m. Hs.; kasa (pl. -r), m.
id. Fl.(Nl.); deraf 7) ett sålunda brändt och

derefter besådt svedjeland. Dls.,vl. Kåse (pl. kåse,
def. kåsen), litet svedjeland. Hs. (Db.). I den
7:de bemärkelsen är ordet måhända snarare
härledligt af kasa 4. Fn. kös (gen. kasar), f.
samling, hop: congeries; n. kos, kås (pl. kasir), a)
hop, samling; b) samling af nedhuggen skog och
buskar, som utspridas och uppbrännas på ett
jordstycke för att göda jorden; c) besådt svedjeland;
fin. kasa, hög, hop, puu-kasa, vedhög; ryss. kostér,
timmerhop, en hop af torra trän; skr. kaksa, m.
samling af torra trän. Jfr kås 1.

Dyng-kas, m. dynghög. Åm. Dingkasa, m.
id. Hs. (Bj.).

Gönings-kas, f. gödselhög. Vb. S. gynna 2.

Kasa, v. a. 1 lägga i hög, samla i hög.
”Kasa ved, kasa kornband. Åm.,mp. Kasa
(ipf. o. sup. kasa), id. ”Kasa korn-kärvar”,
hopsamla 12 kornkärfvar i hvar kase på åkern;
en sådan kase kallas skyl. Vb. Kasa, v. a. id.
Nb. (Ö. Cal.); kåsa i hop, v. a. id. Nb. (Lule);
kasa i hop, v. a. id.; om ris och trän. Fl. (Öb.).
Kasa svedjor, bära hop högar af ved och ris
på ett jordstycke och bränna dem. Hs. Fn. kasa,
v. a. lägga i hög, sammanföra till en hög; n.
kasa, v. a. a) id.; b) nedbryta hopvis, i
synnerhet trän; fin. kasan, v. a. hopa, samla i hög.

Kas-föra, v. a. 2 sammanföra ris m. m. i
hopar på svedjor för att uppbrännas. Fl. (Ingo).

Kysling, köjsling, m. liten hö- eller
kornstack. G.

Kyslä, v. a. 1 lägga samman (hö) i små
stackar. ”Kyslä i hop håi”. G.

Ris-kas, f. en större rishög. Vb.,åm. (Arnäs
s:n). Ris-kas (def. -an), m. Fl. (Nerpes);
rais-kas, m. Dl. (Elfd.); raiskase, m. id. Dl.
(Våmh.).

Spån-kas, f. spånhög. Vl.

Val-kas, f. hög af hopstapladt timmer och
skräp. Vb. S. val 1.

Valbórgs-kase (pl -sar), m. högar af ris
och stockar, som brinna valborgsmessoafton. Ul.

KAS 4, f. mos, créme. Bära-kas, ranbärs-kas,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:37:55 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0341.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free