- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
322

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - K - KIS ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


KISA 2, v. a. o. n. 1 sträfva, anstränga sig.
”Kisa fram mä den stenen! Kisa på!” Sk.,bl.

KISLA, kisluger, s. keta.

KISPA, kispe, s. gispa.

KISS, kissa, kisse, kisselfull, kissepusen,
kissong, kissla,
s. katt.

KISTE-KAMMERS, s. kummers.

KISTE-NAGEL (pl. -glar), m. mindre böld,
spikböld. Nk.,vg.,dls.,hl. (Kolfstorp, Värö, Ö. Karup).
I Halland lägger man barn i en kista före dopet,
på det att kistenaglar må förekommas.

KISTENE, n. propr. Kjersti. Sk. (Ox., Skytts
h.). Kitta, 1) id. Hl.,sk. (Ing.), bl. (Bräkne),
ög. Kitt, id. Fl. (Öb.); 2) skällsord till
fruntimmer; mest i sammans, t. ex. ”hon ä en räkti
snål-kjitta”. S. Sk.

KITTA (kjitta, ipf. o. sup. id.), v. n. smyga
sig fram. Hs. (Db.). Jfr kuta, kytta.

KITTA 3, s. keta.

KITTA 4, s. kätte.

KJAGGLA, v. n. 1 1) tugga illa och långsamt,
mumsa; 2) gnata, ständigt knota öfver samma
sak. Vg. Jfr käk.

KJAMS, kjamsa i hop, s. kamm.

KJARNE, m. kärne. Vg. Kännä, id. G. Fsv.
kiarni, kiærni, m. id. S. Brig. Up, 1, 13. Sv.
Med. Bib. 1, 268, 300. GI. Ordspr. 861; fn.
kiarni, m.; d. kjærne; fnt. kerno; mht. kerne, kern.

KJAS, n. kelande; smekord, joller. N. Hl. Jfr
fn. kias, n. smicker: adulatio; kiasa el. kiassa,
v. a. kela, smickra.

KJAVA el. kjeva (ipf. o. sup. kjava el. kjeva),
Y. n. springa, småspringa. ”Kjava ti snön”. Vb.

KJEKJEN, adj. djerf; efterhängsen. Jtl.

KJEV (läs: tjev), n. kådigt trä, fura. Jtl.

Kjev-ve(d), m. kådaktigt stycke af tall. Jtl.

KJEV, kjeva, s. kaja 1.

KJINTELE, kjintelin, s.. kinn 2.

KJOL (def. -en, pl. -ar), m. 1) öfverrock. Vm.;
2) lång mansrock med ståndkrage och vida skört,
som stundom nyttjas af äldre bönder vid
högtidliga tillfällen Sk.(Ox.,Skytts,Torna,Ing.h.), hl.
K höres i detta ord ofta hårdt i Skånemålet. N.
kjol, kjole, m. öfverrock; fn. kjoll, m.; d. kjole,
m. id. Jfr kjorsle.

KJOLV (def. -in), m. isbill, redskap att hugga
hål på isen med. Väkarin, m. def. id. Fl. (Qv.).
Jfr kolv.

KJORSLE (def. kjorseln, pl. kjorsla, def.
kjorslan), m. kjortel. Hs. (Db.). Kjosl, m. id. Dl.
Delsboqvinnan har 3 slags kjorslar: 1)
vönndagskjorseln, hvardagskjorteln med enkla rynkor på
vanligt vis; 2) lagnkjorseln, med 3 eller 4 tums
bred hop-pinnad massa af fina rynkor under
linningen baktill. Under denna rynkestad lägges den
öfriga delen af kjorteln i breda veck, som kallas
lagne (lagn, f. sing.), hvilka bildas och slätas med
strykjärn. Af den ifrågavarande rynkstaden
kallas en sådan kjortel vanligen sma-rynke-kjorséln;
3) lagdkjorseln, hvars hela bakre del utgöres af
en massa rynkor, som gå från linningen ända ner
till den röda listen nedantill. Tre våder rynkas i
hop till en enda bredd och så snart denna
praktkjortel är nyttjad drager Delsboskan 6 eller 7
trådar genom alla rynkorna och pressar ihop
honom, så att han skall behålla formen. Dessa
långa rynkor kallas endast rinkjor, f. pl., men ej
lagder, såsom Lénström uppgifvit. Fsv. kiortil,
kiurtil, kiortel, kurtil,
m. a) rock. S.S. 1, 176;
3, 208. GL.; b) kjortel. SML.; fn. kyrtill;; d.
kjortel; fe. cyrtel.

Kjökel, kjökel-säkk, m. ficka, byx-ficka;
kjortel-säck. Vg. (Vadsbo).

KJUL, kjule, kjulp, s. kyl 1.

KJULP (pl. -ar), m. ax-skott; stjelken hvarpå
axet bildas; om säd. ”Säden står i kjulp”, säden
håller på att gå i ax. ”Gå i kjulp”. Bhl.

KJURRA (pl. -ror), f. fnurra på en tråd; knut
som slår sig af sig sjelf på en tråd. Vg.,sm.
Jfr köra, f.

Kjurba sej, v. r. 1 sammanbinda sig, att
man med möda kan upplösa honom. ”Tråden
kjurrade sej”. Sm.

KJURÄN, m. pl. def. läkten i kornladan,
hvarpå säden upplägges. Åm.,ul. Kjöran, m. pl. def.
id. Hs.(Db.,Bj.).

KJUS, m. hörn af en säck eller påse. Hl.
(Voxtorp).

KJUSA (pl. -sor), f. aflång, trång dal mellan
berg eller höjder. Allm. Kjösa, f. id. Ul. Kås,
f. id. Kl. (Södra Möre). Deraf har troligen Tjust
härad sitt namn. Fn. kjós, kvós, f. trång dal, den
innersta ändan af en dal eller klippklyfta.

Skogs-kjusa, f. skogsdal, dalsänkning i
skogen; dal, bevuxen med skog. Sdm.(Ornö).

Åker-kjösa, f. åker belägen i en dal. Ul.

Äng-kjusa, f. äng, belägen i en dal. Kl.

KJUTTRA, v. n. 1 kjvttra å tuttra, darra,
rysa af köld. Vg.

KJYTTJE, s. kusse.

KJÅGA, kjågig, kjåka, s. tjå 1.

KJÅK, kjåke, kjåkelänk, s. käke.

KJÅKE (def. kan, pl. kjåkar), m. kälke. ”Ränn
å kjåkam”, åka kälke. Dl.(Våmh.,Östnor,Orsa).
Kjåkje, m. id. Dl.(Elfd.). Kjalk, m. id. Vb. Fn.
kiálki, m. kälke.

KJÄGÄL (def. kägla), f. kotte af gran eller
tall. Grankjägäl, tållkjägäl. Vb. (Nordmal.), åm.

KJÖKEL, kjökel-säkk, s. kjorsle.

KJÖL, m. sumpig slåttermark, ofta belägen
flera mil från hembygden, vid foten af skogbevuxna
berg; myrslog af större vidd. Ö. Dl., hs. Kjäl,
m. Jtl.; kjöl, kjäl, m. id. V. Dl. Kjöl, kjal,
kjel,
m. högländ trakt, ofta bevuxen med skog.
Vb.,åm. Fn. kjölr (gen. kjalar), m. a) köl; b)
bergås. Deraf namnet på Kölen el. Seveberget
N. kjol, m. a) fjellrygg; b) grässlätt på ett fjell.
Jfr fsv. fiat kiol, m. flatt land eller sjö på höjden
af en bergsrygg. HL.

KjöL-mark, f. sådan mark. Hj.

KjöL-slog (pl. -ar), m. aflägsen sumpig äng,
vid foten af ett skogbevuxet berg. Dl.

KJÖR, n. 1) eg. utslag på små barn; 2)
klåda. Jtl.

KJÖSA, f. Agrostis spica venti. Åker-kjösa, f.
id. UI. Wahlenberg, Fl. suec.

KLABB 1 (pl. -ar), m. klippa eller holme i
hafvet; bergsklack i sjön, som tidtals ligger under
vattnet. Ög.,vg., Åland (Kökar). Klabbe, öklabbe,
m. id. Kl. (Stranda), sm. (S. Vedbo). N. klubb,

m. ”bjergpynt”; mht. klapf, m. klippa (Ben.
1, 834); kärut. klapf, m. ”grosser, abschüssiger fels”

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:37:55 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0352.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free