323 (Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket)

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - K - KLA ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

(Lexer, 159); bay. klapf, klopf, m. klippa (Schm.
2, 361). Jfr kåbb.

KLABB 2 (pl. -ar), m. 1) eg. kort, men tjockt
trästycke. Riksspv.; 2) mindre sågstock. Gstr.
Klabbe, m. id. Hs. Klåbb, m. a) kubbe,
stockända. Fl.(Öb.); b) ett stort flöte på fiskgarn, der
repet bindes fast. N. G.; c) frodigt och klumpigt
barn. ”Ho je in thålin klåbb”. Fl. (Öb.); 3)
klump, kloss af trä eller annat ämne. Ve(d)klabb,
m. Sdm. Klubb, m. palt. Dl.; klobb, m. id. Jtl.;
4) kort och tjock pojke. Vb.; 5) grof, ovig
menniska. Sm.,bl.; deraf klabfet, stokkfet, adj. Vb.

Horn-klabb (pl. ar), m. till sammanlänkning
af dragoxar. Sdm.

Klabb-strömming, m. stor strömming, som
fås sent om hösten; kallas så af klabbarne, som
uppbära noten. Hs. (Db.).

KLABBA, v. a. o. n. 1 1) eg. klena på, smeta,
stryka på. ”Klabba lim på spisen. Målaren
klabbar på hela högar me färg”. Riksspr.; 2) uträtta
eller göra något illa. Bl.,kl. Klabba ti väjs. Sk.;
klabba åsta, Sm.; klabba mä nået, Vg.,kl.,sk.; 3)
hänga vid; om snö. Nk.—sk. Klåbb (ipf. -ä), v.
n. klibba, fastna vid. ”Hä klåbbä unnär
hästfotom. Hä klåbbä unnär slädameja". Vb.; 4)
klabba ópp, hosta upp (slem). ”Hon klabbar ópp så
meed”. Sk. (Onsjö); 5) klabba på, piska, slå. Vm.,
nk., m. fl.; 6) klabba ner sej, smutsa ner sig.
Nk.—bl.

Klabbare, m. den som uträttar eller gör
något illa; fuskare, klåpare. Sk.

Klabb, n. fusk; det som uträttas eller göres
illa. ”Dä ä bara klabb". Sk.,hl.;bl., m. fl.

Klabba, f. fruntimmer som uträttar eller gör
något illa. Bl.

Klabbed, adj. 1) klibbig; 2) klåpig; 3) grof,
otymplig. Sk. Klabbig. Bl. N. klabben; d.
klæbende, klibbig, vidhängande.

Klabbe-dask, m. 1) en som gör något illa.
Vg.; 2) stryk, hugg. Vl.,vm.,nk.,vg.,sk.
Klabask, n. Ög.

Klabb-sme(d), m. fuskare. Sk. (Ox., N.
Åsbo).

KLADD 1 (pl. -ar), m. 1) ett stycke deg eller
annat råämne, som ännu ej erhållit sin tillbörliga
form. Vb.; 2) våt lerkoka. Fl. (Ingo); 3) fläck,
sudd. Ög.; 4) fuskare, klåpare. Vb.—vm. Kladder,
kladdare, m. id. Ög.; 5) klimp; det som är af
ringa storlek eller antal. ”En kladd ru, gröt,
smör, ler, fólk, pengar”. Sm.,sk.,hl. Klådd, m.
id. Hl. Klodd, m. klimp, kluns af snö eller lera.
Fl. (Ingo). Ns. kladde, orenlighet, smuts (B. W.
B. 2, 779); holl. klad, f. fläck, smuts; d. klad.

Kladda, v. a. o. n. 1 1) kludda, nedsmutsa,
klåpa. ”Kladdar å skriver. Han kladdar mä’et”.
Sdm.,vm.,ög., m. fl.; 2) trycka ned, hop;
klämma. Klaadd (ipf. -ä). ”Kladd int ne sängkläa!”
Vb.; 3) slå. ”Kladda på en”. Vm. Ns.
kladdern, kladden, kludda (B. W. B. 2, 779).

Kladdig, adj. 1) eg. smutsig, nedsmord.
Riksspr.; 2) slarfvig, palltig; 3) berusad. Vg.,
ög.,sm., m. fl. Kladdi el. kladdu, a) grof,
otymplig; b) rusig. Vb.

Kladdrig, adj. ojämnt, fläckvis bebyggd; om
en stad, der stora mellanrum finnas mellan
husen. Vg. (Vadsbo).

Kladd-verk, n. fuskverk, odugligt arbete.
Sm. m. fl.

Klådda, v. n. 1 klimpa vid: om snö eller
lera. ”Hä ä jämmerli svårt att fälas hä
klåddar så unde hästföttren”. Fl. (Ingo).

Klåddog (n. -ot), klåddig (n. -t), adj. om
sådant väglag. ”Föret ä så klåddot”. Fl.
(Ingo).

KLADD 2, ung häst (omkring 2 år gammal),
som ännu ej blifvit utskuren. Sk. (N. Åsbo,
Bjäre), hl.,vg. D. d. klodd, kloit, m. unghäst, föl.

KLAFFA, v. a. 1 tadla, baktala. Sm. (enl.
L-n). Nht. klaffen; gl. d. klaffe (Kingo).

Klaffare, m. tadlare. Sm. (enl. L—n). Gl.
sv. klaffare, m. id. Sv. Bib. (Ordspr. 26: 20);
d. klaffer, id.; mht. klaffare, klaffer, m.
pratmakare (Ben. 1, 835); nht. klæffer, id.; slav.
klaffar, id.

KLAFFSA, v. n. 1 om smutsigt väglag, i
synnerhet om vintem, då snön håller på att vända
sig i vatten. Nk.

Klaffsuger, adj. i. q. gloffsuger. Nk.

KLAGA, v. a. 1 anklaga. Fl. (Pargas). Klava,
v. a. klaga, klaga öfver. Sk. Fsv. klaga, v. a. o.
n. a) klaga; b) klaga på el. öfver någon. S.S.
2, 20; c) förkunna, säga. Rimkr. 156; fn. klaga, v.
a. anklaga; fht. klagôn, klagjan, klagên, id. (Graff
4, 549); nht. klagen, id.

Klavens-löst, adv. oklanderligt. S. Sk.

KLAJSUG, s. klessig.

KLAIVA (pr. klaiv, pl. klaivum, ipf. klev, pl.
klivum, sup. kliviđ), v. n. klifva. Dl. Kläiva (pr.
kläivur, pl. kläive, ipf. klaiv, pl. klivu, sup. klivi),
id. G. Klyv (kläu, klivi), id. Fl. (Öb.). Fsv.
kliva, klifva, id. UL. Cod. Bur. s. 134. S.S.
1, 90. St. Rimkr. 192; fn. klifa (kleif, klifit), n.
kliva.

Klev, n. stätta, ställe på en gärdesgård der
man klifver öfver. Sm.,öl.,sk. (Onsjö). Klöv,
n. id. Bl. Klevstätta, klivstätta, f. id. Sm.,ög.
Klyvstätta, f. id. Ul.

Klissa, v. n. 1 klifva ofta, klättra. ”Klissa
över gäret”. Vg.,hl. Klissa, klyssa, id. Hs.

Kliv, n. steg; eg. steg af den, som står i
beredskap att öfverskrida ett råmärke, stiga öfver
en hägnad. ”Dä ä ett kliv milla live å
döden”. Nk.

Klufsa (-a, -a), v. n. klänga, klifva. Hs.
(Db.).

KLAK, klag, adj. 1) skör, klen, spröd; lätt
afbrytlig. Sk. Klaker, klager, klök, Hl.; klak, Ög.,
sm.,kl.; 2) böjlig; t. ex. om käppar. Sk. (Onsjö),
bl.; 3) sjuk, svag, magtlös. Sk. (Harjager, Onsjö),
sm.,ög. Klök, svag, oförfaren. Vg.; 4) smärt och
smidig. ”En klag å grann kar”. Sk. (Ox.,Skytts,
Onsjö). Fn. klökkr, adj. a) böjlig; b) svag, rädd;
n. klökk, mjuk, späd; svag.

Klökk-spunnen, adj. ojämnt spunnen.
”Klökk-spunnet garn”. Hl. (Värö).

KLAK, klåk, klök, adj. frodig, fet. ”Klak säd,
åker. Klak kalv, klök säd, klök stut”. Sm.
Klåk, 1) bördig, väl gödslad; om åker. Kl.,öl.,bl.;
2) frodig, växtlig; om gröda. ”En klåk väkst”.
Kl.,bl. Klåk, klök, a) id. ”Klök sä, åker”.
Ög.,sm.; b) fet; om barn och kreatur. ”Klökt
barn”; c) mägtig, stark; om foder, mat. Ög. Klök,
kry, munter. Sm. (Vestbo). Klak, stark, storväxt.
”Han ä klak”. Bl. (Gemsh.), sm.

Klåka, v. a. 1 göra bördig och fet, gifva
saft och must; om jorden. Kl.

KLAKE, m. 1) tillfrusen orenlighet på gator.
Krake, m. id. Ög. Klaka, halka, isgata. Fl.(GK.);
2) frusen mark utan snö, käle i jorden. Hs.,gstr.,

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/dialektl/0353.html

		Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket / 323 (1862-1867) Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|