- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
331

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - K - KLY ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

KLYPPA, s. klippa.

KLYSA, s. kliova.

KLYSJA, f. klump af något blött och fuktigt.
Nk. N. klysa, f. id.

KLYSNA, klyv, s. kliova.

KLYSSE, s. klifsa.

KLYV-STÄTA, s. klaiva.

KLÅ, klåbett, klådiger, s. kliova.

KLÅ, f. stör, hvarpå säden uppstickes på
marken att torka. Bl. Jfr sv. klo, ungvis.

KLÅBB 1, s. klabb 2.

KLÅBB 2 (ipf. ), v. n. klibba vid, fastna vid.
”Hä klåbbä unnär hästfotom”. Vb. Jfr klabba.

KLÅDRA 1, v. n. 1 sjunga, lalla, börja tala; om
barn. Ög. (Gullbergs h.).

KLÅDRA 2, f. sångtrast: Turdus musicus. Klåra,
kledra, klera,
f. id. Sm.; klödra, f. id. Ög.

KLÅK, s. klak.

KLÅMN, s. kliova.

KLÅNK, s. klinga.

KLÅNN-PADDA, f. grodunge med svans utan
fötter. Hs. (Db.). Jfr fn. klumbr, m. klump.

KLÅP, m. 1) gröfste ändan af en vidja. Ul.;
2) dum, okunnig menniska. Sm.; 3) n. stackare,
som ej kan uträtta något; klåpare. Vb. Jfr fn.
klápr, m. groft kärl eller redskap.

KLÅSS, adv. mycket nära, tätt intill. ”Klåss
intill”. Hl. (Falkenberg, Kongsbacka). D. klos;
n. klåss; e. clos, id.; jfr fn. klús, adj. arcte
conjunctus; fe. clýsan, v. a. claudere, finire; lt. cludo
(pf. clusi).

KLÄE, n. kläde, tyg. Sk. Fsv. klæþi, kleþi,
klædhe,
n. a) kläde, tyg. VML. UL. GL. VGL.
Cod. Bur. s. 141; b) plur. kläder. VML. GL.
VGL. Alex. v. 6337. S.S. 1, 185; fn. klædi; d.
klæde; fe. clad; e. cloath; mht. kleit; nht. kleid.

Klä(d)s-ust, m. ost utan löpe. V. Nk.

Klä(d)-säkk (pl. -ar), m. kappsäck. Vl.,vg.,
ög.,sm.


KLÄGG, m. bröms: Tabanus. Dis. Klägge, m.
id. Vg. Fn. kleggi, m.; n. klegg; skot. cleg, id.

KLÄIMA, s. klema 1.

KLÄJA, v. n. klia. Dl. (Mora, Elfd,). Klööj
(ipf. klöjä el. klidd), Vb.; klia (ipf. kläide, sup.
kläjt), Kl. Fsv. kleya. Reuterdahl, Gl. Ordspr.
625; fn. klæa; n. kleia, id. Jfr klau.

Klij, m. klåda. Bhl. Klee, m. id. Sk. (Harj.).
Fsv. klaþi, m.; fn. kládi.

Klissel, klesel, m. klåda, kliande. ”Ja
fekk sådann fórfaseli klissel i hoed”. Sk. (Ox.,
Harj.).


KLÄK, kläka, kläkenamn, kläkk, kläkord, s.
klikk.

KLÄKKA 1 (pr. kläkker, ipf. klakk el. kläkkte,
sup. kläkkt el. klakkt), v. imp. blifva ögonblickligt
rädd, känna en ögonblicklig sprittning eller
hjertklappning till följd af skrämsel eller annan
öfverraskning. Ordet, som är mycket allmänt i de
flesta landskaper, brukas vanligen blott i ipf.
Kläkka (pr. kläkkur, ipf. klakk). G. Klääkk (ipf.
klakk el. kläkkte), Vb. Kläkka (ipf. -kte). ”Dä
kläkkte i mej”. Sdm. Kläkk (ipf. kläkkt), id.
”He kläkkt i me”. Fl. (Nerpes). Klakka, v. imp.
id. ”Ja ble så rädd att dä klakker i mej”. Sk.
(Ox.). Detta verbs ursprungliga bemärkelse är ej
lätt att angifva. N. klekka (ipf. klakk), v. n.
blifva hastigt rädd; fn. klekkva, klökkva, kleykkva
(ipf. klökk, pl. klukko), v. n. röras i själen, blifva
modfålld, snyfta (af klekkr el. klökkr, adj. a)
böjlig, som låter böja sig: ”hinn klökkvi málmr”,
Olafs saga hins helga. 247, 2; b) fig. rörd till
sinnet, bedröfvad. Eyrbyggja saga, Hafh. 1787;
19 kap. 8 stroph.). Ihre (gl. 1, 1076) upptager ett
verb kläkka, v. n. knäppa: ”det kläkker i isen”,
det knäpper i isen. Jfr fn. klaka (pr. klek, ipf.
klak eller klok), clangere (Björn Hald). I Vb.
förekommer klakk (ipf. ), stöta, bulta, knacka.
Höra dessa ord hit?

Klakk, m. plötslig förskräckelse, hastig
skrämsel, bäfvan. Sk. (Ox.). Kläkk, m. id. ”Ja fikk
en sådan kläkk, att —”. Hl.,sm.,vm. m. fl.

Klókkna el. kluvna, v. n. 1 börja gråta,
blifva rörd till tårar, ej kunna tala för gråt. Hs.
(Db., Bj.), hj. Fn. klökkna, v. n. tappa modet,
blifva rörd.

KLÄKKA 2, v. a. 2 smälta (t. ex. smör, talg
o. d.). Fl.(Öb.),mp. (enl. Ihire, DL. 90).
Kläkkja, id. Åm. Klääk (ipf. kläkkä, sup. kläkt), v.
a. smälta, upphetta till smältning. ”Klääkk
talgen, smörä”. Vb.

Kläkk·bäver-gäll, m. upplöst bäfvergäll.
Jtl. Jfr helvåg.

KLÄKKA 3, v. n. 2 förslå, vara nog, bottna.
”Dä kläcker inte”, det förslår ej. Ul.,sdm. Fsv.
klækka, v. n. förslå, räcka till. St. Rimkr. 64;
deraf sedermera bildadt sv. erkläkkelig, adj.
tillräcklig; d. klækkelig, adj.; klække, v. n.
förslå, räcka till; fht. klykjan, v. n. vara tillräcklig:
”ni klekent mir zi heiti thio liebun arabeiti”
(Otfrid V, 7, 52); mht. klecken, v. n. a) bryta,
rifva; b) vara tillräcklig, förslå (Ben. 1, 831);
kärnt. klekk’n, klökkn, v. n. vara tillräcklig (Lexer,
160); schwab, klekken, id. (Schmid, 317); ns.
klikken, vara tillräcklig (B. W. B. 2, 784),
verklikken, id. (Richey, 122).

KLÄKKLING (pl. -ar), m. kråkbär: Empetrum
nigrum. Hl. (Värö). Klöklingar, kräklingar, m.
pl. Vg. (Elfsb.); kråk-öger, n. pl. Vg.
(Skarab.); lóppe-ris, n. id. Sk. Jfr klak, klag.

KLÄMMA, v. a. 2 trycka hårdt: premere.
Riksspr. Här nedan anförda ord gifva anledning att
antaga att detta verb fordom haft hos oss stark
böjning: klämma, klamm, klummit. Fn. klemma,
v. a. (sv. böjn.) klämma, trycka; mht klimmen
(klam, klummen, geklummen), v. a. trycka fast,
samman (Ben. 1, 842); nht. klemmen, id. I fe.
har troligen fordom funnits ett starkt verb climan
(clam, clêmun, clumen), sammantrycka, förena.
Jfr L. Ettmüller, lex. anglos. 391.

Klam, m. l)klofve, ett hopspänningsredskap.
Def. klamen, pl. klama, def. klaman. Hs. (Db.).
Deraf a) gre-klam, m. hvarmed varpen (varspen)
drages på väfstolen. Hs. (Db.). I andra
Helsinge-socknar grekam, m.; i södra Helsingland
nyttjas endast en grof väfsked; b) kinn-klam, m.
påssjuka (hos menniskor). Hs. (Db.); c)
laskklam, m. sadelmakares syklofve. Hs. (Db.); d)
linklam, m. hvari linet inspännes och vältas i
sjön för att rötas (ritas). Hs. (Ljusdal). Detta
redskap brukas vanligen ej i Db., hvarest linet
”stenas ner” på linflöten, d. ä. flåten, på
hvilken linet ligger, sänkes med derpå lagda
stenar ned under vattenytan. e) mun-klam,
nosklam,
m. spännes på hästnosen, hvarigenom
hästen blifver spak och låter sko sig. Hs. (Db.);
f) ski(d)-klam, m. väfskedsklofve. Hs. (Db.); g)
snikkar-klam, m. hvarmed limmade trästycken
af snickare drifvas ihop. Hs. (Db.); h) vallakkare-klam

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:37:55 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0361.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free