Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- K
- KNA ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
N. knapphendt, rask, flink till handarbete; holl.
knaphandig, flink, rask.
Knapp-hännit, adv. 1) skyndsamt, i hast;
2) fintligt, behändigt. Sm. D. d. knaphenne,
skyndsamt.
Knapp-hännighet, f. behändighet,
färdighet att göra något i hast. Sm. Holl.
knaphandigheid, id.
Knapps, adv. hastigt, på stunden. ”Knapps
va han der”. Vm.
Knappt, adv. hastigt. ”Köra knappt”. Mp.
Knóppa seg, v. r. 1 skynda sig. Dls.
(Vedbo h.), vg.,sm.
KNAPP 2, adj. 1) stark; 2) styf, stel. ”Knapp
i fingrarne”. Gstr,(Ockelbo). Jfr napper.
KNAPP 3 (pl. -ar), m. liten brynsten, hvarmed
lien hvässes på samma sätt som med strykspån.
Sm. Knappa, f. id. Ög.
Knappa, v. a. 1 slipa; om liar. Ög.
KNAPP 4 (pl. -ar), m. testikel. Hs.,hj.,dl. Ball,
m. id. Gstr. Jfr knape 1.
Knappra, v. a. 1 snöpa (ett djur); eg.
genom att krossa testiklarne. Sdm.
KNAPP 5, s. knape 1.
KNAPPE-KAR(L) el. knappe-kär (hårdt k), m.
ståndsperson; så kallade bönderne i allmänhet
ståndspersoner eller dem, som ej äro bönder och
bruka knappar i kläderna i stället för häktor. Vl.
(Ihre, DL. på Vesterås bibl.).
KNAPPO, f. förknappning, brist. ”Han liver
rakt på knappon (d. ä. han svälter), för bå fisken
å brö ä fauks (slut) för han”. Fl.(Nl.). Af sv.
knapp, adj. angustus.
Brännvins-knappo, f. brist på brännvin.
Fl.(Nl.).
KNAPPÄR (ipf. o. sup. -prä), v. n. 1) knapra
med tänderna. Vb. (Nordmaling). Knåppär (ipf.
o. sup. -prä), id. ”Han sat å knåpprä på ’n
kakubit. Gejta knåpprä på barkjen (läs: bartjen).
Fógjeln knåpprä ti’n sókkerbetta”. 2) fingra på
något, småknåpa; om små-arbete, som går
mycket petigt och långsamt. Vb. Holl. knappen, v.
n. knapra, knaka, gnissla.
KNAPUL, -n, m. venerisk sjukdom. Fl.(Ingo).
Knapult, m. id. Fl. (Kimito). Jfr knåpe.
KNARK, m. gammal skral och knarrig gubbe.
G. Jfr knarrka.
Knark-rygg, m. 1) krokryggig, skral
menniska; 2) knarrig, gnatig menniska. G.
Knarkug, adj. 1) knarrig (om en vagn); 2)
knarrig, gnatig (om en menniska). G.
KNARR 1 (pl. -er), m. liten farkost att fara
öfver en elf med. Knórr, m. id. Vl.; liten
trågformig båt eller eka. Nk. (Qvistbro). Fn. knörr
(gen. sing. knarrar), m. fartyg, handelsfartyg;
knarri, m. id.; fe. cnear, m. ett litet fartyg.
KNARR 2, adj. rak, styf i nacken; som bär
hufvudet högt. Vb.,nb. Knärr, id, Nb. (Lule).
Jfr fn. hnár, hög, upprest; knár, adj. tapper,
manhaftig.
KNARR 3 (pl. -ar), m. hackspett; vanligare
tör-ve(da)knarr. Vb. Trä-knårr, törvedaknårr,
m. id. Nb.(Ö. Cal.).
KNARR 4, m. en svaghet i lederna, som
förorsakar ett knarrande ljud; ledvärk af lyftning.
Ög.,hs. Knärr, m. id. Åm.
KNARR-GRÄS, n. Linnæa borealis. Dl.(Floda).
Små-rais-bliommä, f. Dl.(Elfd.).
KNARRKA, v. n. 1 1) eg. knarra, hafva ett
knarrande läte. Freqvent. af knarra, v. n.
stridere. Riksspr.; 2) tugga sådant (t. ex. hårdt bröd,
socker m. m.), som knarrar mellan tänderna.
Knaark el. knårk (ipf. -ä). Vb.; 3) säges om en
sakta rörelse. ”Knarrka, på, unna. Kómma
knarrkannes”. Nk.; 4) coire. Ög. Jfr knirka.
KNARRVE (pl. -var), m. 1) rigel, stängsel,
liten bom af trä; 2) pinne att derpå upphänga
brödkakor. Knarrvel (pl. -vlar), m. id. Vg. N,
knarve, m. knapp af läder (i skinnkläder).
KNARR-VULEN, adj, knarrig. Ög.(Ydre).
KNARST (pl. -a, def. -an), m. skakelträ,
ursågadt på båda sidor. Hs.(Db.).
KNARSTUG, adj. 1) knölig; 2) ihärdig. Hs.
(Db.).
KNART, m. kart, omogen frukt. Vg.,ög.,sm.
N. knart, id. Jfr knort.
KNAS 1, n. svårighet, kinkighet; tungt arbete.
”Dä ä knäs att slå å gräset i sommarhettan”.
Sm.,kl.,nk.
KNASA (ipf. o. sup. knasa), v. n. 1) med
möda gå, framskrida; om sjuklingar,
tillfrisknande eller gammalt folk, ”Han håll å knasa
på gólvä”, han börjar gå i sakta mak på
golfvet. ”Han kan armäst knasa säg bothi sänga”,
det är med stor möda han kan jänka sig ur
sängen. ”Han knasa framm åt vägjom”, han
skred fram på vägen. ”Gobben knasar änn”,
gubben är på benen ännu; 2) vara senfärdig i
alla sina göromål. Vb.; 3) knasa på, anstränga
sig, kosta på. ”Dä knasar på att lässa sten.
Han knasar bra på”. Hl.,sm.,bl. Fn. knosa,
sträfva af alla krafter.
Knaseli, knasalónnóm, adj. senfärdig; som
knasar makligt, sakta. Vb.
Knasigt, knosigt, adv. mödosamt, svårt.
Nk.
Knask, n. grand, något högst obetydligt.
”Int knaskje. (läs: knastje) heldr”, icke ett
grand. Fl.(Öb.). Knask, m. id. ”Alider
knasken”, icke det ringaste. Fl.(Ingo). Jfr fnask.
Knask (ipf. -a), v. n. 1) vara senfärdig i
sina göromål. ”Knask i båskan”, samla gräs,
som vuxit i buskarne; 2) knask i se, äta något
smått. Fl.(Öb.).
Knasla el. knassla, v. n. 1 1) arbeta smått
och efter beqvämlighet, knåpa. Vl.,bhl.,vg.,sm.;
2) vara i dålig belägenhet. Ög.
Knasli(g), adj. som är i dålig belägenhet.
Ög.
KNAS2, f. läkerhet, goda kräsliga saker. Vm.
(Herveghr, Id.). Måhända i st. f. fsv. kras, f.
läkerhet.
Knasa sej, v. r. 1 förtära allahanda goda
saker. Vm.
KNASA, v. a. o. n. 1 feminam subigere, coire.
Ul.,ög.
Knas, n. coitus. Ög.(Ydre).
KNASAS, v. dep. 1 klia. ”Tär va ett litet
sår; när hä nu ha bynnt bättras, så knasas e
baketter”. Fl.(Ingo).
KNASE (pl. -sar), m. 1) dugtig, styf, stark karl.
”Dä ä en knase te å arbeta”; 2) rik, dråplig
karl. ”En dugtig knase, en rikor knase”. Vl.—sk.
Knas, m. id. S. Sk.; 3) säges äfven om ting af
synnerligt värde, gagn, godhet, brukbarhet o.s.v.
S. Sk. Jfr ryss. knjás, m. adelsman; fslav.
knansi, m. furste; pol. knjaz, m. id. (lånadt ur
ryskan); slov. knéz, m. furste; serb. knez, m. id.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0364.html
