- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
348

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - K - KOS ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

KÓST GERU, adj. som behöfver eller fordrar
stort underhåll; hvilken det är kostsamt att
underhålla; säges både om menniskor och
kreatur. Vb.

KÓST-HALL, adj. behöfvande mycken mat. Vb.
(Löfånger, Nysätra).

KÓST-HÅLL (ipf. -ä), v. a. underhålla, bespisa.
"Han gatt kósthåll lannmätarn när säg", han
nödgades förse landmätarn med spisning hos sig. Vb.
Jfr fsv. koster (kuster), m. a) kostnad, bekostnad.
Sv. Bib. K. f. 63. S.F.S. 4, 285; 6, 216; b) kost,
föda. S.S. 1, 32, 124. Kg. St. s. 91; kosthald, n.
kosthåll. S.S, 3, 251; fn. kostr.

KOTA 1, f. stället i ett qvarnhjul, der nålen
hvilar. Hs. (Db., Jerfsö). Nål-dyna, f. id. Gstr.

KOTA 2, s. kåta 2.

KOTÓDER, adj. 1) eg. försedd med kotor; 2)
som har rygg till, förmåga till att bära eller
uträtta något. "Ä du så kótader du?"1 har du rygg
till det, har du förmåga dertill? Nk. Kota(d),
adj. 1) förmögen på pengar; 2) i stånd, dugtig
till förrättningar. Sdm.

KOTIG, adj. utmagrad, mager så att
benkotorna synas. Kl.

KOT-KYA, s. bya.

KÓTT el. kóttug, kóttig, adj. småväxt. "En
kóttig gris", gris, liten och hopkrumpen. Vm.
(Herv., Id.). Jfr kvant 1, kvatt, kudd.

Kótte, m. mindre gris, griskullting. Dl. (Elfd.).

KÓTTE (pl.-tar), m. vän. "De ä stora kóttar",
Vg. (Kind). Jfr frans. coterie, f.

KÓTTÅ, f. tall- eller gran-kotte. N. G. Kóttet
(pl. kóttlar), m. id. Sdm. (Södertörn).

KOV, kove, koven, kovna, kvåmmen, kvämmig,
s. kava,

KOV, s. kolv.

KÓVA (pl.-vor), f. 1) flinga, snöflinga. "Snön
faller i stora kóvor". Snö-kóva, f. snöflinga; 2)
klimp. Mull-kova, f. mull-klimp. Vg., sm., bl. Fn.
kof n. litet snöfyk.

KOVENT, m? svagdricka. G. (F.). Isl. kófenta,
kufenta,
f. id.; ns. kovent, m. svagdricka, det af
andra afkoket beredda drickat (Schambach, s.
110). Benämningen deraf att de egentliga
munkarne och nunnorna behöllo för sig sjelfva första
afkoket, men bestämde det andra för klostrets
öfriga invånare (ɔ: conventus).

KOVÄLE. s. kövan.

KRABBA 1, v. n. 1 i) krypa, kräla; 2) gå el.
röra sig långsamt, knappt komma ur fläcken (af
vanmagt, oförmåga). "Gå å krabba"; säges om
dåliga hästar. S. Sk.; 3) bära sig obehändigt åt,
göra något illa och oskickligt. "Han gör
ingenting te gagns, utan krabbar alltid". Sm., bl.; 4)
med svårighet dragas med, knappast kunna gå ut
med en sak. "Han krabbar mä’et så gódt han
kan". Sm., kl., sk. (N. Åsbo h.). Isl. krabba, v.
behandla något obehändigt; n. krabba, v. n.
krypa, krafla; holl. krabben, id.

Krabb, n. obehändighet, någonting oskickligt
och illa gjordt Sm., bl.

Krabba sej fram, v. n. 1 draga sig fram med
svårighet, men ärligt. Sm., bl. Krafsa sej fram,
id. Hs.

Krabbed, adj. n. dåligt. "Dä ä krabbed för
en". Sk. (N. Åsbo).

Krabbelin, m. 1)vårdslös menniska; 2)
dålig häst. Sm. (Kronobergs 1.).

Krabber, m. dålig arbetare; oskicklig
menniska. Sm., bl. Krabbare, m. id. Sm. Krabbe
m. krälare, sölare. Sk. (N. Åsbo, Bjäre, Ox.).

Krabbig, adj. obehändig, oskicklig. Bl.

Krabb-händt, adj. som har krokiga fingrar.
Sm.

Krabbla, v. n. i krypa. Sm. Ns. krabbeln,
v. n. a) "die füsse wie eine krabbe bewegen;
b) auf händen und füssen herum kriechen, wie
die kleinen kinder" (B. W. B. 2, 860).

KRABBA 2 (pl. -ior), f. 1) eg. kräfta: Cancer.
Riksspr.; 2) senfärdig menniska. Ög., sm.; 3) liten
häst; föraktligt. Ög. Fn. krabbi; fe. crabba, m.
kräfta; nht. krabbe, f.; holl. krab, f.

Kräveka, krävika, f. kräfta: Astacus
fluvia-tilis. Vl., nk., ög., vg., dls. Jfr krebs.

KRABBA 3, f. kratta. Hl. Jfr kraffsa.

KRABBA 4, v. a. 1 röra uti någonting med
händerna. Fl. (Nl.). Fn. krabla, v. a. röra vid.

KRABBA-TAG, s. grabb.

KRABB-SALTARE, m. 1) den som har dåligt
näringsfång; 2) odugling. Ög., sm., kl.

KRADE el. krate, m. ställning på spinnrocken,
vanligen af en mångqvistig, skalad och tillputsad
gren, hvarpå blånor läggas. N. Hl.

KRADIG, adj. ihärdig, noggrann i arbete. Hl.
(Skällinge). Kratig, ihärdig. Bhl. (Oroust o. Tj.).

KRĀDŬGŬR, adj. munter, rask på nytt, då
man tillfrisknat. G.

KRAFSA 1, v. n. o. a. 1 1) rifva. "Krafsa
fälla", med kratta nedmylla (säd) i svedjeland.
Ög.; 2) skrapa. Krafs. "Kraffs gryton". Fl.
(Nerpes); 3) krafsa te el. åt sej, draga till sig.
Ög., vm. Fht. krawjan, krawên, krawôn, kranen,
kratzen (Graff 4, 585); n. krafsa; fn. krabsa.

Krafs, n. 1) småsaker af ringa värde. "Ja
har allt mitt lilla krafs mä mej"; 2) i hast
sammanräfsadt skräp. Svealand.

Krafsa, f. kratta. Ög. N. krafse.

Krafsor, f. pl. 1) fötter på höns; 2)
smutsiga fingrar. Fl. (Nl.).

KRAFSA 2, v. n. 1 1) krypa hit och dit; om
barn; 2) gå eller röra sig långsamt, knappt
komma ur fläcken. S. Sk. Jfr krabba 1.

Krafs, m. sölare. S. Sk.

KRAFT 1, m? underjordisk grotta; ordet
förekommer endast i kraft-kyrka, krypta eller
underjordisk kyrka under Lunds domkyrka och
Heligkors-kyrkan i Dalby. Fsv. kræft (kræfft). M. Rimkr:
        Oc læto han uthaff thæn hæft
        Oc aff kommerlichom kræfft.
Fe. cruft; e. croft, undercroft; holl. kroft, krocht;
d. kraft; mlt. croftum; gr. ϰρύπτη.

KRAFT 2. "Sätta på kraft", säges om en nek,
som sättes ned ensam och utbredd på ändan för
att torka. Vg.

KRAG 1, n. skum; perlor på brännvin, som
tillkännagifva dess styrka. Hs. (Db., Bj.).

Kragas, v. d. 1 fradgas; om brännvin. Hs.
(Db.).

KRAG 2, s. krake 1.

KRAGE (pl. -gar), m. 1) eg. krage. Riksspr.
Krave, m. id. "Ta kären i kraven". Nk.–sk.; 2)
nattkappa. Dl. (Floda). N. kragje, kraje; d.
krave, krage. Ihre (gl. 1, 1151) anser att sv. krage
eg. betydt hals: collum. Derför talar kraveklud,
m. halsduk. I holl. har kraag, m. betydelsen af
a) hals, strupe; b) halskrage.

Kambrissa-krave, m. krage af kambrik. Nk.


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Mar 8 16:35:25 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0378.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free