- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
392

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - L ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

inga ska’n få rottna på stapeln heller". Fl. (Ingo).
Jfr sv. förhala.

Lång-hyllan, f. def. "Ta på långhyllan",
tappa bort, gömma så att det ej hittas igen. Hs.

Lång-hål, m. vrak, nöt. Hs. (Bj.). Af fn.
langr, lång, halr, m. karl.

Lång-härst, adj. långhårig. Hs. (Bj.). N.
lanqhært.

Lång-kómte (pl.-tar), m. långväga resande,
som kommer långt borta ifrån; främling. Kl.
Lång-kómling (pl.-ar), m. id. Sm.

Lång-kål, m. en rätt af stufvad grönkål.
Sk., hl. D. langkål; isl. lángkál.

Lång-kärring, f. ett slags mattväf. Hs.

Lång-le, adv. långsamt, tråkigt. Hs. Fn.
lánglega, id.

Lång-ledes, långlejäs (ipf.-ä), v. d.
vantrifvas, finna tiden lång, ha ledsamt. Vb.
Langlajdes, G.; langleiss, fl. (Pargas); långlejes, Jtl.;
långless, Vg., ög., bl.; långleas, id. Sm.

Lång-lett, adj. som har aflångt ansigte )(
kringlett. Vb., mp., hs. Lång-lätt. "Läng-lätt i
ogum". Dl. (Våmh.); lang-lett, id. "Langlett.
i syna". Fl. (Pargas). Fn. langleitr; n.
lang-leitt.

Lång-ljud, n. lur, gjord af löfträns bark och
begagnad af herdar under vallgång. Kallas
äfven al-horn, n. då det är förfärdigadt af albark.
Fl. (Nl.). D. d. liud el. lyd, "et hult stykke
træ til at blæse i for at give lyd". Mlb., DL.
328.

Lång-lundi(g), adj. långsam, trög. Ög. Jfr
lund.

Lång-lur, m. ett blåsinstrument af två
urhålkade, träspjelor, vanligen 2 alnar långa, och
sammanhållna medelst omlindad näfver. Nyttjas
i vallskog af vallhjon. Jtl., åm. Fn. lúdr, m.

Lång-mål, n. i talesättet: på lång-mål, i
längden, när det varar länge; innan slutet. "Dä
bär seg inte på långmål". Nk. "Dä duger inte
på långmåle(t). Ja hinner nog på långmål.
Han ger sej på långmål". Sdm. (Ornö).

Lång-nakkog, adj. långhalsig. Fl. (Nl.).

Lång-näbba, f. dumt fruntimmer. Sk.
(Onsjö).

Lång-näsug, adj. eg. långnäsig; skamflat.
Vm.

Lång-pinna(r), m. pl. lång-fing, m. Ononis
spinosa. Sk. (Ox., Skytts h.). Ljung-pinnar, m.
pl. id. Bl.

Lång-rumpor el. lång-rómpor, f. pl. 1) räfvar;
2) vargar. Götal.

Lång-sinnt, adj. 1) som icke lätt glömmer
oförrätter, länge bärer agg, hat. Riksspr. Lang-sinnt,
id. G. N. langsint, id.; 2) tålig, som ej lätt
blir ond. Sm. D. d. langsindet, id.

Lång-skrangliger adj. lång och mager,
skranglig; om menniskor. Sdm. Lång-skrångliger.
Nk.

Lång-slutu(g), adj. långsluttande. "Lang-slutu
bakka". Dl. (Malung).

Lång-ståndig, adj. som står länge sint; om
ko. Nk.

Lång-stång, -a, f. långfinger. Jtl., vb.

Lång-särk, m. vanligt fruntimmerslintyg. Öl.

Lång-tjog, n. långtågor; de längsta och
finaste lintågorna. Nk. (Bergslagen).

Lång-tröja, f. gammaldags karl-tröja. Ög.
(Vånga s:n).

Lång-ull, m. ullen, som klippes om hösten,
sedan man hemkommit från fäbodarne. Dl.
(Mora). Lang-ull, id. Dl. (Elfd.).

Lång-vagn, m. stången mellan fram- och
bakkärran på en höst-vagn. Sk., bl. Lång-vogn,
m. id. Sk. Lång-stång, f. id. Kl. Ns.
lang-wagen (Schambach, 118); lange-wage (B. W. B.
3, 11); nassau langwagen, id. (Kehrein 1, 255).

Lång-vräkt, adj. länge hämndfull, långsint
oförsonlig. Vg., dls., vl., dl., sm. (Östbo), kl.
Lång-rekjen, id. Hs. (Db., Bj.). Fsv. langwreken, longwreken, adj. som länge ihogkommer oförrätter
och hyser långvarigt agg. Didr. af K 169,
174: langwrækt, f. långvarigt agg. Cod. A. 27,
f. 224: "wredgas mot honom af ilzsko mz
langwrækt". Sv. Pr. K. f. 73. Af fsv. wraka eller
wræka, hämnas.

Lång-äkst, adj. (säd) med långa ax )(
stutt-äkst. Hs. (Bj.).

Lång-ögd, adj. sömnig. Hs.

Länga v. a. 1 köra med plog eller trästock
efter längden; om åker. "Länga en åker".
Motsatsen är sneda eller tvära. Vm.

Längas, v. d. 2 längta, tråna. Sk., hl. Fsv.
langa, v. a. längta. Fr. af N. 1374. Iw. o.
Gaw 220. Alex. M. 1849. Cod. A. 36, f. 47.
Skaft. 2919, 3114; fn., n. langa; fe. langjan,
længjan;
e. to long; fht. langen; nht. verlangen;
nfris. länge (Outz., 178); ns. längen; d.
længes; d. d. længe. (Slesvik).

För-langa, v. a. 2 begära, åstunda. S. Sk.

Längna, v. n. 1 vinna tillökning i längd. Hl.
Fsv. længa, længia, v. a. förlänga. Fr. af N.
308. S. Oluffs saga, s. 18; fn., n. lengja;; fe.
lengjan.

Läng-sea, adv. längesedan. Vb.

Längta, v. n. 1 blifva längre, förlängas.
”Dagarna längta”. Hs., jtl. Längt (ipf.-ä), id.
”Daga längt mot vårn”. Vb.

LANGA, f. fisknät. Vb., åm.

Langän (ipf. langnä,) v. n. sätta ut fisknät.
Vb.

LANKA, v. n. 1 1) gå illa, med en vacklande
och småhaltande gång. Nk., vg., ög., sm.; 2) gå sakta,
gå smått. Sdm., sm. Det synes troligt att fordom
i vårt språk funnits ett numera förloradt
starkt verb linka, lank, lunkum, vrida, böja sig,
vara vacklande, mjuk. Jfr sv. linka, v. n. 1
halta smått, dial. lanka, v. n. gå med en vacklande
gång, lanka, f. anka, lanker, m. dagdrifvare, lunk,
m. mjölklimp i soppa, sv. lunk, m. half passgång,
lunka, v. n. 1 a) gå i lunk; b) lunka av, gå bort,
länk m. catena; fn. hlekkr, id. I fht. har fordom
lefvat ett starkt förloradt verb hlinkan, hlank,
hlunkun
, torquere, flectere. Grimm, gr. 3, 60.

Lanka (pl.-kor), f. anka. Bl. (Bräkne h.),
ög., vg., sdm. (Ornö). ”Lankera, lankera!”
lockelse på ankor. Nk. Ir. lacha, f. anka.

Lanke-bonde, m. andrik. Bl. (Bräkne).

Lanker el. lanke, m. dagdrifvare, lätting.
Sm. Lanke, m. id. Sk. (N. Åsbo).

LANN, n. piss. Vl. Fn. hland, n.; fe. hland,
hlond,
n.; e. lant; n. land, n. piss.

Lanna, v. n. 1 pissa; om boskap. ”Oksen
lannar”. Vl. E. to lant, blanda med piss.

LANN-REK, s. land.

LANNTER, m. l) ett slags kortspel, hvari
knektarne äro högsta korten. Allm. Fr. lansqueret;
e. lant; 2) spela lanter mä någon, a) på ett fint
sätt narra någon; b) drifva gäck med någon.
Sdm.—sk. Driva lanter mä nåen, id. Sm.,kl.;

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:52:36 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0422.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free