- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
430

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - M - MAR ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sedermera torkadt lyser i mörkret. Vg. Isl.
maurildi, n.

Mar-hank, m. hopvriden vidja att fasthålla
marstakarne på ett åkdon. Vg.

Mar·nate, m. Charæ. O.

Mar-spit, m. strandskata: Hæmatopus
ostralegus, Lin. G. Al-brok, m. Ul.

Mar stake (pl.-kar), m. 1) stake, som
uppbär häcken eller sidostycket af en vagn. Vg.,
ög.,sm.,hl.; 2) kälkstake; störar 1 alla 4 hörnen
af en kälke eller drog att dervid fästa
kättingar. Sdm.,nk.,ög.,vg.,sm. Mal-stake, m. Sm.;
l-stake, måsch-stake, m. Vg.,kl.; mall-stake,
m. Sm.; malle-stake, mal-stage, m. id. Bl.
Estsvenska marwöl (Dagö, WormsÖ; jfr fn. völr,
m. käpp). Russwurm.

Mar-ulk el. hav-ulk, m. Lophius piscatorius.
Bhl. Hav-padda, ha’-padda. Sk. (Kullen).

Mar-tov, m. ett mindre fruktbart ställe på
en sänk äng ellef åker, dock högre än sjelfva
ängen eller den närbelägna mossen. Kl.

Mar-svin, n. tumlare: Delphinus Phocæna,
Nilssons fauna 1, 616. Fsv. marsvin.

Mar-vide, m. Salix fusca. D. marevidje.

Mar-vidja, marvedja, marveja, f. en vidja
på kälkar, som sitter mellan marstakarne och
håller lasset tillhopa. Sm.,ög.,nk. Mar-via, f.
Vg.; mar-simma, ma-simma, f. Nk.;
lstaka-vidja, f. id. Sm. S. simme 1.

Myr, m. fuktighet i åkern efter regn; väta i
jorden. G.

Myr-bär, n. hjortron: Rubus Chamæmorus.
Norrl. Måir-bär, Dl. (Elfd.); mör-ber, Dl.
(Mora, Våmh.); mer-ber, id. Dl. (Orsa). N.
myrebær.

Myr-mäkker, m. en fogel som låter likt en
get; troligen Scolopax Gallinago. Vb.
Möjr-mäkker, m. Nb. (Ö. Cal.). S. mäkkär.

Myr-fil el. mir-fil, m. Eriophorum
angustifolium. Hs. Myr-blomma, f. Gstr. Fil i st. f.
fijl. Fn. fifa, f.; fijl, pappus.

Myr-görel, myrgöril, m. strandpipare:
Charadrius hiaticula. Vb.

Myr-pytta, f. ljungpipare: Charadrius
apricarius. Sm. Alvar-grim, id. Öl.

Myr-slok, m. myrbjörn. Vb.

Myr-sly, -ä, n. liten myr, omgifven af och
delvis bevuxen med småskog el. starr. Vb. S. sly.

Myr-svä(r)tt, f. Anas murila. Vb.

Myst, f. mager eller eljest våt och
fuktaktig mark bevuxen med granskog. Ö. Dl.

Måir-skog; m. sloga på en myr. Dl. (Elfd.).
Mör-slog, m. Dl. (Mora).

Måjr·dragjin, adj. träskaktig, myraktig.
”Issn lótin ir måjrdragjin”. Dl. (Elfd.).

Måjr-tall, m. tall som växer i myrar;
martall. Dl. (Elfd.).

Möir (def. möiri), f. myr, träsk. G. Måjr
(pl.-är), f. Dl. I andra trakter af Dl. måjre,
mör, mire, f.

Möir-ukse (pl.-sar), m. neckros: Nymphæa.
S. G.

Mör-snajpa, f. ett slags fogel på myror:
Scolopax Gallinago. Dl. (Mora, Våmh.).
Måjtsnäipa, f. id. Dl. (Elfd.); myr-snipa, f. Hs.
Fn. mýrisnipa, f. Scolopax Gallinago.

MAR 2, m. mal {i mjöl). G. Fsv. mar {maar), m.?
mal: tinea. S.S. 1, 89; 3, 91. S. Bern. f. 21:
”maren æther klædhit och mad lik en thræt”; l. c.
ff 91 v.; fn. mor, n. mycket små insekter; n. mår
el. måre, m. mal, mått; fn. merja (marđa, marit)
v. a. krossa. Jfr fht. merjan, v. a. sönderslita;
maro, adj. mör (Graff 2, 831, 840); mag. marás,
bett, bitande; lt. mordere, bita; fpërs. marad,
conterere, fricare; skr. mrd, mrad, id.

Mar-eta, f. malört. Vg. (Skarab.).

Mar-oangen (n.-get), p.p. full af mal; om
mjöl. Marager, adj. id. S, G.; marig. id.
N. G.

Mår-äten, adj. maläten, anfrätt af mal. Ög.

MAR 3, m. stenbunden slätmark. Deraf
båskmar, -in, m. bevuxen med buskar; röir-mar, -in,
m. bevuxen med rör. Fl. (Öb.). Jfr fn. merja
(marđi, mariđ), v. a. sönderkrossa. S. marar.

MAR 4, s. marr.

MARA el. möru, -n, i. mara (incubus); ett
förment trollväscnde, som under qvinnoskepnad tros
sätta sig öfver den sofvandes bröst. Vb.,nb.
More, f. Mp.,vb. (Nordmal.); màre (def, màro, f.
Hs. (Db.); mårå, f. id. ”Mårå raið”, Ö. Dl.;
mare, f. id. Sk. Enligt folktron i Skåne och
Halland förvandlas en qvinsperson till mara, då
qvinnans moder i hafvande tillstånd för att undgå
födslosmärtor trenne gånger tagit en fölhinna
(föllhavn; s. hamn 1) öfver hufvudet, i hvilket fall
till straff för modrens öfverträdelse af den
naturliga ordningen dottern under sömnen stundom
förvandlas till mara, då deremot sonen blir varulf.
Såsom mara säges hon begifva sig på ströftåg och
inträngande genom naver-bórr-hål stundom sätta
sig att rida på sofvande manspersoner och hästar,
under hvilken tid de äro oförmögna att röra sig
och på hästarne gör hon intrasslade flätor i
manen. Maran anses också sätta sig att rida på.
träd, hvarigenom de hindras i växten eller få
tofviga grenar. Den vidskepliga föreställningen i
Vesterbotten inbillar sig att ett barn, som födes i
otid, d. ä. mellan kl. 12 och 1 på natten, blir en
mara; äfvensom det barn, hvaröfver en katta
springer i vaggan, innan det undfått dop. Genom
vidskepliga konster har man derstädes föreställt
sig kunna befria en person från maran, så att
maran flyttat till ett trä i skogen, och förmenat

att ett bräde eller stycke af ett sådant trä,
sedan det nedhuggits, kunde, lagdt i sängen, gifva
ro åt den sofvande. En. mara, f. incubus; fe.
mara, m,; e. nightmare; nht. nachtmahr, m.; holl.
nachtmerrie, f.; ns. nacht-moor (Richey, 170);
frans, cauche·mar, m. id.

Mara, 1) v. n. 1 växa långsamt, nästan
omärkligt; om trän. ”Träet står å marar”.
Kl.,sdm.; 2) v. a. 1 mara en katt-unge, genom
mycket handterande förorsaka honom
vantrefnad. Sdm. (Björkvik).

Mara-fläta, f. en af svett och orenlighet
hoptofvad hårtofs på hästar; tros förorsakad af
maran: Plica polonica. Bl. Mare-lókk (pl.-ar),
m. Sk.; mar-sudd (pl.-ar), m. Vg, (Vadsbo);
mar-tov f. Kl.,nk.; mar-tok, m. Sm. Nht.
mahrflechte, mahrklatte, mahrlocke; d. d. marelok,
marlok, marfletting.

Mara-kaust (pl.-ar), m. sammangyttring af
smärre knottriga grenar på ett trä; tros
förorsakad af maran, som säges trifvas väl att rida
derpå. Bl. Mar-kåst (— —), m. Sm.,kl.;
markvast, m. G.; mar-kvist, m. id. Sdm. Användes
att upphänga i häststall öfver spiltan såsom
skyddsmedel mot maran, att hon ej må rida
hästarne om natten. Hon säges då låta

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:37:55 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0460.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free