- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
525

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - R - RAN ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Ranntig, adj. trasig. "Hon ä så ranntig".
Bl.,sk. (Ö. Göinge).

Ranntla, v. n. 1 vara trasig; om kläder. Bl.

RANNTA, rannter, s. rinna.

RANNÄ, s. ränne.

RAPA-KALJA, rappa-kalja, f. dåligt dricka.
Hs.,ul. Fin. rapa, mäsk, draf; kalja, dricka,
spisöl.

RAPER, pl. hvarjehanda sämre redskaper och
saker; skräp. Bhl.

RAP-HUS el. rap·skjul, n. der sådant
förvaras. Bhl.

RAPP 1, adj. flink, snabb, rask i rörelse; driftig,
snäll. "En rapp å ry kóna. Rappt kvinnfólk.
Rapp: skomakare, skräddare". Allm. N., ns. rapp;
nfris.,holl., d. rap; gl. e. rape, id.; lt. rapidus.

Rapp 2, n. 1) hastighet, handvändning. "I
rappet; rätt på rappet". Allm.; 2) gång,
tillfälle. "Inga dör hon ännu i dä här rappe".
Fl. (Ingo). Skot. rap, ögonblick.

Rappa sig, v. r. 1 skynda sig, vara rask i
sina förrättningar. Allm. Fn. hrapa, rapa,
hasta, skynda sig; n. rappa; d. rappe sig; gl.
e. rape; skot. rap, id.; skr. rab, skynda sig;
beng. rabas, hast, skyndsamhet.

Rapp-nosig, adj. som talar alltför
skyndsamt. Sk. (Kjells-Nöbbelöf i Onsjö).

Rapp-skala, f. lättsinnig qvinna, som
ränner omkring, gör fuffens och skälmstycke;
öknamn. Sk. (Torna, N. Åsbo, m. fl.). S. skala.

Rappt, adv. hastigt. Götal. Fsv. raplika,
adv. id. Horol. f. 90.

RAPPA, v. a. 1 1) (såsom i riksspr.) rycka
åt sig, taga med våld. Raapp (ipf.-ä). "Han
rappä mysa hans Pet", han tog Petters mössa.
"Han rappä’n ti kaluven", han grep honom i
håret. Vb.; 2) snatta. Ög.,sm.,fl. Fsv. rappa,
v. a. taga med våld, rycka åt sig. "Rappa ax
af akrum"; e. rap; nht. rappen; holl., ns, rapen;
it. raffare; lt. rapere.

Rappli-hej, m. ostadig, slarfvig
mansperson. Sm. (Värend).

Rappäl (ipf.-rapplä), v. a. o. n. 1)
uppkasta i hög, om hvartannat; 2) bygga illa, så
att det ej kan ega bestånd. "Han ha fäll
rapplä ópp’n böning, sóm jär gåli rammäl", han
har väl upprest en byggning, som är färdig att
nedramla. Vb.

Rappäl, n. 1) utan ordning hopkastadt
skräp; eg. om ved; 2) hvad som är illa
sammansatt. Vb.

RAPP-SKALA, s. rapp.

RAPPTA, s. repa.

RAPUGUR, adj. hastig och oförsigtig i tal och
handling. G. Jfr rap.

RAS, n. hast, skyndsamhet. "Han gjol
alltihopän fälut i ett ras", han fullbordade
alltsammans på en gång, utan afbrott. Vb. Fn. ras, f. lopp.

RAS·BYTTA, f. liten flicka, som gerna vill
rasa. Allm.

RASGALEN, adj. ursinnig. Ög.

RASK 1, n.? degens jäsning; i synnerhet om
hvetebröd. Sk.,bl. D. raskning, jäsning (om deg).

Raska, v. n. 1 jäsa; om deg. Sk. D. raske sig.

RASK 2, n. hvarjehanda afskräde, affall (från
hö, säd m. m.); skräp, strunt. Brukas i
synnerhet i Norrland och Svealand, äfven i Götal.
Råsk, n. 1) boss, fnas, smolk, skräp, smuts. Vb.,
fl. (Nl.); 2) tarmar, innanmäte vid slagt. Jtl.
Räska, n.? innanmäte hos fisk. Sdm.(Ornö).
Rajsk, n. oduglighet, skräp; något, som genom
dålig skötsel eller vård förfarits. "Hon lade intet
salt på fisken; den ruttnade å gikk alltsammans
till rajsk". Fl. (Ingo). Fn. rask, n. innanmäte
hos fisk; n. rask, n. affall, lemningar t. ex. efter
fisk; skräp; fin. roska el. rosku, boss, smolk, sopor.

Gard-rask, n. skräp efter en gammal
gärdesgård. Ö. Dl.

Halm-rask, n. gammal, dålig halm. Mp.–nk.

Rajska, v. a. 1 illa sköta eller behandla
något, så att det för ändamålet blir otjenligf,
odugligt och förderfvas. Fl. (Nl.). Jfr fin.
raiskata, förderfva.

Raska, tórr raska, f. gammalt, torrt på rot
stående träd. Jtl. Råska, f. Nb. (Ö. Cal.).

Raska, v. a. 1) rensa från orenlighet,
rengöra. "Raska åv, unna, ur". Ul.,sdm.,nk.,g.;
2) raska i hop, hoprafsa, häfva vårdslöst
tillsamman. Allm.; 3) raska i se, eg. äta "rask":
förtära öfverlefvor eller småsaker. Vg.
(Kåkinds h.).

Raskeri, n. allehanda skräp, småsaker af intet
värde; lappri. Gstr.—sdm.

Rask-säd, f. ursållad säd. Sm.

Rask-ull, f. vrakull, ull af sämsta slag. Sm.

Ris-rask, n. affall efter ris. Nk.

Råsk (ipf.-ä), v. a. nedsmutsa med boss o.
d. "Råsk int ne gólvä"! Vb.

Råska, adj. full med boss och orenlighet
smuts. Vb.

RASK, raska, s. riska.

RASPA, f. fräckt, liderligt fruntimmer. Sk. (N.
Åsbo).

Rasped, adj. yr och oanständig; om
fruntimmer. Sk. (N. Åsbo).


RAS·PANNA, s. panna.

RASPE-SPEDE, f. stryksticka, svafvelsticka.
Sk. (Ö. Göinge). Raspe-stikka, f. id. Bl.

RASP·GRÄS, n. ljung i Erica vulgaris. Vb.
(Lycksele). Rasp-ris, n. id. Vb. (Ume).

RASSA·DÖ. Å rassa dö! interj. jo bevars.
Vl. (Eks h.). Troligen en förkortn. af: vars
hærra dö(d)!


RASSE, m. skock, hop, lång rad. "Dä va en
stor rasse mä fólk. Hon har en hel rasse mä
ungar. Rasse mä menniskor, blommor.
Får-rasse, get-rasse". Ög.,sm.,bl.

RASSEL, n. krångel. "Dä va ett falit rassel
å vrassel". Sm.

RASSNA, v. n. 1 blifva häftigt ond, blossa till
af vrede. Sm.,kl. Af sv. rasa, insanire.

Rassnig, adj. som börjar blifva vred. Kl.

RAST 1, m. saum-rast, m. skosulens (eg.
sömmens) tjocklek i kanten. N. G.

RAST 2, n. 1) ett stycke väg. "Han sprang
ett rast"; 2) stund. "Ja väntade ett rast". Kl.,
sm. Fsv. rast, rost, f. a) uppehåll, hvila; b) ett
stycke väg; så långt man i allmänhet går utan
att behöfva hvila, VGL., ÖGL., HL. S.F.S.
6, 175. Alex. 2582. Gregor., s. 278; fh. röst (pl.
rastar el. rastir) f. a) väg, uppehåll; b) mil;
fht. rasta, f. mil; fe. rest el. räst, f. hvila; moes.
rasta, f, mil; hindost, rastâ, väg; pers. reste,
landsväg; rest, hviloställe, station. Af detta ord
hafva vi sv. bifrost, fn. bifröst, f. gudarnes bro,
regnbåge; egentl, bäf väg, bäfvande väg,
skälfvande bro. S. E. 1, 70, 78, 10.

RAS·VILL, adj. 1) ytterst yr i sitt ras,
oregerlig, ostyrig. "Rasvill häst". Vb.; 2)
övermåttan ond. Ög.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:37:55 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0555.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free