- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
550

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - R - RÄD ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

RÄDA (el. rädda), v. a. 2 skrämma,
förskräcka. Hs.,hj. Rädda (ipf. räddäd, sup. räddađ),
Dl.; räädd (ipf. räddä), id. "Han räddä fógeln
sä’n flaug sän väj”. Vb. ”Du kan jost rädd
bórt me mä hedennar". Fl. (Qv.). Räa, id.
"Räa nåen". Sm. (Vestbo). Fsv. rædha,
skrämma. Cod. A. 27, f. 96, 275 v. Alex. 5346; gl.
sv. rädda (Sv. Bib. Nehem. 6: 19); fn. hræda;
d. d. ræde.

Rädde sej, v. r. 1 blifva rädd, uppskrämd,
skygg; om hästar. Nk. Rädd säg (ipf. räddä
säg
), blifva rädd, skrämd. "Han räddä säg.
Ji rädda mäg". "Vål int rädd mäg"! låt bli
skrämma mig! Vb. Fn. hræđast, blifva rädd.

Rädd-livad, adj. ömtålig, ömskinnad. Kl.

Räddu, m. räddhåga, fruktan. Sm. (Vestbo).
Fsv. rædduqhi (ræddoghe, ræddoqhi, rædhoge),
VGL. MELL. S.S. 1, 166, 191; 3, 12. Sv.
Järf. Post. s. 74; rædde, redde. f. id. S.S.
1, 166; 2, 96; 4, 48. Sv. Pr. L. XX, s. 255.
Sv. Pr. K. f. 108 v. Spec. Virg. s. 164. Cod.
A. 29, f. 136; d. rædhug.

Räliger (räli el. räcli), adj. förskräcklig,
ryslig. Götal. Fsv. ræþeliker, radheliker; fn.
hræđilegr; færö. rædiligur; fd. rædelig; d.
d. rælig.

Räliga (el. rälia) adv. förskräckligt, högligen.
"Räliga grann, snål". Sk.,hl. Fsv. rædhelika.

Räsómhed, f. ryslighet. S. Sk. D. rædsomhet.

Räsómt, adv. rysligt, förskräckligt. S.
Sk. D. rædsomt.

RÄFFLE-TRÄ, n. ett sadelmakareverktyg. Sm.

RÄFFTA, s. repa 3.

RÄFFTE, s. rafft.

RÄFSA, v a. 1 (såsom i riksspr.) medelst
räfsa hopsamla. Fs. ræfsa. Deraf i munarterna:

Räfse-vär, n. torkväder, uppehållsväder,
då det är tjenligt att räfsa (hö). Sm.

Räfsor, f. pl. det som på åkern samlas
med räfsan, sedan säden vid skörden är lagd
i band. Ul. Åker-räfsor, f. pl. id. Sdm.
Räfst, m. id. Hs. (Bj.).

RÄGE, rägel, räga sej, s. råke.

RÄIM, räim-frust, s. rim 1.

RÄISE-TÄUN, s. tun.

RÄITA, s. rita.

RÄJ, n.? stim, oväsen. Hs. (enl. Ihre, DL.).
Räja, v. n. 1 stimma, rasa, leka, vara ostyrig;
om barn. Hs. (Bj.). Räj (ipf.-ä), id. Vb. D.
d. roie.

RÄJ, s. reda 1, ree 1.

RÄJANNE, n. stor afbruten gren (vanligen af
björk) att lägga under en höstack på marken. Vg.
(S. Vadsbo). Jfr ree 1.

RÄJT-SÖJLES, s. rätt-syls.

RÄJVÄ SI, v. r. 1) häftigt skrika på ett
och samma ställe; om foglar, hvilket tros
förebåda, olycka; 2) häftigt gräla. G.

RÄKA, räkar·hund, räkel, räkje, s. räkå.

RÄKE el. räkel, m. stor lång karl. Hl.
Räkel, m. id. Götal. Rikkel, m. 1) id.; 2) ett
stort djur, högt torn; speord. Vb. Fn. hriki,
m. en karl af ofantlig storlek; ns. reke, m. lång
karl; rækel, rekel, m. grof, otymplig menniska
(B. W. B. 3, 469); fsv. reke, ræckke, m. hjelte.
Alex. 3349; fn. rekkr, m. id.

RÄKE, s. råke.

RÄKER, s. råk 2.

RÄKK, n. (såsom i riksspr.) ledstång. Holl.
rek, n. stång, ställning. Deraf i munarterna;

Hand·räkke, n. ledstång vid en bro. Sm
m. fl. Hand-räkka, le(d)-räkka, f. id. Vg.
Jfr räkka 2.

Räkk-verk, n. skrank, galler, t. ex. kring
altare, läktare. Sk.,hl. Ns. rikkwerk.

RÄKKA 1, f. 1) spö. "Skära en räkka". Vg.
vm.; 2) piska. Tagel·räkka, f. Nora.

RÄKKA 2, f. 1) lång och smal sparre; 2)
grof stång. G. Räkkor, f. pl. räfflor på tak.
Nora bergs!, (enl. Ihre, DL.).

RÄKKA 3, f. 1) (såsom i rikksspr.) sträcka
rad; 2) lång rad af byggnader. Lagårds·räkka,
log·räkka, f. Svea, Götal.; 3) hela väfstycket
som blifvit uppsatt eller väft. Sk.,hl. Af sv.
rak, erectus.

RÄKKANDE, s. räkkja 2.

RÄKKJA 1 (pr. räkk, pl. räkkum, ipf. rakk,
pl. rukkum, sup. rukkjiđ [ruttjiđ]), v. n. räcka,
räcka till, förslå. "Ed rakk ned ad knänum".
Dl. Räkka (pr. räkkur, pl. räkke, ip.. rakk
[pl. rukku?], sup. rukki), G.; räkka (pr. räkke,
ipf. rakkte, sup. rakkt, p. p. rakkt), Hs. (Db.);
räkke (rakk, rökke), N. Åm.; räkk (rakk, råkki),
Ume, Bygde, Löfånger; rääkk (rakk, råkkä),
Skellefte; räkk (rakk, rukki), Lule; räkka (rakk,
räkkt), Hl.; räkka (ipf. ragte, rajte el. rate,
sup. räjt). id. Sk. Räkkäs (ipf.-ä), v. d.
utsträcka armarne af lättja eller såsom kroppsöfning.
Vb. Rejk sä, v. r. st räkka sig. Jtl. Fsv.
rækkia el. rækkka, v. a. o. n. räcka, nå;
framräcka ; räcka till, vara nog; fn. rekja (rakta,
rakit), v. a. utveckla; pass. i reflexiv betydelse:
sträcka sig; n. rekkja, räcka, utsträcka; d. række;
fht. rechjan, rachjan; nht. recken, holl. rekken;
ns. reken, rekken; fe. ræcan, ræcëan; e. reach;
ffris. rêka, id.: moes. uf·rakjan, uträcka,
utsträcka. Jfr sv. rak, adj. erectus.

Räkk-boL, n. en planka på 4 höga fötter
för skinns "reidande". Fl. (Öb.). Räkk-stol,
m. id. Hs.

Räkk-nagel, m. ett slags knif eller
skafjärn, som begagnas af dem, hvilka, bereda och
sämska skinn. Norrl., Sveal., fl. (Öb.).
Räkk-järn, n. id. Fl. (Öb.); räkke-spa(d), m. id.
Nk. Jfr spadå.

Räkk-trasa, f. trasa som af smeden
begagnas då han håller om det glödgade järnet.
Vm. (Fellingsbro).

RÄKKJA 2, v. n. 1) springa i galopp; om
hästar. Åm.,dl. Räkka, id. Mp.; 2) jaga i
fullt löpande. Hs. Rääkk (ipf. räkkä), v. n. o.
a. 1) löpa i sporrstreck, i fläng; 2) spåra, följa
spåren efter ett djur. "Han räkkä spåra
bjernom", han följde björnens spår. Vb. Rejkj ätt,
spana efter, noga efterfråga. Jtl. Jfr fn. reka
(rak, rekit), v. a. a) drifva, pådrifva; b)
förfölja; c) hämnas; rekja (rakta, rakit), förfölja;
n. rekkja, spåra, följa spåren efter ett djur.

Rómp-räkkja. s. rómpa.

Räkk, n. galopp. "Rida i räkk". Fl. (Ingo).

Räkkande, n. I ett räkkande, utan
uppehåll, afbrott. Hs.

RÄKK-TÄUN, s. tun.

RÄKK-VERK, s. räkk.

RÄKNING, f. 1) eg. (såsom i riksspr.)
räknande; 2) månadsrening. Svea-, Götal. Fsv.
rækning, f. räkning; räkenskap. UL.GL.; fht.
rechenunga, rehnunga, f. id.

RÄKSÄ (el. räkksa), f. lång berättelse, långt
tal. Räksla, f. id. Vg. N. regla, gammal saga.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0580.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free