- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
567

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - SIN ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

(pl. siunger, ipf. siunged, sup. siungad), v. a. o.
n. sjunga. Dl. Singa (pr. singur, pl. singe, ipf.
sang, pl. sangu, sup. singi). G.; synga (sang,
sungit). Hl,; sjunga (ipf. sang el. sjöng, konj.
sjönge, sup. sjúnget el. sjúngt). Vg.; sjunga (ipf.
sang, sång el. söng, konj. sunge el. sjönge, sup.
sunget). Ög. sjunga (ipf. sång, sup. sjùngi, p. p.
sùngjen). Hs.(Db.): sjunga (ipf. sang, sup. sjungi),
Nb.; sjunga (sång, sungit). Sdm. (Öfver Selö);
sjonga (sång, sjonge). Ö1.; sjånga (sjång, sjånged),
Sk.; sjönge (sang, sönge). N. Åm.: sjong (sjonge,
sjungi). Ume; sjong (sjonge, sjungi), id. Bygde,
Löfänger, Skellefte. Fsv. singia, siunga, sionga
(ipf. sang, pl. sungo, p.p. sungin), sjunga. L.L.
(singia, GL.); fn. sýngja el. sýngva (ipf. saung,
söng, song,</i> pl. sungum el. súngum, sup. súngit),
sjunga. genljuda; nyfris. sjongen, sjongjen;
nfris. sjonge; fsax., fe. singan; ffris. sionga; e.
sing; holl. zingen; nht. singen; n. syngja; d.
synge (förut, siunge); moes. siggvan (saggv,
suggvum, suggvans), sjunga, föreläsn; enl. Grimm (gr.
2, 36) ursprungligen: samla, plocka samman;
sedan, sammanplocka bokstäfverna, läsa; slutligen:
föreläsa, sjunga. Jfr. skr. svan, att gifva ljud,
sonare: sans, att sjunga; sangita, n. musik och
dans; hindost. sangît, sång; pers. senk, id.

Sangla. v. n. 1 1) skalla skarpt. G.; 2)
sjunga slarfaktigt och illa. Sangra, sjunga
slarfviga visor, sjunga slarfvigt. Vg. Sångla,
1) klinga, susa för öronen. ”Han slog meg
ve öra, så dä ännu sånglar. Ja hör ’ntä
någä, för dä sånglar så i örä”. Nk.; 2)
småsjunga, gnola. Sk.(N.Åsbo).

Sangel-häus, n. sånghus; koret i kyrkan. G.

Singel. n. klingel (i klockor, bjällror). Jtl.

Singel-skälla (uttal, singel-stjällä). f. liten
bjellra (omkring hästens hals). Dl. (Åsens by
i Elfd.).

Singla, v. n. 1 1) klinga, skramla; om
slantar. Svea-, Götal. Singäl, id. Jtl.; 2) spela
krona och klave; ett spel med slantar, som
kastas så upp i luften att de vända sig flera
hvarf innan de nedfalla. Svea-, Götal.; 3)
svinga sig (som en glada i luften), vända sig i
luften i runda svängningar. Sångla, id. Sdm.,
ög. Fn. síngla, klinga, gifva klang; n. singla;
nht. singla; skr. sing, id.

Sjongr, m. sångare. Markens-sjongr, m.
(blind tiggare) som sjunger på marknaden. Öl.

Sjungande, adj. dugtig, förträfflig. ”En
sjungande kniv. Ett sjungande köp”. Ul. m. fl.

Sjång, m. sång. S. Sk. Fsv. sanger; fn.
söngr; fsax., fe.,d. sang; ffris. song.

SIN-GóTT, sine-gótt, syn-gott,</i> s. signa.

SINGER, s. sinner.

SINI. s. sina 2.

SINK. Slå sink, en goss-lek. Med små flata
stenar kastas på vattenytan, så att de studsa
derpå innan de falla och sjunka. Deraf sinka, v. n.
1 sålunda leka. Kallas ock slå smör-gåsar, Sk.;
slå flat-fisk, Bl.: kastä simpar, G.

SINK, sinkas, s. sein.

SINKA 1 (pr. sinkur, pl. sinke, ipf. sank, pl.
sunku, sup. sunki), v. n. sjunka. G. Sikka (pr.
sikk, pl. sikkum, ipf. sókk el. sukk, pl. sókkum
el. sukkum, sup. sukkjiđ). Dl.; säkka (sakk,
sukki), Bhl.: sjonke (sank, sönke), N. Åm.; sjonk
(sank, sjonki), Ume, Lule; sjoonk (ipf. sank el.
sjonkä, sup. sjonkä), Skellefte; sjuunk (sjank,
sjunki</i> [uttal, sjuntji]), Calix; sjunka (ipf. sank,
sup. sùnkji, p. p. sùnkjen), Hs. (Db.); säkka
Sk.(Ox.); sjukka el. sjókka (ipf. sakk el. sjokk,
sup. sjúkkit, sjokkit el. sjukkt), id. ”Ingen vet
änta han sakk alle flöt”. Vg. Sjukka (sjökk,
sjukki), småningom och oförmärkt sjunka.
”Vattna sjökk i åa. Stuga ha sjukki på söra änn”.
Nk. Fsv. siunka el. sionka (ipf, sank, pl. sunko),
v. n. sjunka. VML.HL. Kg. St. IV, 7, 36. S.F.S.
4. 137; fn. sökkva (sökk, sokkit) el. saukkva
(saukk, sokkit); n. sekka el. søkke; d. synke;
d. d. søkke; fht. sinkan el. sinchan; nht. sinken;
holl. zinken; fe. sincan; e. sink; moes. siggqvan
(ipf. saggqv), id. Jfr siga.

Sakka, v. n. 1 1) småningom sjunka, gifva
efter, luta, falla undan. ”Muren har sakkat
lite. Bjelken har sakkat på midten”. Allm.
”Sakka på tågä”! gif efter på tåget! Vb.
”Sakka hop, ner”, sätta sig, sjunka tillsamman: om
gamla trähus, hö, spannemålshögar. Allm.
Säkk’n el. säk’n, sjunka ner, sätta sig. Fl.
(GK.,K.); 2) sakta sig, minskas i hastighet.
ifver, styrka. Vb. D. d. sakke; ns. sakken;
nfris. sjocke; swz. sucken.

Sanke el. sänke, n. sankt eller sumpigt
ställe i en mad. Sm. Sänka, f. dalsänkning. Nk.
Lett. sankîs, träsk; swz. sank, m. fördjupning:
d. d. sak n. en liten fördjupning i marken
(Kok 1,_359).

Sank-ūde,? sidländt ställe i en åker. Vg.

Sånk, adj. sank. Hs. (Db.). Säkk, adj.
id. Dls.

Sånk·lastad, adj. för mycket lastad; om
båt. Hs.(Db.).

Säkk, -a, f. däld. Dls. Mht. senke. S. sanke.

Säkka, v. n. 1 bugta sig, hänga sidt, hänga
ner och löst; om kläder. Ög.,vg.

Säkkig, adj. bugtig, sidt hängande. Ög.

Sänk, n. ”Komma i sänk”, gå ner sig på
is. Sk.

Sänk el. sönk, n. 1) ställe, der lin eller
hampa nedsänkes för att rötas; 2) det på
sådant sätt nedlagda linet med tillbehör af
pålagdt virke. Vanligen tillägges dock i senare
betydelsen: lin- el. hamp, lin-sönk, hamp-sönk,
n. Vb.

Sänka sej, v. r. 2 drunkna. Götal.

Sönkä, n. sänklod på metref. Vb.

SINKA 2, f. 1) eg. järnmerla; 2) klackjärn,
ett tunt järn under skoklackar. Götal. Sinke
(pl. sinkar), id. G.; deraf sinka, v. a. 1 slå
järnsinkor på skoklackar. Sm.; 3) lapp,
skinnlapp. ”Sätt en sinka på stövveln”! Bl.
(Östra h.). Isl. sinkill, m. järnkrampa; fin. sinkilä el.
sinkeli, id.

SINKA-DUS, sinkeri, sinkjen, sinksam, s. sein.

SINN 1, n. 1) ursprungl. (i fornspr.) resa; 2)
gång, omgång. Förekommer i sammans, ann-sinn,
andra gången; nakund-slnn, någonsin, någongång;
trid-sinn, tredje gången. G.; wäsnd, hvarje gång.
Dl.(Elfd.,Våmh.,Mora). Fsv. sin, sinne, n. a)
ursprungl. resa; gång, omgång: vicis. VGL. I.
A. B. 6 pr.: ”gyptis þridia sinn”, giftes för tredje
gången. ÖGL. Kr. B. 11; ”et sin um arit”, en
gång om året. Skaftav. 293. Fr. af N. 74, 520,
722, 872; fn. sinn, n. a) resa. Barl. o. Jos. 93;
b) gång, stund: ”annat sinn”, andra gånges; fht.
sind, m.; fe siđ, m. id.; gl. e. sith, sithe, resa,
väg; d. sind, gång; deraf ingensinde, nogensinde,
tresindstyve, 60, halvtredjesindstyve, 50, o. s. v.;

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Feb 10 11:54:56 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0597.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free