- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
594

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - SKOG ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Skogs·klöver, m. Trifolium medium. Sveal.

Skogs-lilja, f. Linnés ört: Linnæa borealis.
Nk. (Kihls s:n). Jfr vinn·gräs, tórrvärks-gräs,
hvita klókker, skogs-musk.

Skogs-linn, f. lind: Tilia europæa. Sveal.

Skogs-löit, s. lauta.

Skogs·lök, m. boll-lök: Allium
soorodoprasum. Svea-, Götal. Käipe, id. G. Jfr
rókken·bóll.

Skogs-mor, f. Garrulus infaustus. Vb. Jfr
lapp-skir, under skjärå.

Skogs-musk, f. Linnæa borealis. Sm. Jfr
skogs·lilja, vinn gräs.

Skogs mysk, s. mussika.

Skogs-narv, m. sandnarv: Arenaria
trinervia. Sveal.

Skogs-pilt, m. Ixodes reduvius. Ul.

Skogs-rugge, s. rugge.

Skogs-skata, s. skata 1.

Skogs-skrabba, f. frukten af appel: Pyrus
Malus. L. Sur-skrabba, f. id. Sk.

Skogs-snua, f. 1) skogsfru, skogsrå, skön
och prydlig framtill med en menniskofot och
en hästfot; ryggen är ihålig och förruten. Hon
infinner sig vid jägarens vakteld med kärliga
och inställsamma later, varsam att visa
endast sin vackra kroppshälft, kallande honom
till älskogsnjutning genom att blåsa i hans
bösspipa, och skänker honom den största
framgång i hans yrke till utbyte mot hans kärlek.
Otrohet i denna förbindelse medförer de
svåraste olägenheter, men om jägaren genast afvisar
henne med en kula, undslipper han frestelsen
med faran af en stormig spöknatt, hvarunder
elden utsläckes. För att ej fara vilse i skogen
eller blifva förförd af skogssnuan, anses
vandraren böra vända ut och in på sin tröja eller
rock. Götal. Sköv-snua (hårdt k), skóv·snua,
f. Sk. (N. Åsbo); skog·snyva, f. skogs-råsa,
f. Kl.,sm.; skogs-ro, n. Kl. (Tjust);
skogs-tippa, f. Kl. (S. Tjust,Stranda); Thors pjäska,
f. id. G.: 2) fult fruntimmer: skällsord. Sk.
(Onsjö). Jfr L. F. Rääf, saml. 1, 65. Hyltén
Cavallius, Värend 1, 278.

Skogs-sólv, s. salu.

Skogs-tjur, m. eg. troll-tjur; en sjukdom,
hvarigenom kor som gå i bete, mista mjölken.
Kon har ett utskrämdt utseende och ser sig
ofta på sidorna, hvarom säges att ”kon öskjar”.
Allmogen tror att detta härleder sig derifrån
att en skogstjur omgåtts med kon. Sm. (Tveta h.).

Skogs-trant, m. smal skogsremsa emellan
tvenne slätter. ”Dä ä bara en liten bete här
över skogs-tranten. Körka syns inte för
skogs-tranten”. Nk.

Skogs-vikker, f. pl. Vicia sylvatica. Sveal.

Skogs-vinda, f. Convolvulus sepium. Sveal.

Skogs-ye, s. yde 1.

Skoje-kórs, n. egentl. skogs-kors; ett litet
kors af trä, hvilket allmogen i skifte har uti
gärden för att derigenom hålla reda på den,
som i sin tur har skyldighet att se efter
skogen. Vg.

Skóva, v, n. 1 skoga. Sk. D. skove.

Ur-skog, m. skog, der aldrig varit
koladt. Nk.

SKóJA 1, v. n. 1 1) eg. stryka omkring som
en lösdrifvare. ”Skóia kring landet”. Allm.;
2) väsnas, såsom skojare föra stoj. Deraf
skój, n. oväsen, buller. S. Sverige.

Skojta 1, v. n. 1 ströfva omkring, flacka
omkring. ”Han ä ute å skójtar”. Allm.

Skójta 2, f. lättsinnigt fruntimmer som
stryker omkring. S. Sk.

Skójted (hårdt k), adj. lättsinnig, liderlig;
om fruntimmer. Sk. (Ing.).

SKóJA 2, f. skara, hop, mängd. ”Fógel-skója”,
en hop foglar. Sdm. (Ornö).

SKóJL·FÄRD, s. skola 4.

SKóKK (pl. -ar), m. löst bräde på bottnen af
en båt. Bhl.

SKOLA 1, f. bergskula. Åm. Skol, -a, f. l)
fördjupning, klyfta i berg eller sten. Skol n. id.
2) dalsänkning. Vb. Jfr skula 1.

SKOLA 2, v. a. 1 1) kila fast (med små sten),
gifva underlag af sten. ”Skola emellan. Skola
under en sten. Skola stenar väl i stenmuren.
Skola grind stólpen”. Allm. Skool (ipf. -ä), id.
Vb.; 2) skola sönder sten, slå sönder sten i
skärfvor. Nk. Bret. skôra el. skôla, v. n.
”appuyer, soutenir, accorer” (Le Gonidec, 402).

Skola 3 (pl. skolor), f. stenskärfva såsom
stöd vid undersalning af större stenläggning.
Nk. Skol, n. Vb.; skolur, f. pl. id. Sdm.
Bret. skôr el. skôl, m. ”appni, soutien, support;
une pierre ou autre corps dur, que l’on met
sous un levier, pour lui donner de la force”
(Le Gonidec, 402).

Skol-häll, f. större stenskärfva af jämn
yta, som vid murning lägges under stenar att
de må ligga stadigt. Vb.

Skol-sten (pl. -ar), m. sten som kilas
emellan. Ög.

Små-skol, n. stenskärfva, småsten, hvarmrd
större stenar,stolpar o.d. skolas. Ul.(Värmdö),nk.

SKOLA 4, v. a. 1 1) undervisa, lära (barn),
gifva (barn) skolans undervisning. Ög. (Vånga),
g.; 2) banna, tilltala någon för ett begånget fel.
”Skola ópp pójken”. Götal. D. d. (Bornh.) skole,
gifva skolans undervisning (Adler, 5); swz.
schulen, id. (Stalder 2, 353).

Skola(d)r, adj. som gått i skola, fått
skolbildning; lärd. Nk. (Kihls s:n).

Skólj·färd, f. minnesbeta. G.

SKOLA 5, v. a. 1 skölja (kläder), bulta byk.
Dls. Skåla (ipf. skåld, sup. skåldt), v. a.
skölja; skölja (sup. skullt), id. Vg. Fn. skola,
skala, skölja, tvätta; ns. schölen (Richey, 134);
d. skylle; lit. skalauti; lett. skallôt, id.
</poem>
Skole-kona, s. kóna.

Skollä går, m det tjockaste af skulorna;
bottensats i ett kärl med skulor. Nk. S. går.

Skolur, f. pl. diskvatten, våta afskräden
efter mat: skulor. Dl. (Elfd.). Skwälur, f.
pl. Dl.(Mora,Våmh.,Nås). Isl. skol, n.
sköljning, diskvatten.

Skul-drikka, f. tunnt, svagt drikka. Ul.
(Vaxholm).

Skule-spann, m. diskämbar. Bhl.,hl.

Skul-så, m. diskså. Ög.

Skagg skulor, f. pl. öfverlefvor af
våtvaror i ett glas. Vm.,sdm. Skägg·skvättar,
m. pl. id. Allm.
</poem>
SKOLA 6, s. skvala.

SKÓLLT (pl. -ar), m. 1) hufvudskål, öfre delen
af hufvudet (på en menniska). Hl. Skullt,
huvve-skullt, m. id. Svea-, Götal. ”Han ä galen i
skullten”, om en rusig menniska. Vg. (Vadsbo).
Skulle, m. panna, hufvudskål. Sm.; 2) nacke.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:30:04 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0624.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free