- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
763

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - T ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


utbreda med tummen. "Tumma ut smöret".
Götal.

Tumma-ring, m. hylsa af binnsulläder, som
skomakare stundom nyttja kring tummen då de
sy. Bl.

Tumma-smörgås, f. smörgås, utbredd med
tummen. Tumma-gås, f. id. Sm.

Tumme-tall, m. en tall, på hvars för öfrigt
släta stam en vissnad gren finnes i ställning
af en tumme. Ög.

Tumme-tótt, s. finger.

Tumm-grepe, m. den vinkelformiga
böjningen mellan tummen och pekfingret. Sdm.

Tummling, m. 1) tumme. G. Tummlingje,
Fl. (Nl. kring Lovisastad); tommling, Jtl.;
tommlonge, Hj.; timmling, m. Dl. (Rättvik); 2) det
tredje benet på en hötjuga. G. Fsv.
þumlinger, m. tumme; fn. þumlúngr, m. tumme (på
handske); n. tumling; nht. daumling; holl.
duimeling.


TUMBA, v. n. 1 vältra sig, tumla sig; om
hästar, hundar m. m. Ul., fl. (Åland). Tumba ner,
bringa en uppbäddad säng i olag. Ul. Fn. tumba,
tumla, störta omkull; e. tumble, vältra sig; frans.
tomber; falla.

TUMM, s. tom.

TUMMA-RING, -smörgas, tumme-tall, tummling,
s. tuma.

TUN, m. gärdesgård, stängsel. Täun, m. id.
G. Ton, tone, m. gärdesgård, stängsel; inhägnad
mark; instängd gård utom boningshusen. N. Bhl.
m. fl.; deraf talesättet: "hålla i tone", hålla inom
gränserna, hålla i styr. N. Bhl.; "hålla i tune",
id. Hl. (Harplinge). Tón, m. gata, väg,
omgifven af skidgårdar: deraf Ager-tón, Rais-tón, m.
namn på tvenne sådana gator i Östnors by af
Mora socken. Fsv. tun (i sing. neutr., men i pl.
oftast f. i ortnamn), a) eg. gärdesgård; b) inhägnad
plats. Hl.: deraf många svenska ortnamn, t. ex.
Tuna (fsv. Tunir), Ul., sdm., kl.; Altuna (fsv.
Altunir), Estuna (fsv. Æsatunir), Östuna (fsv.
Östunir), Erentuna (fsv. Ernatunir), Håtuna,
Frötuna (fsv. Frötunir), Simtuna (fsv. Simbatunir),
Närtuna (fsv. Nærtunir), Sollentuna (fsv.
Solandatunir), Vallentuna (fsv. Valendatunir),
Farentuna (fsv. Færingiatunir, Færingætunir),
Skeptuna (fsv. Skieptunir el. Siæptunir), Sigtuna, Ul.;
Thorstuna (fsv. Thorstunir), Dingtuna, Vm.;
Tunaberg, Runtuna, Frustuna, Eskilstuna, Svintuna
(nu Krokek), Sdm.; Snappertuna, Fl. (Karis s:n);
Luntertun, fordom en stad vid Rönneås utlopp i
Skåne, hvarest ännu ett hemman heter Luntertun;
fn. tun, n. a) inhägnadt jordstycke; b)
gårdsplats; c) by; fe. tun, gärdesgård; inhägnad plats;
gård; by; stad; fhr. zun, m. inhägnadt ställe;
ns. tun, a) gärdesgård; b) inhägnadt ställe
(Danneil, 229. B. W. B. 5, 128); holl. tuin, m. id.;
n. tun, gård, bebygdt ställe; gårdsrum; gael.
dûn, befästadt hus, kastell; ir. dun, stad; e.
town, id,

Brute-täun, m. gärdesgård af fällda träd
med grenarne på. N. G.

Gen-täun, m. gärdesgård, som går rakt fram,
ej är krokig. G. (F).

<Sc>Läder-täun,</Sc> m. gärdesgård bestående af
små hela träd, som läggas på längden vågrätt
omkring ett litet gärde. Läd, m. G. (F.).

Räise-täun, m. risgärdesgård. N. G.

Räkk-täun, m. gärdesgård af vågrätt och
glest lagda stänger. G. Jfr räkk.

Ränne-täun, m. gles, dålig gärdesgård. N.
G. S. ränne 1.

Spiller-täun, m. högt staket af träspjelor
kring en humlegård eller trädgård. Spil-tun,
spel-täun,
m. id. G. Spel-tunge, m. stängsel kring
en mindre hage. Bhl. (Oroust). Fn. spelr, m.
spjelverk (Haldors.).

Stikkel-täun, m. vårdslöst uppsatt
gärdesgård utan band. G.

Svin-ton, m. svinhage. Ul.

Tun-räng, f. gärdesgårdshörn. Kl. Jfr räng.

Tun-stör, m. gärdsgårdsstör. G.

Tyna el. täunä, v. a. gärda, omgifva med
gärde. G. Fe. tŷnan; ns. tünen (B. W. B.
5, 130); nht. zäunen; holl. tuinen, id.


TUNG, adj. (såsom i riksspr.) tung. I
munarterna ofta tong, adj. 1) id. Dl., vb. Tong
{tongan, tongest),
id. Fl. (Öb.); 2) rådd. Dl.;
3)drägtig. "Koa ä tong å ska snart bära". Vg. Fsv.
þunger, tung. SML. UL.; thunger, tunger, tung;
hafvande. Alex. 285; fn. þungr. Jfr fe. þingan
(þang, þungon, þungen),
gravescere.

Bak-tunger, s. bak.

Framm-tung, q. v.

Tóng-fäLu, adj. som går, färdas tungt och
sakta. "Märra min jär tongfälu". Vb. Gl. d.
tungfærdig (Mlb., Dansk Gloss. s. 211).

Tong-fött, adj. tungfotad; som går tungt,
med möda. "Far jär gammal å tongfött". Vb.
N. tungføtt.

Tong-händt, adj. 1) tunghänd; som ger
hårda slag, djupa hugg; 2) som skrifver med tung
hand. Vb. N. tunghendt.

Tong-hövd, adj. tungjäst. "Bröed ble
tonghövd i da; der ble en dö-rånn i’ed". Sk.
(Vemm.). S. hävas.

Tong-ko, f. drägtig ko; deraf hennes gång
tung. Hs.

Tongsam, adj. som är något tung;
besvärlig; förenad med möda; om arbete. "Tongsamt
arbäit". Vb. N. tungsam.

Tung-boen (f. -boi, n. -boä), adj. tungt klädd.
G. Fn. þungbuinn.

Tung-hållen, adj. som äter mycket, är svår
att underhålla )( hovnätt. Sk., bl.

Tung-låta, f. hafvande qvinna. Öl.

Tung-nimmel, tong-nemm, tung-nimmer, s.
nimma.

Tynga (ipf. tyngde el. tungde, sup. tyngt
el. tungt) v. a. o. n. 1) eg. (såsom i riksspr.)
betunga, trycka hårdt med sin tyngd; 2) fig.
trycka, besvära; blifva sömnig, halfsofva. "Han
satt å tyngde (el. tungde). Ja har tyngt (el.
tungt) lite". Sm. "Tösa tynger ve spånrókken".
VI.; 3) tynga på, vara till besvär. Götal.;
4) tynga av, afsomna. VI., vg., sdm. Fn. þýngja,
göra tung.

Tynge, n. 1) tyngd. Tyngsel, m. Hl., g.;
Töngne, m. id. Vg. (Kåkinds h.). Tunge, m. tyngd;
besvär. Nk. m. fl. Tȳnj el. tong, f. tunga, börda
(onus). Sonkän-tȳnj, f. sockne-inbördes pålaga.
Vb.; 2) besvär, påhänge. Sk., bl. Tynga, f. id.
"Han ä oss te tynga". Götal. Tynguge, m.
id. Vg. Fn. þúngi, m. tyngd; týungsli, n. pl.
tyngd, börda,betungande; n. tyngje; fsv. þungi,
m. tunga, börda.

Töngna, v. n. 1 blifva tung. Vg. (Kåkinds h.).


TUNGA, tunge-tår, tung-häfte, s. tinga,

TUNGEL (def. tunglet el. tungläd), n. måne.
Dl., åm., hs., vm., ul., nk., sdm. (Ornö; nära föråldr.),

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 31 04:26:26 2014 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0793.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free