- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
790

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V - VALL ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

        
VALL

Vall-gräs, n. gräs som växer på
hårdvall. Vb.

Vall-gut, m. vallgosse. Bhl. Vall-gud.
N. Hl. S. gud, gutt.

Vall-koven, m. def. åker, som är plöjd
andra gången sedan han bar gräs. Dls.

Vall-kung, m. vaktpojke. Fl. (Ingo).
Vall-sven, m. Vg.

Vall-kusk, m. vallhjon. Sdm.

Vall-plog, m. stor plog att plöja stark
gräslinda eller ny jord. Hl.

Vall-släppt, p. p. släppt på betet; om
kreatur. Vg.

VALL 2, s. välla.

VALLE, s. vagel, vall 1.

VALLE, -gröt, -välling, s. vattle.

VALL-GÅS (pl. -gäss), f. vildgås: Anser
segetum. S. Nk., ög. (Ydre).

VALLKE-FLAGE, s. flake.

VALLSA, v. n. 1 gå långsamt och besvärligt
såsom uti dy och snö. "Vallsa i mådden, snön".
Vg., ög., sm., fl. (Pargas). Nht. waltzen.

VALLS-ULL, s. ull.

VALLT, vallta, valltar, vallter, valltra, s.
vällta.

VALLVARE-MÄSSO-DAG, vallver-mässa, s.
Valbor.

VAL-LYKTA, s. val 1.

VAL-MOGA (el. vall-moga), f. vallmo:
Papaver. Götal. Val-mogja (el. vall-mogja), f. Sm.
I några munarter val-moger, m. Val-so, f. Fl.
(Öb:s skärg.). Fsv, valmughi, valmoghi, m. Alex.
1475. Sv. Harpestr. s. 62; val-myghæ, id. Svensk
läkarebok från medeltiden på kongl. bibl. i
Stockholm (gåfva af general-direktör Huss); gl.
sv. (Frank., Tillandz) valmoge; d. valmue; gr.
μηχων; lett. maggons, id.; lit. agona (i st. f.
magona), f. vallmohufvud; agonos, f. pl. vallmo,
vallmofrö; pol., böhm. mak; fht. mâgo; nht.
mohn, vallmo. Namnet mone torde äfven hafva
varit kändt af Grekerne, ty en art Papaver
kallade de enligt Dioskorides αργεμωνη, f.,
hvilket förvridits i latinet till Agrimonia och derifrån
i svenska skriftspråket till åker-mönja. Det
grekiska μηχων, f; vallmo, är utan tvifvel
beslägtadt med lett. meega-sahles, a) sömn-ört; b)
vallmo-såning, af lett. meegs, lit. mégas, m. sömn,
meggoti, sofva. Lett. maggons, vallmo, är troligen
befryndadt med lit. megonas, sömndrucken,
sömnig. Fornsvenska mughe eller moghi är
slägtnamn för ett artrikt slägte. Vår vallmo måste
derföre få ett artnamn (val) för att blifva ett
bestämdt namn. Hon heter derföre på tyska
schlafmohn. Enär örtens egenskap att försätta
i dvala från uräldsta tider varit känd, har hon
sannolikt i fornsvenskan ursprungligen hetat
dval-moghe, och bar bokstafven d bortfallit, på
samma sätt som svenska ordet valen, adj.
härledes af fsv. dvalin el. dvalen, domnad. Jfr fsv.
dvali, m. sopor. Se för öfrigt valbjörk.

VAL-SO, s. val-moga.

VAL-SJÖN, s. Val-hall.

VALT, s. valda.

VALÄ, s. verna.

VAMB (vammb), m. mage: 1) våmb. Ul., g.
Wåm, f. Dl. (Mora); gvam (def. -a), f. Vb.; 2)
buk (hos menniskor) Ul., g., fl.; 3) fig. om
fiskredskap, t. ex. skötar utlagda till fångst. Fl.
(Hütis). Fsv. vamb, f. våmb. Gl. ordspr. 674;
fn. vömb; fht wamba; n. våmb; d. vom, id.; fe,
vamb, f. a) uterus; b) mage; e. womb, uterus;
moes, vamba, f. buk; slov. vamp; fin. vatsa
(Acta soc. se. fenn. 6,111); skr. gamba, mage (Eig,
veda, s. 72).

Gvami, adj. 1) bukig; om kor; 2) hafvande;
om qvinnor. Vb.

Vabb, m. hängande buk. Vabbug, adj. som
har hängande buk. Vb.

Våmla sej, v. r. 1 välta sig. Fl. (Degerby).

Våmma, v. a. 1 välta (en sten) på det
sättet att man lägger sig med mage och bröst
emot honom. Vm. (Fellingsbro). Tullra, v. a
1, id. Nk.

Vam-stöt, m. odon: Vaccinium uliginosum.
Jtl, (enl. Linné, fl. suec). Jfr slinnor, svålon,
utterbär, ölbär.

VAMMAL, n. vadmal. Vb., hs., sm. Ordets uttal
är olika i munarterna. Vammel, n. G.; wärmål,
Dl; vallmed, valmell, Sk.; varrme, Hl. (Värö);
vämmal, Vb., nb. (Kal.); vämman, vemman, (m.&
n.). Vb. Fsv. vaþmal, n. vadmal. ÖGL;
vadhmal, n. Spec. Virg. s. 244; vaþir. f. pl. kläder.
VGL. HL.; fn. váđmál, n. groft ylletyg, vadmal
(af fn. váđ el. vóđ, f. väft ylletyg, af moes.
viþan eller vidan [vaþ, vedun, vidans], binda,
sammanbinda; fht. witan; jfr Grimm, gr. 3, 26); fn.
mál, n. mått. Skot. (Orkneyöarne) vadmell,
vadmal; n. vadmål; d. vadmel, id.; e. dial.
wađmal, "a very coarse and thick kind of wollen
manufacture; the winther clothing of rustics"
(Forbes 2, 366).

Vammals-sedel, m. vammals-märke, n.
märksedel eller bevis öfver vadmal aflemnadt att
färgas. Sm.

VAMP el. våmp; m. ovig menniska. Sk. Jfr
vamb, m. buk, bäll, id.

Vamped el. våmped, adj. l) ovig. Sk. (Ing.);
2) galen, tokig, ej vid sina sinnens bruk. "Hon
ä vamped (el. våmped)". Sk. (Ox.).

VAMPA, f. 1) öfvertröja. Dls., bhl., hl. Vamsa,
våmsa,
f. id. Wormsö; 2) karlrock. Vg. (Mark).
D. d. vamp, vampe, ytterrock; gl, d. (Moth)
vampe vid tröja; ns. wamms; holl. wambuis; mlt.
vambasium, vambosium.

VAN 1, 1) adj. (i foraspråket, men blott i
sammansättningar) bristande, i saknad af, dålig. Hit
hörer måhända vant, adj. n. osäkert, ovisst,
tvifvelaktigt. "Dä ä vant". Dls., bhl., vg. (Elfsb.);
2) (såsom i riksspråket) oskiljaktig partikel,
utmärkande brist eller något som är för litet eller
ovisst. Fsv. van, n. behof, brist. Flores 215:
"han gaf them pæninga til margha vane"; van,
adj. (blott i sammans.) bristande, i saknad af,
dålig; fn. van, oskiljaktig partikel, af samma
betydelse som i sv. riksspr. och munarterna; van,
f. brist (i sammans, fjörvan, vanarvölr); vani, m.
brist; vanr, adj. utblottad på något, saknande;
fht.,fsax., fe. van, adj. id.; fe. van, brist; moes,
vans, adj. bristande; lapp. van, vane, vana, præp.
utan, förutan; vanes, adj. otillräcklig, som felar;
wal. gwan, svag, ringa; bret. gwan, svag, sjuk;
lt. vānus, adj. a) tom, hvari ej något är; b) fig.
tom, fåfäng, grundlös. Jfr skr. van, åstunda,
önska; ursprungligen; fattas, behöfva.

För-vana, v. a. 1) förstöra; 2) undansnilla,
stjäla. Bl. Jfr fn. vana, v. a. förderfva, göra
ofullständig.

För-vanska, v. a. 1 1) förstöra, förspilla. Hl.






<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:48:07 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0820.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free