- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
823

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V - VÅN ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


VÅN

Vonsamt, vonligt, adj. n. )( ovonligt. Hs. Fn.

Vänja, f. förhoppning. "Ha vänja på någon",
hoppas att få honom till äkta. Åm. Fn. væni,
f.; fe. vênung, f.

Väntande daga(r), m. pl. de sista dagarne
af hafvande tillståndet. "Ho går i väntande
daga", hon är nära sin nedkomst. Sdm. m. fl.
N. ventadøger, id.

Övi-väntän, adj. egentl, öfver-väntad. "Ji
vadht alldäiles öviväntän", jag kunde
omöjligen vänta längre; eller: jag upphörde att tro
det du skulle komma. Vb.

VÅN, s. von 2.

VÅN, s. vår 1.

VÅND, s. vand, under winda 1.

VÅNDE, vån-råden, -sett, -skött, s. vand 2.

WÅNDA, wänslos, s. vanda.

VÅNG 1 (pl. -ar), m. 1) en bys eller
hemmans inhägnade egor, i motsats till utmarken
(eller fäladen). Sk., hl.; 2) gärde, skifte,
afdelning af åkerjorden. Sdm., sk., hl., bl.; 3) hage,
vret. Vg., sm. Fn. vángr, m. fält, mark; egentl,
inhägnad plats, såsom man ser af prúd-vangr,
Folkvangr, Thors och Frejas bostäder; n. vang,
ängslätt, gräsplan; fht. wang, inhägnad mark
(åker eller äng); österr. wang, inhägnadt fält
(Höfer 3,269); fe. vang; e. wong, fält, mark; moes.
vaggs, äng.

Ora-vång, m. åkergärde, som ligger i
träde. Sk. (Barsebäck i Harjagers h.). Jfr
oråker, under åker.

Vånga-dike, n. hägnad af jord eller sten
kring en bys allmänna betesmark. S. Sk.

Vånga-gömmare (el. vånga-gemmare), s.
gåjmä.

Vånga-le(d), n. grind vid en bys
allmänna betesmark. S. Sk. D. vangeled.

Vånga-skäl, s. skila.

Vånge, m. 1) den af folk och vargar
omringade (inhägnade) platsen vid skallgång.
Götal., äfven i Sveal., t. ex. Nk.; deraf
vängä, v. a. 2 gående göra en krets omkring.
Nk.; 2) omväg; deraf vånga, v. a. o. n. 1
genskjuta, göra en omväg. "Vånga ómkring",
gå omkring. Sm.


VÅNG 2, s. vagn.

VÅNG-HUS, s. våkenhus.

VÅNGLA, v. n, 1 1) vingla, vara ostadig.
Vg.,sm. "Glaa far å vånglar". Ög. Vangäl
(ipf. vanglä), handla dåraktigt, utan urskilning.
Vb., nb.; 2) syselsätta sig med hvarjehanda
handelsföretag. Vängla, v. h. 1 handla; om
krasslare, som köpa och sälja på marknader och
i byar. Sm. (Jfr vingla 1); 3) makligt
sysselsätta sig med, pussla. Vg. (Kinds h.).

Vångel, u. ostadighet, vingleri. Vg., ög.,
sm.

Vånglare, m. 1) ostadig, obeslutsam karl.
Sm.; 2) krånglare, skojare. Vg.

Vånglig, adj. 1) ostadig; 2) förtretlig,
krånglig, ledsam att komma till rätta med.
Vg., dls., vl.

VÅN-HAPPET, vånhäppeter, s. happ.

VÅN-KERT, s. vån.

VÅNN, s. vår 1.

VÅNNA, vånna-lös, s. vanda.

VÅNNDEL, vånndla, s. vinda 2.

VÅNN-PAKKAD, s. van t.

VÅNOR, s. von 1.

VÅR 1, pron. poss. (såsom i riksspr.) vår.
På Gotland säges or; i Dl. wår el. wär, or,
t. ex. "Wär äst", vår häst; "woru kyr" vår
ko; "vålt kläðä", vårt kläde. I några munarter
säges våran, vårän el. vårån. Sdm. (Ärila,
Thoresund), t. ex. "Vårän pójke". Mera allmänt,
i synnerhet i Sveal. och Finl. (Öb.), brukas vånn
el. vån; i Fl. (Öb.) vånn (f. våron, n. vårt el.
våras), i Gstr. våran el. vånn (f. vårö, n. vårat)
i Vesterbotten säges våran el. ror (n. voret),
och användas dessa former ej mindre för
nominativus, än accusativus m. sing. Stundom får
man höra det felaktiga uttrycket: "vånn ko".
Vånn begagnas äfven substantivt: vår fader,
vår husbonde och böjes såsom sådant. Vånnas,
vår faders, husbondes. Fl. (Öb.). Fsv. var;
fn. varr.

VÅR 2, m. (såsom i riksspr.) vår (årstid),
t. ex. Dl. (Mora). Vor, m. Vb. I några
munarter är ordet f. Fsv. var, f. (m. ? Jfr Rdq.
2,66; 3,238); fn. vár, n.; d. vår; n. vår, m.
(på några ställen neutrum); lt. ver, m.

En väring, s. en.

Vor-gjera (ipf. -gjol), v. a. tillreda jorden
för vårsädet, förrätta sysslor hörande till
våranden. Vb.

Våra, 1) v. n. 1 förrätta vårarbeten med
jordens tillsåning m. m. "han har redan te
vårat. Han har åvårat". Götal. D. d.
(Bornholm) våre, id. (Adler, 26); 2) v. impers.
bli vår. Våra till, id. Götal.

Våran, f. def. lindrig vårfrossa. Fl. (Nl.,
Åland).

Vårast, i vårast, adv. i våras. Fl. (Nl.).

Vär-bräken, n. låsbräken: Botrychium
vulgare. S. Sk.

Vår-dyngs (eg. vår-dygns), adv. "Sóva
vår-dyngs", efter slutadt vårarbete sofva ut
långt fram på dagen. "I mórren ska vi sova
vårdyngs, når vi ha te-sått i da". Sk. (Ox.,
Ing.)

Vår-hana, m. harsyra: Oxalis acetocella.
Mp. I andra munarter: vår-hane, sur-klöver,
gök-mat.
I Dl. (Floda) säges surkåls-tuppor,
f. pl. i Elfd. små-såirä, f., i Fl. (Öb.)
har-väpling.

Vår-kase, m. en hög med qvistar efter
rödjning om våren att uppbränna. Sm. S.
kas 3.

Vår-lössen, vår-slätten, m. def.
vårlossningen. Ul.

Vår-näm, vår-nämd, s. nimma.

Vår-okse, m. den dimma eller de
dunster som om våren uppstiga ur jorden,
bebådande oxens arbete. Vg., dls., vl. "Vår-oksen
drikker", säges då jorden om våren tager
mycket vatten, "Vår-oksen ryker", när solen
om våren värmer och jorden deraf utdunstar.
Vg. (Kållands h.).

Vår-reppen, s. repp.

Vårsk, adj. 1) om vårtiden aftagen; om
boskapshud, då kreaturet är slagtadt om våren.
"Huden å vårsk", d. ä. af sämre beskaffenhet.
Sm.; 2) i. q. vår-näm, s. nimma.

Vår-skabb, m. ullen, som klippes om
våren innan man flyttar till fäbodarne. Dl.
(Mora). Laung-liss-lödjen, m. def. Dl. (Elfd.).
Jfr ljuda.


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:37:55 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dialektl/0853.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free