Print (PDF) - Color (PDF) - full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Å ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ÅLÄ Å-LÄTTA, v. a. 1 hafva tillfälle att lemna ifrån sig något, som en annan vill låna eller köpa. Hs. (Db., Ljusdal). Å LÖN, adv. lutande, liggande på sned. "Gärs-gårn ligger å lön." Kl. ÅM 1, m. halm. Dl. Fsv. halmber; fn. hálmr, m. id. <poem> Åm-kragna, s. krona. Åm-strå, n. halmstrå. D1. (Mora). Jfr strä. </poem> ÅM 2, m. växten ag: Cladium Mariscus. Nk., ög., öl. Ava-gräs, n. id. Vg. Jfr Fries, bot. utfl, 3,214, <poem> Åm-öja, n. kärr solöga: Ranunculus Lingua. Nk., ög., hvarest örten växer bland åmen, hvadan det ej är underligt att dess stora gullgula blommor fått namn af åmens öga. </poem> ÅM, åmm, s. on. ÅMA 1, m. morbroder, farbroder. Estland (Runö). Fe. eam; fn. eam, id. Stephens, Old. Northern R. M., pag, 272; fht, nht. oheim. ÅMA 2, v. n. 1 ånga, lukta. Fl. (Ingo). Åmma, v. n. 1 1) fläkta ljufligt, ånga. "Dä åmmar", tenuissima aura spirat. Sm., vm. (Fellingsbro); 2) ånga, ryka. "Du har supet, så dä riktigt åmmar å de"; 3) utdunsta elak lukt. "Nu åmmar du så", nu fjärtar du, så att det luktar illa. Åmma på, blåsa på. Vg. <poem> Åma 3, f. 1) väderpust; 2) röst, uttal. "Presten har god åma". Fl. (Ingo). Jfr fn. ómr, m. óman, f. "en dæmpet lyd, især den der höres i frastand" (E. Jonssons ordb.); moes, ahma, m. ande: πνευμα; fht. âdum; nht. athem, ande; skot. oam, vattenånga; skr. atman, m. ande: gr. ατμη, f. ånga. Åmme, m. 1) ljum och mild blåst. Sm. ; 2) ånga, imma. Sm., ög. (Ydre), vm. (Fellingsbro); deraf åm-fartyg, n. ångfartyg. Sm. </poem> ÅMA SEJ, v. r. 1 vara tillgjord, göra något galet. "Dä ä inte värdt du åmar dej." Sdm. <poem> Åmug, adj. dum, som gör något bakvändt. Sdm. </poem> ÅMA el. åmma, f. 1) daggmask, i allmänhet ludna, borstiga larver (Larva sphinxi); kålmaskar af slägtet Papilio. Allm.; äfven amma, f. Sm. (Värend). Då man får se en sådan larv, skall man tre gånger spotta åt honom och hvarje gång säga: "tvi åmmeli åmma! åmmar du på me, så åmmar ja på de." Vg. 2) fig. mycket tjock menniska; skällsord. Sk. (Onsjö h.). N. åma; isl. ámu-mađkr, m. daggmask, så kallad emedan man dermed botade áma, f. rosen (erysipelas). <poem> Bjönn-åma, f. stor, luden larv. Dl. Kål-åma, f. kålmask. Dl., hs. Lov-äma, f. löfmask. Dl. Vatt-åma, f. en slemmig mask, som visar sig i våtväder. Hs. Åmm-blest, adj. som blifvit blåst af en åmma; en sjukdom, hvilken förmenas härröra deraf att denna mask blåst på menniskor eller kreatur, och består deri att de blifva svullna, röda i huden eller ögonen. Botemedlet anses vara följande: en person, som är född på en söndag eller torsdag, blåser på den sjuke genom ett åmme-glas, enligt uppgift, ett slags pipig växt, som stundom finnes på rörpil. Sk. (Ing.). </poem> Å-MINNE, åmund, s. å 4. ÅMME, s. åma 2. ÅMT, adj. n. ankommet, något skämdt; egentl. om kött eller strömming. "Dä smakar åmt." Sdm. Jfr en, än, åma 2. Å-MÅN, m. förändring genom tillökning eller minskning. Ög. (Ydre). "Dä ä inte åmån", det lönar ej mödan. Hs. (Ljusdal). <poem> Å-månas, v. d. 1 1) oroas, icke kunna sofva, uppväckas för bittida. "Ja ämånades i sömnen"; 2) längta. "Han åmånades å vill hem". Sm. Å-månsen, adj. 1) ej fullsöfd; 2) ångerköpt, ledsen. "Ja ä så åmånsen å hannela. Nu ä han åmånsen å vill ej ha flekka". Sm. </poem> Å-MÄLA, v. a. 2 klandra, anmärka. Bl. Fn. ámæla. Jfr. mäla 1. <poem> Å-mäle, n. tadel, klander. Bl. Fn. ámæli. Å-mäling, m. dum, drumlig, otymplig varelse (eg. tadelvärd varelse). Vm. (Fellingsbro). </poem> ÅM-ÖJA, s. åm 2. ÅN, f. 1) egentl, bestämdt arbete; en sträcka af en åker eller äng, som hvarje arbetare tager på sin lott för att afskörda; ett lieslags bredd, eller den del af tegen, som en slåtterkarl afmäjar, der han framgår. "Han har fått för stor ån". Sm., kl. Von, f. id. Vb., åm. "Ränsa en ån". Ög. (Ydre). Ån el, åne (pl. åner), m. id. Vg. (Elfsb.). Slotter-von, f. id. Vb. Deraf åne-bror, m. ett på anen mötande ställe, t. ex. en sten, ett rör m. m., hvilket vid rensning, slåtter eller mäjning icke erfordrar arbete, utan får öfverhoppas till lindring deruti; 2) så stor bredd af en åkerteg, som sades mannen besår i den rigtning han framgår. Von, f. id.; deråt sä-von, f. den del eller bredd af åkern, hvilken uppdrages för den, som sår. Vb.; 3) i allmänhet, hvad man i andra förrättningar kan omfatta. "Ta hela väla i en ån", företaga stora och vidsträckta saker. Ög. (Ydre). Fn. önn (gen. anna), f. syselsättning, bestämdt arbete; anna, verkställa, fullgöra. Jfr and 2. ÅNA SEJ, s. unna. ÅND-KART.m. ej fullvuxen and. Sdm. Jfr ånn. ÅNDER-STÅNG, ånderstångs-navare, åndra, s. andra. ÅND-VAGN, s. and-vagn, under vagn. ÅNG (kompar. änger), adj. trång. Kl. "Ångt rum." Sdm., ög. Ångt, adv. trångt. Nk. Fn. ángr, aungr, öngr, adj. trång, knapp; d. ang; fht. angi, engi; nht. eng; fe. enge; moes. aggvus; lt. angustus, id,; gr. αγυια, f. trångt pass ; αγχι, adv. nära; εγγυς id.; skr. anga, id. (af ang, att närma sig). <poem> Hång å tvång. I talesättet: "leva i hång å tvång", lefva utan att hafva sin frihet eller der man icke unnar en något godt. Vm. (Herv., Id.). Hång står troligen i st. f. ång, n. trångmål, hvarvid h utgör föreslag, såsom stundom brukligt i några landskap. Ång-brysted el. bryst-ångd, adj. som har tryckning öfver bröstet. Ög. Ånger, adj. 1) ängslig, bedröfvad (bragt i trångmål). Ul., jtl. Angse, Vg., sm.; ångsen, Hs., nk.,ög., sm.,kl.; anger, id. Vl. 2) vred. Vl. Jfr anger. Ånger-bytt el. angerbytt, adj. missnöjd. Vb., fl. Ånger-böks, f. som är ångerköpt. Sdm. Ånger-mus, f.,näbbmus: Sorex vulgaris, araneus, Sm., hl., sk. Anger-mus. Kl. D. angermus. </poem>
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
