Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
negrer och jag tog död på madonnan i min vrede
över att du inte kom. Men sen upplöste de sig och
gled i varann igen. Du for hit till din älskare, de
andra till sina, får vi hoppas. Så går det till i
verkligheten, inte sant?
Ett ögonblick då hon talade om ensamheten, hade
han sett detsamma som Stina en gång: hur genom
hennes ännu unga, fasta och blomstrande
ansiktshud kraniet trädde fram som en skugga, och hon
blev en gammal människa. Det gjorde honom
riktigt ont om henne, han slöt ömt och varligt i sina
armar den fjärran gäst som kommit över
ödslighetens hav.
Hon hade väntat på denna värme och ömhet, hon
kröp in i den som i ett bo och gömde sitt ansikte
som om hon vetat att det nyss var hundra år
gammalt.
Och han talte till henne så vackert han kunde,
rörd av den övergivna och hjälplösa gest varmed
hon tog hans hand och lade den mot sitt hjärta. Han
sade henne lite, det blir ju alltid så lite, om att just
hon som var så odräglig, så negroid, så bråkig, så
opunktlig hade förvandlat hans värld, så att den ej
längre flöt ut i intet. Och han tog tillbaks vad han
nyss sagt att madonnans död var ett uttryck för
hans vrede, tvärtom, vad han gjort i dag på
förmiddagen var bara ett bevis på att hon gett honom
mod att försöka säga på nytt samma sak som han
förgäves försökt säga i sin bok, och om det lyckades,
var det genom henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
