Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skogsdrottningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hölje, som dolde den skönaste värld. Han måste tro deras
ord, att den, som modigt genomtränger vattentäcket, genast
når havsgudens pärleslott. Den unge mannen lyckönskade
sig att ha valt detta dödssätt. Egentligen kunde man inte
kalla det så; det var omöjligt att tro, att detta vackra vatten
kunde döda. Det var endast en genväg in i en värld, vars
njutningar inte skulle vara bedrägliga och endast efterlämna
trötthet och avsmak.
Det var med möda han kunde lägga band på sin iver.
Men däcket runtomkring honom var uppfyllt av sjöfolk.
Till och med Silvius Antonius kunde förstå, att om han nu
sprunge i havet, skulle följden helt enkelt bli den, att en av
hans fars raska sjömän kastade sig i vattnet och fiskade upp
honom.
Emellertid kom skepparen, sedan seglen hade blivit hissade
och roddarna kommit sig riktigt i farten, med största
hövlighet fram till honom.
— Du ämnar således följa mig till Germanien, min
Silvius, sade han. Du gör mig en stor ära.
Den unge Poppius påminde sig med ens, att denne man
aldrig hade kommit hem från en resa utan att föra med sig
till honom en gåva av något märkvärdigt föremål från de
barbarländer han besökte. Han hade givit honom trästycken,
ur vilka vildarna kunde framkalla eld, stora oxhorn, vilka
de begagnade som dryckeskärl, och ett halsband av
björntänder, vilket hade varit en stor hövdings utmärkelsetecken.
Denne präktige man strålade av belåtenhet över att ha
sin herres son ombord på sitt skepp. Han ansåg det som ett
nytt bevis på den gamle Poppius’ klokhet, att han sände
sonen till avlägsna länder och inte längre lät honom gå
bland de lata unga romarna och lära veklighet.
Den unge Poppius tog honom inte ur hans villfarelse. Han
var rädd för att skepparen genast skulle ha vänt om hem
med honom, om han hade förrått sin avsikt.
— Sannerligen, Galenas, sade han, ville jag inte gärna
följa dig på denna resa, men jag fruktar, att jag måste be
dig landsätta mig i Bajæ. Jag har fattat mitt beslut för sent.
Här ser du mig utan packning, utan pengar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
