Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
292 TILL ÄNKEDROTTNING JOSEFHINA.
Hur kär du honom blef! Han slöt en dotter
uti sin famn, när du begrät en far.
Djupt var ditt sår, men balsam för dess smärta
du fann, som alltid, vid din Oscars hjärta,
och kring er båda härligt växte opp
en krans af friska blomster, knopp vid knopp,
fyrväpplingen, den glada, och resedan,
den stilla, blyga. O, din fröjd var stor
att, stolt och lycklig såsom maka redan,
femdubbelt lycklig vara nu som mor.
Hur landets mödrar då mot slottets fönster
med glädjedruckna ögon sågo opp!
Den unga modren där blef deras mönster,
hon bar, som de, på morgondagens hopp.
Ditt drottninglif — historien har det ristat
i sina taflor. Det är minnets arf.
Än inga skuggor att förmörka dristat
det vakna minnet af ditt tidehvarf.
Det ädla, stora blir ej lätt förgätet,
det goda, milda är en makt också;
du lånade ej din från majestätet,
men, är det medfödt, härskar det ändå.
Hur skön var då den tafla, som vi sågo,
hur varma dagrar öfver henne lågo!
Hur högt stod solen på din himmel då,
en himmel utan moln, en sommar blå!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
