Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVANHAMNEN.
211
gumman för sig själv, medan hon bredde ut den på
ängen.
— Svanhuvud och hals har den, vingar och bröst.
Det behövdes blott en levande kropp, för att det
skulle bli en riktig svan, färdig att flyga upp i
himmelens sky.
Nu låg den som en död svan på ängen, och strax
bredvid den stod hon, som en gång burit den —
den unga prinsessan, skyggande med handen för solen,
allvarligt spejande —, undrande vad väl den vita
skruden kunde vara.
Långsamt gick hon närmare men kastade sig
o o o
slutligen med ett utrop ned vid svanhamnen.
Med ens stod allt klart för henne. Här hade
hon slagit ned, här hade hon blivit fången, och nu
hade hon återfått medlet att fritt flyga bort, längt
bort till sitt eget, älskade, saknade land.
Ett sällsamt jubel fyllde hennes hjärta. Blodet
sjöd med ny livskraft i hennes ådror, all hennes oro
och ängslan var försvunnen. Och med ens hade
hon glömt allt, som hänt sedan hon sist låtit
svanhamnen falla. Allt bleknade för henne och drog
sig undan, långt bort som en dröm, när man
vaknar om morgonen.
Med darrande händer och leende mun iförde hon
sig svanhamnen, stack huvudet in mellan vingarna
och reste på svanhalsen, och nu — nu svävade hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
