Så grant solen lyser på kyrktuppen i kväll!
Jag håller av det vackra och förståndiga djuret som alltid svänger efter vinden. Det är mig en ständig erinran om den hane som vid ett visst tillfälle gol tre resor, och en sinnrik symbol av den heliga kyrkan, som lever av att förneka sin mästare.
På kyrkogården promenerar församlingens herde långsamt av och an i den vackra sommarkvällen, stödd på en yngre ämbetsbroders arm. Mitt fönster står öppet, och det är så stilla att ett och annat ord av vad de säga tränger ända hit upp. De tala om det förestående valet till pastor primariiämbetet, och jag hörde att kyrkoherden nämnde namnet Gregorius. Han uttalade detta namn utan någon förtjusning och med en icke helt oblandad sympati. Gregorius hör till de präster som alltid ha haft menigheten för sig och som följd därav ämbetsbröderna emot sig. Jag hörde på tonfallet, att kyrkoherden nämnde hans namn mera i förbigående och att han icke ansåg honom ha några allvarliga utsikter.
Det är också min mening. Jag tror inte att han har några utsikter. Det skulle överraska mig mycket om han blev pastor primarius...
*
Det är den 12 augusti i dag; han for till Porla den 4 eller 5 juli
och skulle vara där i sex veckor. Då dröjer det alltså inte många dar
innan man har honom här igen, pigg och kry efter sin badsejour.
