Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 70 —
Titta dit bort mot Kingsport, Anne — hus, hus i långa rader
vart du ser, men inte ett enda för oss.
— Håll inne med din klagan, Priss! Aldrig uppge hoppet!
Var det inte någon gammal romare, som sa: ’Finner jag inget
hus, bygger jag väl ett själv’. En dag som denna stål inte
ordet »misslyckas» i mitt lexikon.
De strövade omkring i parken ända till solnedgången, fröj-
dande sig åt vårens ständigt pånyttfödda fägiing och ljuvlighet.
Som vanligt togo de vägen hem längs Spoffordavenyen, så att
de skulle få nöjet att titta på Caiolinas tjäll.
_ Jag känner det alldeles som om någonting konstigt och
hemlighetsfullt vore i görningen, sade Anne, när de vandrade upp-
för sluttningen. — Det kliar och ryckei i mitt vänstia ögon-
lock, och det betyder glad överraskning. Men kors i alla mina darl
Priscilla Grant, spärra opp dina korpgluggar och se dit bort och
säg- mig om det är sunt — eller om jag sei synei.
Priscilla såg. Annes ryckande och kliande ögonlock hade
ej spått fel, och hennes öga hade ej sett galet. Över den välvda
gallergrinden till Carolinas tjäll hängde ett litet anspråkslöst
vitt plakat, på vilket stod skrivet ett tillkännagivande. Det var
av följande innehåll:
»Att hyra fullt möblerat. Upplysningar på platsen.»
— Priscilla, sade Anne med en röst, som sjunkit ned till en
viskning, tror du det är möjligt, att vi kunde hyra Carolinas tjäll?
— Nej, det tror jag visst inte, bekände Priscilla. — Någon-
ting så förtjusande ligger inte inom möjlighetens giänsei. Undei-
’verkens tid är förbi. Jag vill inte hoppas, Anne. Jag skulle
inte härda ut med att se hoppet slockna. De vill naturligtvis ha
mycket mer för den än vi arma stackare ha råd att betala. Korn
ihåg, att här löper Spoffordavenyen.
_ Vi ä’ i alla fall tvungna att ta reda på det, sade Anne
beslutsamt. — Det är för sent att gå dit in i afton, men i
morgon kommer vi tillbaka och hör efter. O Prissy, tänk om
vi kunde få det bedårande stället! Jag har alltid känt på mig,
att mitt öde var länkat vid Carolinas tjäll — ända se’n jag skå-
dade det första gången.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
