- Project Runeberg -  Drottningens juvelsmycke /
Brevet III

(1834) [MARC] Author: Carl Jonas Love Almqvist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

BREVET III.

Ifrån Amanda till Adolfine.

Frösunda d. 4 mars.

Jag kan icke giva dig mycken tröst. Vi hava varit på Ulriksdal alla, och din vackra major var intagen av den uppmärksamhet, som vårt besök tillkännagav. Hans blekhet klädde honom. För din skull sysselsatte jag mig mycket med honom, och det förekom mig, att han lider av Gud vet vad. Jag är nästan säker därpå. Han var mycket sorgsen över din frånvaro; sedan han hälsat på oss, sade han med ett sombert leende: "alla av Mska huset hava den högst oförtjänta hövligheten att efterfråga min hälsa; endast fröken Adolfine har icke velat "

Jag svarade, att din frånvaro i Stockholm, dit du promenerade in för tre dar sedan, var den enda orsaken, varföre du icke åtföljde oss nu. Jag ärnade just tillägga den sanna anmärkningen, att du var egentliga upphovet till hela vårt besök på Ulriksdal. Det föreföll mig, att ingenting skulle hava varit mera läkande för honom att höra. Men i ögonblicket genomfor mig din idé om nödvändigheten, att icke för mycket förråda ditt tycke. Ehuru jag ej fattar, åtminstone ej gillar din mening, vilken jag skulle våga kalla hyckleri, min syster, så tordes jag dock ej bryta den, minst när den angick dig själv. Men säg mig likväl på ditt rena vackra samvete, min Adolfine, kan din idé vara rätt? En så hög grad av förbehållsamhet, eller avighet, som jag flere gånger hört dig fordra emot

Himmelen är mitt intyg att jag icke har ett ord, ingen gärning att förebrå mig. Men en tillgjord plan, blott för att dess mera fängsla! jag avskyr en sådan tanke. Du har läst, Adofine, du vet oändligt mer än jag. Men det skall jag säga dig, i min park, utmed mina granar, där hade du intet nej alldeles intet att göra.

Det vore väl, om du icke handlar för mycket underligt emot Clas Hinrik. Han gjorde några brutna reflexioner över ditt vistande i Stockholm, som jag icke förstod; han menade att du väl ändock, oaktat brådskan med dina garnityrer, kom till landet stundom, ja varit där helt nyss. Hans uttryck skulle verkligen på dina vägnar hava stött mig, om jag begripit det ringaste därav. Men jag ber bara till Gud, att du icke genom något för oss okänt infall förlåt, min Adolfine, jag går för långt, jag glömmer var en syster bör stanna. Likväl, major Clas Hinrik må hava sina besynnerligheter, de flyta dock säkert från ett högst ädelt hjärta. Han tyckte, sade han, att kapten Ferdinand, som vanligen så ofta vistas på Frösunda och dessutom är hans regimentskamrat, väl även skulle hava kunnat i vårt sällskap göra honom den fägnaden att komma till Ulriksdal och efterfråga honom. Han gjorde härvid en mine, som föreföll mig underbar. Jag svarade, att om Ferdinand den dagen varit hos oss, skulle han även otvivelaktigt följt oss; men att, ehuru förhållandet emellan honom och mig vore en ibland alla våra vänner känd sak, önskade jag dock Ferdinand aldrig i sådana bojor, att han omöjligen kunde vara annorstädes, än där jag var. "Var kan man då träffa honom?" fortfor majoren något upprörd, jag har en viktig sak att meddela honom. "I Stockholm, utan tvivel, anmärkte jag." "I Stockholm också?" Han såg på mig med de knappt hörbara orden: "hon talar härom ganska lugnt!" Han förstod ej, majoren, att när sakerna kommit på en så avgjord och ren fot, som nu emellan mig och Ferdinand, då är man ganska lugn.

Adolfine, härmed inföljer din huva, vad den är superb! att den är oskadd kan du vara alldeles viss om. Se på den, och försäkra dig själv därom. Jag har icke mer än sett på den, ja knappast mer, det kan jag säga. Min bästa du, se väl efter, du skall finna, att den är i alldeles gott behåll. Jag har väl något att säga dig därom, och du skall alldeles icke bli ond däröver, ty därav har intet ont skett. Men jag spar det till dess vi råkas. Det är också nästan ett intet adjö min egen adertonåriga Adolfine! du står för mina tankar främst bland alla människor en enda står främre, och det tillåter du ack! var det underligt att jag var så glad den afton, då jag jämt fyllde mitt sjuttonde år? Det har du glömt, men han kom ihåg det, han som älskar.

Din Amanda.


Project Runeberg, Thu Dec 20 01:05:48 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/drottnju/3.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free